• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: Wildwood – ett färgsprakande äventyr och ögongodis om makt, motstånd, kärlek, egoism, uppoffringar och magi

23 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Wildwood

Wildwood
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2026
Regi Travis Knight
Röster Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremblay, Carey Mulligan, Mahershala Ali, Angela Bassett, Richard E Grant och Tom Waits

I den animerade filmens inledning möter vi en lite pojke, Alexei, som begår självmord genom att hoppa från en balkong. Innan hoppet öppnar han sin bröstkorg och tar ut, inte sitt hjärta, utan ett kugghjul. Vad är nu detta? Och varför tvingas hans mamma, guvernörens hustru, ut i den förtrollade och ogenomträngliga skogen, beskylld för att vara en häxa? Och vad har det att göra med nästa scen där vi möter filmens huvudperson Prue samt henne mamma, pappa och lillebror. Något i det närmaste oförklarligt som filmens magiska fortsättning långsamt får oss att förstå.

Föräldrarna ska besöka marknaden och då får Prue i uppgift att vara barnvakt åt sin lillebror Mac. Men trots att hon har lovat föräldrarna att stanna hemma ger hon sig ut på en farofylld cykeltur genom staden med sin lillebror sittande i en vagn efter cykeln. Det slutar illa. Ett oräkneligt antal kråkor samlas nämligen kring Prue och hennes bror. Det för tankarna till Hitchcocks obehagliga film Fåglarna. Plötslig lyfter alla kråkorna och rövar bort Prues lillebror. Kråkorna flyger in i den ogenomträngliga skogen som det är nästan omöjligt att träda in i och minst lika omöjligt att komma ut ur. Men den skuldmedvetna Prue som visserligen är rädd för skogens alla faror känner hon att hon måste ge sig in i skogen för att rädda sin lillebror. Vid sin sida har hon sin vettförskrämda vän Curtis. I skogen möter de onda och goda talande djur, ett antal mystiker samt skogen urinvånare. De senare kallas banditer och terrorister av de onda talande djuren som under ledning den förvisade guvernörshustrun, änkeguvernörskan, försöker ta makten i skogen.

Efter olika farofyllda strapatser övertalas Prue av änkeguvernörska att det enda hon kan göra är att återvända hem till sina föräldrar och ge upp sökandet efter broder. Det räcker väl med att de har förlorat ett barn. När den Prue kommer hem till föräldrarna säger de att det inte är hennes fel, allt är föräldrarnas fel. Föräldrarnas berättelse om vad de har gjort gör att Prue förstår att hon måste återvända till skogen och gör också att hon förstår varför änkeguvernörska var så mån om att skulle Prue lämna skogen.

Det är ärkeguvenörskan som har fått kråkorna att röva bort Mac. Hon har en särskild relation till Mac och behöver honom för att ta över makten i skogen. Det blir en våldsam – Sagan om ringen – strid mellan de som står på det onda mörkret sida och de som står på det goda ljuset sida. Den avgörande drabbningen, som är ganska förutsägbar, står mellan Prue och ärkeguvernörska.

Filmen är ett färgsprakande äventyr och ögongodis om makt, motstånd, kärlek, egoism, uppoffringar och en magi som pekar bort från det välbekanta mot det obekanta som enbart finns i fantasin. Den berör många frågor som vi brottas med i den välbekanta världen, men ändå blir filmens budskap oklart. Berättelsen är spännande när man sitter i salongen, men lämnar inte kvar några starkare intryck. Styrkan i filmen och det som stannar kvar är det visuella. Varje filmsekvens och varje bild är mycket välgjord och vacker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Filmkritik, Filmrecensioln, Wildwood

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen III (söndag)

23 oktober, 2026 by Mats Hallberg

18/10

Moderna Museet + Nalen

Av den bråkdel av konserter i det svällande utbudet jag ansökte om ackreditering till, var konserten på duo med AMARO FREITAS & MOMI MAIGA på Moderna Museet, ytterligare en i raden av på förhand spännande event där förhandskunskap saknades. Den passade in i schemat och framfördes inför ett fullsatt, hänfört auditorium i superb akustik med delikat efterklang. Konserten varade i närmare nittio minuter inklusive ett par utförliga mellansnack som gav oss bakgrund och förutsättningar. Presentatör Erik Birath (vd på Fasching) påminner om historiska koppling mellan MM, Skeppsholmen och Fasching genom att exempelvis nämna sammanslutningen Emanon.

