Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

by

Småstadsliv - mellan himmel och körtburkar

Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Christer Johansson

En komedi med absurda situationer och som bygger på karaktärer som beskrivs överdrivet löjliga. Det är en form av humor som inte tilltalar mig. Men i sin genre är denna välgjord och lyckad – därför det höga betyget. För mig personligen skulle den få betyg 3 då den trots att dess karaktärer beskrivs som fåniga och patetiska ändå gav mig behållning att se. Det är viktigt att filmer bedöms efter sin genre och för att vara en film med denna form av komedi fungerar filmen oväntat bra.

Småstadsliv är ett eget svenskt humor-universum som i mer än tio år haft en stor publik med miljontals visningar på nätet och som också gett föreställningar runt om i landet som varit utsålda. Småstadsliv har vuxit från att vara ett lokalt humorprojekt till ett mer och mer känt svenskt humorfenomen. Det är intressant hur det kunnat växa från popularitet på nätet. Det som började på Youtube och sociala medier och sedan gav sig ut på teaterscenen har nu gått upp på biodukarna.

Christer Johansson som regisserat filmen grundade Småstadsliv. Han spelar även fyra av huvudrollerna i filmen: bland annat Ingemar Andersson och Agneta Patrull, båda två karaktärer som är rejält fåniga karikatyrer av landsortsbor eller småstadsbor. Jag har extremt svårt att roas av när människor skildras så uppförstorat löjliga. Men trots det blev jag infångat av berättelsen och kunde roas och tycka det var spännande och jag ville se hela filmen. Det är ju ett gott betyg.

Handlingen utspelas i skogarna i Hälsingland. Ingemar Andersson ska gifta sig. Mannen med ett hemsk kompisgäng, benämnt herrklubben med gubbar som bränner sprit och älskar att samlas på den lokala pizzerian som har spriträttigheter. Dessa fåniga gubbar älskar att dricka sig asfulla och berätta töntiga historier och underlivet. Herrklubben med Robban i spetsen hämtar Ingemar för en svensexa där Klot-Pär fastrar med sin rumpa i bakluckan på bilen och de inte allt för smarta gubbarna bestämmer sig för att spränga honom fri. Men det värsta under svensexan är att Ingemar försvinner spårlöst. Men nu ska jag inte berätta mer om handlingen för jag vill inte göra en spoiler.

Berättelsen har charm, trots en lång rad löjliga scener och den är spännande och mellan raderna finns till och med saker som berättar något om hur människor kan fungera.

För alla älskare av Småstadsliv kommer filmen Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar att vara ett måste att se. Men den kan faktiskt roa oss andra också.

Regissören Christer Johansson berättar:
– – Till en förhandsvisning i Uppsala hälsade biografen att biljetterna såldes snabbare än till Star Wars.

Robyn på 3Arena – ensamhet, eufori och en utebliven överraskning

by

Robyn på 3 Arena. Foto: Lea Johansson Maliniemi

Betyg: 4+ 3Arena, 32 124 i publiken.

Det finns få artister som lyckas göra dansgolvets ensamhet till en gemensam upplevelse på samma självklara sätt som Robyn. På 3Arena förvandlas hennes elektroniska pop till en känslomässig berg- och dalbana där eufori och vemod går hand i hand. Det är en efterlängtad hemkomst, men också en påminnelse om varför Robyn fortfarande tillhör den internationella popens allra mest särpräglade namn.

Efter sommarens ombokningar och den irritation som följde har det funnits en del frågetecken kring Stockholmskonserten. Men när musiken väl tar över hamnar allt annat i bakgrunden. Öppningen med ”Blow My Mind” följs av ”Fembot” och ”Talk to Me”, och Robyn etablerar snabbt kvällens grundformel: pulserande elektronik, kompromisslös rytmik och melodier som stannar kvar långt efter att basen tystnat.

