• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Seven Seconds – bra, stark men spretar lite för mycket åt för många håll

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Seven Seconds
Betyg 3
Visas på Netflix

En stark serie som följer händelserna efter att en ung svart tonårspojke, Brenton Butler, dör i en smitningsolycka i Jersey City i USA. Vi får följa hans föräldrar och deras stora sorg och förtvivlan, vi får följa den unge polisman som körde på pojken och som tillsammans med sin polisgrupp gör allt för att sanningen inte ska komma fram och vi får följa den kvinnliga åklagaren och den polisman som jagar sanningen.

Vi får redan i filmens början se hur polismannen Peter Jablonski kär bil, jättestressad, på väg till sjukhuset dit hans fru tagits då hon blöder. Hon väntar barn och ett år tidigare förlorade de ett barn som föddes för tidigt och dog under förlossningen. Peter Jablonski kikar på sin mobil några sekunder och precis då missar han att tonårspojken kommer i full fart på sin cykel. Det är snöoväder och dålig sikt dessutom.

Jablonski ringer efter de tre polismän som han arbetar tillsammans med i området drogbevakning. De jobbar i en grupp och är mutade och korrumperade, förstås. De har samarbete med en drogkung och griper dennes konkurrenter med jämna mellanrum. DiAngelo, gruppchefen, bestämmer att de ska sopa igen spåren efter Jablonski och att de ska låta pojken ligga kvar i det snöiga diket. Om de inte hade valt att lämna pojken där skulle han förmodligen överlevt olyckan.

Mest berörande är att följa föräldrarna och farbrodern, som nu måste leva i djup sorg och saknad. Föräldrar med sorg, som förlorat ett barn, det vet jag tyvärr alldeles för mycket om hur det är. Jag lever med detta och känner tusentals andra föräldrar med samma tragedi, eftersom jag är med i flera olika grupper och föreningar för oss föräldrar som förlorat ett barn. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner i Seven Seconds, fast allra mest pappan som bär på skuldkänslor och som sakta försöker hitta ett sätt att överleva med sin djupa sorg. Det finns några starka scener från kyrkan där medlemmar kommer med floskler.

Mamman har en mer amerikansk reaktion, tänker jag. Hon blir som galen, helt fixerad vid att hitta den som hon menar mördat hennes son. Det verkar som att tron på hämnd och vedergällning som medicin mot sorg är något typiskt amerikanskt. Mamman är uppskruvad till max för hitta den som körde på hennes pojke och lämnade honom att dö i snödrivorna. Hon är omöjlig att föra ett normalt samtal med.

Serien tar upp så många aspekter. Den handlar om korrumperade poliser, om rasism, om sorg, om saknad, om vänskap och fult politiskt spel och om hur alla är mänskliga och begripliga. Det är filmens styrka men också dess svaghet. Den tar upp lite för mycket.

Den unga kvinnliga åklagaren, KJ Harper (spelas av Clare-Hope Ashitey) är svart och det är tydligt att hennes chef utnyttjar att hon är färgad för att ha som en slags reklampelare för hans politiska korrekthet. KJ Harper har alkoholproblem och är ofta slarvig, hon har svårt att komma i tid och raggar gärna upp unga män för en natt med sex. Med jämna mellanrum bryter hon ihop på grund av sitt usla självförtroende. Det är på sätt och vis roligt att låta en kvinnlig åklagare ha alla de depraverade sidor som vi sett medelålders vita polismän ha i alldeles för många deckare. Det är bara att det blir lite för mycket. Det kunde räckt med att hon hade en eller två svagheter.

Hon har sina stora problem och polismannen, Fish Rinaldi (spelas av Michael Mosley), som jobbar med henne har sina problem. Han är skild och bor ensam med en massa hundar. Att de två med jämna mellanrum bryter ihop och förlorar tron på sig själv är i och för sig lite ovanligt i en kriminalserie, men det blir lite för mycket av det. Och de gör också några misstag som jag har svårt att tro på att de skulle göra. Jag har lite svårt att tro på att personer med de positioner de har och det ansvar de har skulle göra sådana misstag.

Det blir lite för mycket, för många ingredienser, för många problem. Serien förlorar i sin helhet på det. Den är bra och den är stark och berörande men hade varit ännu bättre om den inte flutit ut åt för många håll. En av dess stora styrkor är hur trovärdigt föräldrarna med sin sorg skildras.