Innovative pianisten från Brasilien upplyste om att han varit i Stockholm vid tre tidigare tillfällen medan hans sex år yngre kompanjon från Senegal som sjöng och spelade kora framträtt med Ale Möllers band. Duons samarbete artade sig till en av de programpunkter i festivalen som gjorde mig hänryckt från första till sista tonen. Jag satt bekvämt på läktaren, såg scenen skapligt och ljudet var som sagt excellent. Freitas katalog innehåller fyra album, inklusive hit i samarbete med legendaren Milton Nascimento. Maiga född i Gambia debuterade 2022 med ett mångförgrenat album och släppte Kairo i förfjol. Vanligtvis ingår han i en konstellation med cello, violin, slagverk och sång. På Skeppsholmen gifte sig flygeln jämte samplingar/ loopar med den västafrikanska harpan när inte någon av dem bjöd på solistiskt bländande avdelningar. Läser mig till att det sjungs på mandinka och wolof.

Introduktionen som föregick första melodin blev för omfattande, egentligen enda anmärkning i marginalen mot en mycket njutbar stund. Om jag uppfattade korrekt turades de om att skriva för denna sättning av melodiinstrument med generöst utrymme för improvisation. Freitas anför inledningsvis i Amazônia. Arrangören anger att 35-åringen har ena benet i brasilianska folk-traditionen och det andra i en avantgardistisk jazzvärld. Maiga å sin sida tillför inslag av flamenco och klassisk musik. Noterar att han som tidigare samarbetet med Brandee Younger och Shabaka Hutchings vid minst ett tillfälle tillför rasslande sydamerikanska pinaler. I övrigt framställs rytmer med pianosträngar och den apparatur som inte syns som bidrar med rytmiska slingor.

Vad jag uppskattar allra mest är spännvidden, häpnadsväckande variationsrikedomen i deras sound. Utan att låta konstruerat händer fascinerande saker klangligt och i harmonik. Slås av det distinkta anslaget i kombination med en härligt expressiv utstrålning från musiker vilka bevisar hur galant de behärskar sina arbetsredskap. Duons tämligen nya projekt har fått rubriken Echoes of the Atlantic och 90-talisterna sammanbinder Brasilien med Senegal.

Efter flödande, eruptiv inledning ”kontrar” Maiga med komposition rotad i hemlandet. Kan inte nog understrykas vilken fyllig akustik med reverb som roar öronen. Atmosfär från vild natur färgar soundet. Tidigt in i konserten övergår bägge till att i en sekvens spela på flöjt i trä. Ibland förvandlas lyriska passager drastiskt till dramatiska intervaller, något båda växelvis initierar. I dessa förbluffande kursändringar fungerar sång med stort omfång som ett fundament. Musiken framstår som hoppfull, livsglädje förmedlas. Av mina anteckningar framgår att arren blivit till en underbar fusion av melodi plus rytm. I deras virtuosa samarbete fäster jag mig särskilt vid ett tema, en hook som viras runt sin stam. Ser bilder av piruetter och saltomortaler. De omväxlande kompositionerna har ofta långa, betagande intron utförda av Freitas. Vi ges också möjlighet att närmare stifta bekantskap med stränginstrumentets arom, dess karismatiska klang.

Skiftningarna är sköna att höra, från meditativt hoppfulla tongångar över energiskt groove till infallsrik virtuositet. Ett par gånger talas det om vad kompositioner döpts till. Tycks som om man gärna ägnar sig åt hisnande impro, därtill eggas av att svara på varandras ”inlägg”. I vad som är sista anhalt på duons globala turné uppmanas till allsång i vacker, stämningsfull melodi. En låt av Maiga som kan ha hetat Embolo lanseras med parollen ”låt oss vara tillsammans”. Låten söker sig fram, varvid stämmor sinnrikt flätas samman. Hans partner berättar att pianot i brasiliansk musik ofta får en perkussiv funktion, ett synsätt Freitas praktiserar till fullo. Överhuvudtaget utvecklas hans sätt att utforska pianots möjligheter till en enastående stimulerande resa utan att det blir apart. På sluttampen sätts vi snyggt i skön stämning via intro på koran. Attraherades av en sällsam stund med glimrande samspel och dito teknik i World Music som renderade i hjärtliga ovationer.