Det visuella uttrycket är stilrent och futuristiskt snarare än överlastat. Robyn behöver inga stora gester för att dominera scenen. Med sin kyligt eleganta utstrålning rör hon sig mellan klubbens mekaniska precision och popstjärnans självklara närvaro. Det är en konsert som stundtals känns mer som en enorm nattklubb än en traditionell arenashow.

Foto: Lea Johansson Maliniemi

Men det är i mötet mellan dansen och det sårbara som Robyn verkligen blir oöverträffad. När tempot tillåts sjunka och känslorna får större utrymme blir konserten mer än en parad av välkonstruerade poplåtar. Här finns både den vuxna erfarenhetens eftertanke och den där omedelbara smärtan som gör att hennes musik aldrig bara blir en fråga om snygga beats.

Det märks också att katalogen är ovanligt stark. De nyare låtarna tillför en annan nerv, men det är när de välbekanta melodierna får ta plats som arenan lyfter på allvar. ”Hang with Me” blir ett intimare ögonblick mitt i det stora formatet, medan de dansanta numren håller publiken i rörelse. Robyn förstår att en riktigt bra popkonsert inte handlar om att ligga på maximal intensitet hela tiden, utan om att veta när man ska släppa in ljuset – och när man ska låta mörkret stanna kvar.

Kvällens enda avvikelse från turnéns ordinarie setlist blir också en av de mer förbryllande detaljerna. En låt av Teddybears letar sig in i repertoaren, och visst hinner förväntningarna vakna. Skulle det bli ett oväntat gästspel? Skulle Teddybears själva dyka upp på scenen och förvandla överraskningen till något extra? Men några gäster syns aldrig till. Det blir en liten antiklimax i en konsert som annars vet hur den ska bygga förväntan och leverera urladdning. Samtidigt är det just sådana avvikelser som gör en turnéspelning lite mer oförutsägbar än ännu en väloljad repris.

Och så kommer avslutningen. När ”Dancing on My Own” samlar publiken i en enda massiv allsång suddas gränsen mellan scen och läktare ut. Låten, som bär på en ensamhet större än de flesta arenor, blir plötsligt ett kollektivt lyckorus. Det är både sorgligt och triumferande, och precis där någonstans finns Robyns storhet.

Allt är inte fullständigt perfekt. Den elektroniska ljudbilden kan stundtals ta över på bekostnad av detaljerna, och några partier når inte samma känslomässiga höjder som de starkaste ögonblicken. Men helheten är tillräckligt övertygande för att invändningarna ska kännas små i efterhand.

Robyn lämnar 3Arena med en konsert som förenar klubbens frihet med arenapopens stora känslor. En fyra hade varit ett starkt betyg. Plusset kommer av de där ögonblicken när musiken går från att vara något vi dansar till något vi delar.

Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

by

Här vilar Shima Niavarani i fred
Foto Leonard Stenberg

Här vilar Shima Niavarani i fred
Manus och regi Shima Niavarani
Scenografi Shima Niavarani
Teknisk scenografi Martin Vogel
Kompositör/Arr Karl Frid
Kompositör Shima Niavarani
Ljuddesign Alexander Alexandersson
Ljus Jacob Birath Hasselgren
Videodesign Annie Tådne
Kostym Christopher Insulander
Koreografi Fredrik Quiñones
Musikproduktion Ludvig Klint
Premiär på Kulturhuset stadsteater, Lilla scenen, 16 oktober 2026

Scenkonst med starkt politiskt budskap mer än dramaturgisk teater, men oerhört välgjort framfört. Att Shima Niavarani är en begåvad och duktig skådespelare och artist som sjunger mycket bra, är rolig och klok och underbar att se på scen, det visste jag redan innan jag såg denna uppsättning, denna föreställning, denna premiär. Det är en föreställning som Shima Niavarani skapat tillsammans med några medhjälpare och det är mer en rad av scener med starka budskap om en apokalyps som är på väg. Med sång och musik och filmsnuttar, med humor och absurd realism bjuder hon på en formulering av betraktelser av det hotfulla som pågår runt om i världen idag.

