Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018
Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.
Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.
Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?
Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.
Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?
En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.
Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.
När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.
En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.
I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein
Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.