Såg fram emot att avsluta festivalen på ett utsålt Nalen. Här lirade JUDITH HILL och hennes makalösa (Göteborgsvitsande ordlek) familjeband. Vet att hon varit ett par gånger på hotell Jacy´s i Göteborg, men befunnit mig för första gången på konsert med detta rivjärn. Att senaste albumet fått heta Black Widow beror på att denna ambassadör för svart, soulfull och bluesig musik tilldelats epitetet efter att hon körat för två arbetsgivare vilka dog före deras ålderdom. Syftar på inflytelserika megastjärnorna Prince och Michael Jackson. Sex album har släppts varav ett par liveplattor. Vidare har hon jobbat med Gregg Allman och den i dagarna Sverigeaktuella Stevie Wonder.

Bakgrunden döljer inte en duktig gitarrist som även trakterar elpiano. Vokala utlevelsen minner om Janis Joplin (särskilt på skivor) och ibland om Tina Turner, glimtvis om Millie Jackson, Nona Hendryx med flera. På gig två dagar senare görs covers på Aretha Franklin och Betty Davis, vilka inte osannolikt finns med på repertoaren i Stockholm. I skrivande stund slår det mig att stämman med sin enorma power har ett röstläge nära Joyce Kenedy (Mother´s Finest). Gälla rösten tillhör under merparten av framträdandet kategorin shouters. Att så pass många referenser poppar upp hos mig beror nog på att det är premiärlyssning och på att egna personligheten inte är självklar.

Familjebandet består av pappa Pee Wee på elbas, mamma Michiko född 1953 i Tokyo på klaviaturer (orgel, synt, keys) samt kraftfulle Shadrack Shaddy Oppong bakom trummorna. Oppong föddes i Ghana, gjort omfattande turnéer med känd gospelartist, studerat på Berklee och varit flitigt anlitad som sessionmusiker. Föräldrarna som mötte varandra i en funkgrupp på 70-talet har länge varit i branschen och bland annat spelat in med Chester Thompson och Wayne Shorter.

Judith Hill var en uppenbarelse, ett par snäpp intensivare än jag föreställt mig. Enda bristen fanns i repertoaren. Låtmaterialet höll inte riktigt samma nivå som musicerandet, sången och samspelet. Kunde emellanåt sakna melodier som tog tag i en, fast uppvisningen av svarta stilar imponerade. Man drar igång cirka tio minuter efter utsatt tid när ingen längre står i kö, förvånande nog med en långsam, intensiv blues som stundtals ändrar skepnad. Publiken erövras av en minst sagt mäktig röst, uppbackad av rullande toner.

Efter I Can Only Love You By Fire fortsätter eldiga temat med Flame, superstadig bluespräglad funk. . Då har bandet blivit presenterat. Till oss förväntansfulla sprids ett rejält funkigt sväng färgat av slap bass-solo och frustande hammondorgel. Riffas energiskt! Judith är så otroligt påslagen att konserten på drygt en och halv timme utan uppehåll plus extranummer behöver de andhämtningspauser som är inlagda. Antingen sätter sig då låtskrivaren vid pianot eller låter någon ta oss iväg på fängslande features.

En provkarta på svarta stilar förmedlas på bluesig botten, ofta med hög svängfaktor. Minns inte att några titlar avslöjas. Har använt annan källa. Ljudet är utomordentligt, vilket ansvariga ska harangeras för. Ska framhållas att musikerna verkligen behärskar sina instrument. Att det blir en hel del uttrycksfulla alternativt snärtiga solon var den beståndsdel i adrenalinstinn konsert som mest påminde om jazz. Då exponerades förmågan att fånga publik genom inspirerad improvisation.

Om Judith är domptören och själva navet, står det klart att magnifike kraftpaketet sittandes upphöjd längst bak är musikens motor. I en avdelning bjuds på maffig uppvisning med avancerade breaks. Efter tre-fyra utlevande leveranser sätter sig huvudrollsinnehavaren vid digitalpiano och gör en ballad, som stegras väsentligt när hon ånyo tar på sig gitarren.