Föreställningen är uppbyggd av en flera olika kortare scener som ibland går i varandra, ibland går mer isär. Shima Niavarani är den ena som är på scen, men det blir mycket mer än en monolog då hon fyller föreställningen som är en timme och 45 minuter med videoklipp och musik. Dock måste jag erkänna att det blev lite för långt, lite för segt, lite för mycket upprepning: en timme och 30 minuter hade varit den bästa längden.

Shima Niavarani får dock mina stående ovationer för sin skicklighet. Hon har skrivit en stor del av manus, hon har format scenografin och hon är en skicklig skådespelare som går in i och ut ur olika karaktärer på scen.

Kanske det främsta budskapet är att medan vår jord är väg mot sin kollaps är vi mest sysselsatta med att kolla på sociala medier och annat på våra mobiler. Ett budskap som är både förutsägbart och som vi hört många gånger senare år. Kanske inte det mest originella. En litet minus får några scener som bygger mest på konspirationsteorier om några av världens rikaste personer som beskylls för att vilja styra världen mot kollaps. Men andra scener är däremot vackra och imponerade. Alla lär få något att tänka på och att prata om efteråt. Det finns mycket att spinna vidare på som tas upp. Shima Niavarani är helt klart ett kommande namn som regissör och dramatiker. Bädda in budskapet mer i drama och det skulle bli stort och fascinerande scenkonst.

Bakgrund om Shima Niavarani från föreställningens hemsida:
Shima Niavarani har i två decennier som skådespelare och artist rört sig sömlöst mellan genrer. På Kulturhuset Stadsteatern har vi sett henne i Jag ringer mina bröder, Apatiska för nybörjare och Candida. Soloshowen Shima Niavarani är en Übermensch producerade hon själv som 22-åring och sändes i SVT. Hon tog sin an land och rike med Shima Is a Punk Rocker för vilken hon fick hedersmedaljen till Karl Gerhards minne.

Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

by

Legally Blonde - The Musical
Foto Oscar Törnell

Legally Blonde – The Musical
Manus Heather Hach
Text och musik Laurence O´Keefe och Nell Benjamin
Regi Mattias Palm
Svensk dialog Malin Hasselquist, Adam Cronstedt, Pelle Wängborg Baker
Alina Granehag – Regiassistent
Adrienne Åbjörn – Koreografi
Stefan Wåhlberg – Kostym
Thomas Sjöstedt – Scenografi/rekvisita
Ditte Edin – Scenografi/rekvisita
Moa Thelander – Rekvisita
Hanna Magnusson – Mask/peruk
Nils Fhors – Makeup-artist
Tomas Caris Andersson – Lju
Premiär på Södra Teatern, Stockholm 15 oktober 2026

Wow. Vilken energi, vilken scenglädje. Det var länge sedan en uppsättning gjorde att jag studsade hem av positiv energi. Filmen Legally Blonde som kom 2001 har ett starkt budskap om att alla duger. Som musikal på Södra Teatern är det höstens stora lyckopiller som ger massor av god, stark, positiv energi.

Musikalen baseras på romanen av Amanda Brown och filmen från Metro-Goldwyn-Mayer. Filmen kan ses som genombrottsfilmen för Reese Witherspoon. I centrum för handlingen står den unga collegestudenten Elle Woods (spelas i filmen av Reese Witherspoon) som är rätt bortskämd med välbärgade föräldrar och hon ser mycket bra ut och har höga betyg i ämnen som ”mode” och liknande. Hon har råd att ägna sig åt skönhetsvård och hennes föräldrar tycker om att skämma bort henne. Hon är förälskad i sin pojkvän Warner och när han istället för att fria till henne gör slut blir hon först deprimerad. Warner förklarar att Elle ser bra ut men är inte tillräckligt smart och hon satsar inte på framtiden på rätt sätt. Hans föräldrar förväntar sig att han ska studera juridik på Harvard och ha en flickvän som också satsar på en rejäl utbildning. Efter ett tag bestämmer sig fElle ör att hon också ska studera på Harvard och hon satsar stenhårt för att få de rätta betygen och få ihop en CV och allt som behövs.

Elle lyckas komma in på Harvard. Men att vara på Harvard är inte så kul som hon hade tänkt sig. Hon mötas av fördomar för att hon är mån om att sminka sig och sköta sin kropp och många ser ner på henne eftersom hon gärna bär rosa kläder istället för det grå eller svarta kostymerna som juristerna föredrar. Den som sett filmen eller sett någon version av musikalen vet att Elle med sin envishet och hjälp av några nyfunna vänner lär sig att det som många menar är hennes svagheter kan vara en styrka hon har. Det är en berättelse om att acceptera sig själv och ha rätt att kräva respekt för att man är den man är – och en berättelse om att det går att påverka omgivningen.

Filmen blev en musikal som spelades in 2007 och en annan version 2017. Berättelsen passar bra som musikal. Ett tydligt tecken på det är att film nummer 2 inte fick så positivt mottagande, den har betyg 4,8 på IDMB, medan båda musikalfilmerna har betydligt högre betyg, 8,3 och 7,9. Berättelsen förvaltas imponerande väl av regissör och övriga team bakom den svenska uppsättningen.

Elle Woods i denna svenska uppsättning spelas av duktiga Lovisa Lekfalk som tidigare bland annat medverkat i Jesus Christ Superstar, Evita, Cabaret, Babblarna på scen och Häxorna i Eastwick. Det är ett stort gäng unga musikalartister vid hennes sida som är samspelta och duktiga. Simon Rubin som Emmett Forrest och Axel Näslund som Wanter och Isabel Rautamo som Warners nya fästmö är alla imponerande. Cecilia Fagerström är helt underbar som Paulette. Listan av duktiga musikalartister som medverkar är lång och de får alla mina stående ovationer.

Det märktes att många i publiken sett filmen och visste vad som skulle hända. Många applåderade vi flera tillfällen då en ny karaktär dök upp eller de visste att särskilt scen var på väg att spelas upp. Det är inte en musikal som lockar för att man vill veta hur den slutar. Det är en musikal och en berättelse att njuta av och vara lycklig en stund.

Arrangören skriver om föreställningen i ett pressmeddelande:
Föreställningen bjuder på medryckande låtar, färgsprakande dansnummer och en rad oförglömliga karaktärer som både roar och berör. Välkommen till en musikal som får publiken att skratta högt, sjunga med och inspireras av kraften i att våga tro på sig själv – oavsett vad omvärlden förväntar sig!
Det är vad denna berättelse och denna uppsättning förmedlar. Jag håller med om beskrivningen och blev inte besviken. Det var roligt, humoristiskt och det var färgsprakande, med stort fokus på rosa förstås – och massor av bra dansnummer, medryckande musik och duktiga musikalartister. En uppsättning som värmer hjärtat.

Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

by

Whalefall

Whalefall
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Brian Duffield

Det regnar Halloween-filmer just nu, känns det som. Vartenda filmbolag med självaktning släpper någon form av skräckmarkerat film inför Halloween. Denna film som till största delen utspelas i magen på en val kan väl sorteras in under skräcktemat. Delvis i alla fall. En ung man hamnar i en mage i en val och har bara en timme på sig att ta sig ut innan syret tar slut. Det är spännande men också förutsägbart. Den första kvarten av filmen undrade jag hur jag skulle stå ut att se hela filmen och jag var beredd att ge riktigt lågt betyg. Men det vände och blev mycket bättre, så de var värt att se hela filmen, även om den handlingsmässigt inte sticker ut.