Konserten genomsyras av skiftande stämningar och stilar jämte effektfulla features. Ett tag låter det till och rockigt, larmigt ös á la snabb shuffle. En av få låtar som introduceras handlar om hennes mamma och mormor från Tokyo och vad de betytt. I Runaway Train golvas man återigen av en genomträngande röst och det tajta ackompanjemanget. Tippar på att fler kände igen den korta hyllningen till Sly & Family Stone i Thank Your For…Gillar hur bandet fröjdas åt att lira en bluesig gospel.

Ska påpekas att publiken trivs, är med på noterna. Judith Hill kanske inte har så mycket egenart, fast hon förvaltar och vidareutvecklar sin bakgrund på ett imponerande vis med pendlingar från bluesig gospel till soulsvettigt funkgroove och stänk av rock. Mitt i jambetonat groove märks också föga förvånande en blixtsnabb tribut till Prince och dennes totala kontroll över rytmik. Energin spred stora lass av livsglädje!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Klara och Solen – Vad kan gå fel? Allt

23 oktober, 2026 by Elis Holmström

Klara och Solen

Klara och Solen
Betyg 1
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Taika Waititi

En Oscarsvinnanre till regissör tar sig an en roman av en författare som belönats med Nobelpriset i litteratur. Vad kan egentligen gå fel? Svaret, precis allt…

Regissören Taika Waititi är definitionen av ett original, hans excentriska artisteri, nästan bisarra personlighet och oändliga kapacitet att inte ta något på allvar, har lett fram till ett par makalöst underhållande men också rörande filmer. Från den monstruöst bisarra men härliga Hunt For The Wilderpeople, dekonstruktionen av Marvel-hjälten Thor i Ragnarök till den extraordinära Jojo Rabbit kan Waititi antas vara en modern regissör redo att ta plats bland de största. Men de senaste åren har varit en ren rekyl, från den – onödigt, utskällda Thor Love And Thunder till den helt förbisedda Next Goal Wins är karriären långtifrån så fantastisk som den kunde ha varit.

Klara Och Solen borde varit pånyttfödelsen, en kurskorrigering som påminner oss om Waititis styrkor, får de gångna åren att bara vara en ointressant parentes. Förhoppningarna om upprättelse-comeback blir istället en monstruös mardröm som ställer den horribla frågan: har Waititi på resan till himlen tappat både förnuft, talang och intresse för sitt yrke?

Även om jag inte läst romanen av den hyllade Kazuo Ishiguro är det svårt att tro att den författaren kan ha haft något att göra med det som visas på duken. Ishiguro är känd för ett diskret språk, makalöst känslosamma verk som aldrig tar till melodrama eller sentimentalitet. Allt det där har mer eller mindre ignorerats här. Det är inte frågan om att Waititi försöker göra någon absurd metamorfos av Ishiguros diskreta prosa, förvränga den till sitt egna högljudda, energiska och stökiga artisteri. Istället väljer Waititi en grotesk mellanväg där han dämpar sitt bildspråk, med dämpade färger och ett mer alldagligt foto, och trycker in sina signum sporadiskt i interaktioner mellan filmens karaktärer samt lite idiotisk slapstick komik.

Det känns inte som ett mognare eller mer utvecklat filmskapande, snarare som en butter och irriterad tillsägelse där Waititi inte har förmåga att engagera sig då han inte får gå loss och vara kaospilot. Att hela projektet känns sammanbitet, förvirrat för att inte säga blekt behöver dock inte innebära total undergång. Kanske är berättelsen eller filmens emotionella kärna tillräckligt för att kompensera för en grinig regissör.

Klara Och Solen är dock drabbad av kronisk inkompetens och ointresse, det spelar ingen roll att det finns relevanta traditionella filosofiska funderingar kring gränsen mellan människa och maskin. Men då hela filmen är såhär pass oattraktiv vad gäller grundläggande förstånd i konsten att vara appellerande dramatiskt, artistiskt eller ens måttligt underhållande hade till och med svaret på meningen med självaste livet varit en en enda lång gäspning.

Ointresse tycks har varit ledordet för hela produktionen, precis allt är som att stirra på väggfärg som torkar. Jenna Ortega – som desperat önskar bli det största filmvärlden skådat sedan Greta Garbo och Marilyn Monroe, må ha gjort raketkarriär vad gäller att figurera men frågan är om denna raket inte är på väg åt samma öde som valfri SpaceX kreation, som imploderar för jämnan. Ortega bjuder på ett helt hopplöst platt skådespel här som gör hennes karaktär djupt osympatisk, detta gäller dock varenda person som figurerar. Icke appellerande karaktärsdrag behöver inte betyda brist på magnetism, men då precis allt är grå karaktärslös fogmassa blir filmens persongalleri outhärdligt.

Den kaoshumor som Waititi gjort sig känd för må vara dämpad denna gång, istället får vi försök till bisarra mikroskämt som är så pinsamt bedrövliga att man kan fråga sig om hela inspelningsplatsen varit en enda stor skamvrå. Utöver detta rör sig filmen framåt i ett sjukligt långsamt tempo, flera gånger tycks en överläkare behöva tillkallas för att överhuvudtaget avgöra om det vi har framför oss lever eller är redo att skickas iväg med likbil.

Inte ens då filmen vill skapa lite emotionellt tuggmotstånd blir det något mer än total katastrof. Alla tycks vara redo att överge skutan och fly, biopubliken som tvingas bevittna skräpet är dock fast i två timmars olidlig smörja.
Klara Och Solen har dock fått en sak rätt och det är titeln, för den enda platsen detta åbäke skall skeppas iväg till är solens mittpunkt för att snabbt och smärtfritt elimineras från intet ont anande biobesökares repertoar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teddybears – Cirkus, Stockholm – Robyn och Eagle-Eye Cherry kryddar Teddybears jubileumsfest

22 oktober, 2026 by Thomas Johansson

Teddybears och Robyn

Betyg: 4/5

Det är lätt att fastna i nostalgin när ett album fyller 25 år. Men Teddybears har aldrig varit ett band som nöjt sig med att följa reglerna. När Rock’n’Roll Highschool firas live blir det en påminnelse om hur märkligt, gränslöst och framför allt dansant det kan låta när hardcore möter hiphop, reggae, pop och elektroniska urladdningar.

Trion har lämnat de ikoniska björnhuvudena bakom sig, men knappast attityden. Med Patrik Arve i spetsen finns fortfarande den där blandningen av kaxighet, humor och en lätt provocerande självklarhet. Det är musik som lika gärna vill få publiken att studsa som att skaka loss på dansgolvet.

Albumets låtar utgör ryggraden i konserten. Det är en skiva som fortfarande låter förvånansvärt relevant, med sina skeva melodier, feta basgångar och kompromisslösa produktion. Ahead of My Time sätter tonen, medan Automatic Loverfortsätter att pumpa upp energin. Det är inte svårt att förstå varför plattan blev en milstolpe i bandets karriär.

Men det är när Teddybears lyfter blicken från jubileet som konserten blir som mest levande. Redan i början av spelningen dyker Eagle-Eye Cherry upp som kvällens första gästartist. Det sätter tonen för en konsert där Teddybears inte bara blickar bakåt mot Rock’n’Roll Highschool, utan också öppnar upp för samarbeten ur bandets långa och brokiga historia.

När Robyn senare kliver upp på scenen för Cobrastyle får kvällen ytterligare en höjdpunkt. Det är samma låt som hon framförde under sin konsert på 3Arena, men här får den en annan dimension tillsammans med Teddybears själva. Två gäster, två olika ingångar till bandets musikaliska värld – och en påminnelse om hur många oväntade möten som ryms i Teddybears universum.

Det finns förstås en risk med att fira en 25 år gammal skiva: att kvällen blir en uppvisning i hur bra allt var förr. Teddybears klarar sig undan den fällan genom att låta musiken tala för sig själv. Visst finns nostalgifaktorn där, men det är framför allt det fysiska i musiken som håller ihop konserten. Basen känns i kroppen, rytmerna vägrar stå still och de välbekanta refrängerna får publiken att släppa garden.

När Cobrastyle och Hey Boy till slut får dominera kvällen är det svårt att värja sig. Det här är låtar som inte behöver någon lång introduktion eller förklaring. De fungerar fortfarande, och de fungerar som bäst när de får ta över ett rum.

Teddybears behöver inte uppfinna sig själva på nytt för att övertyga. De behöver bara påminna oss om varför de en gång lät så annorlunda – och varför det fortfarande svänger.