Austin Abrams spelar Jay Gardiner som är en ung man som förlorat sin pappa (spelas av Josh Brolin). Pappan var expert på valar och på djupdykning och var en riktig match-man som inte kunde acceptera att sonen inte ville gå i hans fotspår. En förtyckande mansgris till pappa som dör och en son som inte ens vill besöka sin pappas gravsten är ett ofta förekommande tema i både litteratur och film.

Pappan har en gravsten, men inte en grav. Han tog livet av sig ute till sjöss: band ett tungt sänke runt sig och hoppade ner i djupt vatten. Jay har svårt att hantera sin sorg eftersom han hade en knepig och jobbig relation till sin krävande pappa men bestämmer sig plötsligt att ge sig ut och dyka för att hitta pappans kvarlevor och ta hem dem.

Jay smyger iväg från sin mamma och två systrar och han smyger iväg ut till sjön för att inte bli sedd av de vakter som samlats på stranden och i vattnet för att det synts till bland annat späckhuggare. Det går inte så bra för Jay. Han blir uppslukad av en val, av en kaskelot. Instängd i valens inre har han bara syre för en timme. Nittio procent av filmen, skulle jag tro utspelas i valens mage. Medan Jay försöker hitta något sätt att ta sig ut ur valens inre upplever han minnen av sin pappa. Jay minns olika situationer då han tillbringat tid med sin pappa. Ofta är det minnen av hur dominant pappan var och hur svårt pappan haft att acceptera att Jay inte är likadan, men en del minnen är lite mer positiva och ger Jay råd hur han ska kunna ta sig ut ur valmagen. Den blir en mental resa för Jay samtidigt, att konfrontera minnena av sin pappa och lära sig acceptera det som varit och på något sätt ändå se de bra sidorna som också fanns hos pappan.

Filmen bygger på en bok av Daniel Kraus som skrivit manus tillsammans med filmens regissör Brian Duffield. En av filmens intressanta delar är att vi får lära oss en hel del om valar.

Ett plus är också att de många scenerna inne i valens mage inte är skapade digitalt. På en video på Youtube berättas om inspelningen:
Inspelningen av de intensiva scenerna inuti kaskelotens mage i överlevnadsthriillern Whalefall gjordes nästan helt med praktiska effekter och fysiska kulisser i stället för digitala CGI-miljöer.
Regissören Brian Duffield och hans produktionsteam använde flera unika metoder för att skapa den klaustrofobiska och slemmiga miljön.
Produktionsdesignern Ramsey Avery och hans team byggde upp en fysisk replika av en valmage på en studio i Los Angeles. Eftersom en kaskelots hjärta sitter precis bredvid magsäcken konstruerades kulissen så att den fysiskt rörde sig och reagerade i takt med ett bultande hjärtslag. Detta gjordes för att ge skådespelaren Austin Abrams (som spelar dykaren Jay) en så realistisk och obehaglig miljö som möjligt att agera i.

Mer om tekniken bakom inspelningen i valens mage kan du läsa här:
Magsäcken fylldes regelbundet med vatten för att simulera valens organiska vätskor. Det skapade dock stora utmaningar för filmteamet: när vattnet dränerades under nätterna förändrade hela kulissen form på grund av materialets flexibilitet. Detta gjorde att teamets förplanerade storyboards och kameravinklar blev helt oanvändbara, och de fick improvisera scenerna dag för dag.
De digitala visuella effekterna, som hanterades av välkända Industrial Light & Magic (ILM), användes primärt för att färdigställa detaljer, ljussättning under vatten samt för scenerna utanför valen i det öppna havet.

Filmens styrkor är Austin Abrams som spelar Jay mycket bra och att scenerna i valens mage till stor del inte var datoranimerad. Berättelsen är spännande och intressant men ändå inte särskilt överraskande och temat son som ska bearbeta sin pappas machokultur finns det många versioner av redan.