En jubileumskonsert med både muskler och melodier, där gästerna sätter extra guldkant på en redan stark låtkatalog. Inte varje sekund är en överraskning, men när Teddybears träffar rätt är det fortfarande svårt att stå still.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Smugglaren – en unik dokumentär

22 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Smugglaren

Smugglaren
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2026
Regi Sylvelin Måkestad

En dokumentär som är så skickligt berättad att den nästan känns som ett drama istället. Den ger en inblick i hur det är att växa upp med i ett land som varit i krig och med en pappa som varit soldat. Det är en mycket intressant dokumentär där vi får följa Lisbeth, en kvinna som bor i Sverige men kommer från Finland och hennes pappa var med i kriget mot Ryssland. Detta har hon burit med sig som ett tungt bagage hela livet och nu ger hon sig av på en så kallad terapiresa.

En terapiresa är en slags gruppresa i Finland för män och kvinnor som haft en pappa som varit med i kriget. Bussen tar dem till olika platser som haft betydelse under kriget och de resande lär känna varandra och får nya bekanta och ibland vänner som varit med om liknande upplevelser och de kan dela med sig av hur de känner och känt.

För Lisbeth är det första gången hon är med på en sådan terapiresa. Men flera av deltagarna har gjort samma busstur flera år, en del i många år. Lisbeth har dock en uppdrag hon ålagt sig själv under resan. Hon ska ta sig till en vapenhandlare och försöka få tag på en revolver som hennes pappa hade med sig i kriget. Hon upplever att hennes pappa fast han gått ur tiden talat till henne och vill att hon ska hämta revolvern.

Lisbeth har precis blivit pensionär då hon bestämmer sig för att ge sig iväg på detta uppdrag. Hon har bestämt sig att hon ska hitta pistolen som hennes far riktade mot sig själv år 1940, men som han misslyckades att ta sitt liv med. Vapnet försvann och blev med tiden en mörk familjelegend.

Lisbeth visar sig vara både tuff och vågar gå sin egen väg. Hon lär sig skjuta samtidigt som hon hämtar råd ibland med telefonsamtal med en kvinna som kallar sig häxa och som drar runor för att ge henne råd längs vägen. Råden är ofta sådant som ökar Lisbeth mod och tro på sig själv.

Filmen vann pris som Bästa nordiska dokumentär på Nordisk panorama.
Juryns motivering
Juryn blev enhälligt djupt imponerad av denna film, som utforskar ett fortfarande smärtsamt kapitel i Europas historia vid gränsen mot Ryssland och följer en enastående huvudpersons äventyrliga sökande efter försoning. Genom sin subtila elegans, lekfullhet och det genuina förtroendet mellan regissören och hennes medverkande växer en ovanlig skildring av beslutsamhet och kärlek fram, berättad genom ett enastående foto – filmen har lämnat ett bestående intryck på oss. Priset för Bästa nordiska dokumentär går till Smugglaren av Sylvelin Måkestad.

Filmen handlar förstås om en hel del som sägs mellan raderna, under ytan. Det är en form av försoningsresa med pappan och med sådant som var tungt under uppväxten.

Det finns i delar filmen som jag är lite missnöjd med att regissören inte tar upp. Varför får vi inte veta om Lisbeth någon familj. Har hon något eller några barn? Ofta när man får barn blir deras liv och att vara till stöd för dem viktigare än att gräva i sina föräldrars liv. Jag tror filmen skulle vinna på att låta oss få veta lite mer om hennes privatliv och vad hon gjort tidigare i sitt liv. Delvis haltar berättelsen på grund av saker som hålls hemligt för oss tittare. Fotot är enastående och mycket av resan med terapibussen är unikt att få följa med på.

Smugglaren

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Smugglaren

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 930
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Bytet Betyg 4 Global premiär på Netflix … Läs mer om Recension av tv-serie: Bytet – välgjord läskig rysare

Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Av Dennis Kelly Regi: Kristina … Läs mer om Alltför speedig redogörelse utvecklas till skoningslös skräck – Girls and Boys på GEST

Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

30/10 2026 Nefertiti i … Läs mer om Lika förunderlig som beundransvärd bedrift – Svensk sextett firar Miles Davis 100 år via Milestones & Kind of Blue

Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Sista meddelandet Av Nina … Läs mer om Teaterkritik: Sista meddelandet – en oerhört realistisk berättelse som kryper under skinnet och inte går att skaka av sig

Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

Ellas Kapell Ember 3 Inspelad … Läs mer om Ojämn omdaning av standards – Ember med Ellas Kapell

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Betyg: 4/5 Det är lätt att … Läs mer om The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Titel: … Läs mer om Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in