Seven Seconds är regisserad av Gavid O´Connor och den bygger löst på en rysk film, The Major, som är skriven och regisserad av Yuri Bykov.

I rollerna:
Clare-Hope Ashitey as K.J. Harper
Beau Knapp as Peter Jablonski
Michael Mosley as Joe “Fish” Rinaldi
David Lyons as Mike DiAngelo
Russell Hornsby as Isaiah Butler
Raúl Castillo as Felix Osorio
Patrick Murney as Gary Wilcox
Zackary Momoh as Seth Butler
Michelle Veintimilla as Marie Jablonski
Regina King as Latrice Butler

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Kritik av samhället, Poliskorruption, Rasismen, Recension, TV-serie

Recension av tv-serie: End of the f***ing world – en brittisk dramakomedi

24 januari, 2018 by Redaktionen

End of the f***ing world
Betyg: 4
Premiär hos Netflix: 5 januari 2018
Skapad av: Jonathan Entwistle

I End of the f***ing world möter vi de två tonåringarna James och Alyssa. De är båda 17 år och övertygande om att de inte har någon plats i samhället. Skillnaden mellan dem är däremot att James är övertygad om att han är psykopat och letar efter en människa att mörda. Alyssa är däremot bara uttråkad och osäker på sin historia. Med tiden fattar de tycke för varandra och James börjar tvivla på sina egna känslor. Som huvudrollsinnehavare finner vi Alex Lawther, som även dykt upp i välrenommerade TV-serien Black Mirror, och nykomlingen Jessica Barden. Överraskande nog får vi även möta brittiske skådespelaren Geoff Bell i rollen som Martin. Som ärrad arméveteran bjuder han på ovälkomna sanningar. Bell har även nyligen dykt upp i svenska TV-rutor i en reklam för PlayOJO där han visar på sin unika bredd som karaktärsskådespelare.

Många kanske frågar sig varför man bör välja denna serie framför andra. För det första så är det både en lättsam komedi och en mörk insikt i vår samtid ur ett par unga vuxnas perspektiv. De två huvudkaraktärerna står i unik kontrast till varandra då den ena känner för lite och den andra känner för mycket. Tillsammans lyckas de däremot på något sätt balansera ut varandra. Anledningen att serien fungerar så bra som den faktiskt gör har mycket att göra med rollprestationerna. Alex Lawther och Jessica Barden lyckas både med att presentera förtryckt tonårsilska och samtidigt skildra osäkerhet.

Trots att karaktärerna till ytan framstår som ganska råbarkade och osympatiska så är det något i dem som väcker sympati. Detta förvandlar serien till en klassisk road trip som de flesta kan ryckas med i. Även om mycket av stämningen ligger i dialogen mellan de två huvudkaraktärerna så kan man som tittare fylla i många tomrum i de outtalade implikationerna. Att som tittare behöva förlita sig på sina egna intuitioner gör det till en serie som helt enkelt är lite mer intelligent än vad vi har blivit vana med. Är James verkligen en psykopat? Eller är han egentligen bara rädd för sina egna känslor? Det är något du som tittare måste ta ställning till.

Detta är det första vi har fått uppleva från seriens skapare. Då han i stor utsträckning fick fria händer behöver vi knappast oroa oss för att End of the f***ing world kommer att vara en typisk serie som man snabbt glömmer bort. Tvärt om har vi att förvänta oss en riktigt spännande upplevelse från karaktärer vars känslospektrum inte nödvändigtvis motsvarar vårt eget. Recensenter världen över har redan berömt serien för att vara särdeles vågad och med skådespelarprestationer som är riktigt unika. Netflix har på senare tid kommit att stå för verkligt särpräglade serier med riktigt ovanliga karaktärer. När vi kastas in i James och Alyssas liv så får vi uppleva ett förortsdrama som är lika oväntat som det är igenkännbart.

Text: Johan Nilsson

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen Taggad som: Netflix, Recension, TV-serie

Recension av tv-serie: Dark – en tysk Twin Peaks möter Stranger Things

26 december, 2017 by Rosemari Södergren

Dark
Betyg 3
Premiär på Netflix i Sverige 1 december 2017
Av Baran bo Odar och Jantje Friese

Twin Peaks möter Stranger Things i denna tyska tv-serie som utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden som har ett kärnkraftverk som spelar vis roll i mystiken. Övernaturliga inslag blandas med mörka hemligheter i framför allt fyra tyska familjer: Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann.

Handlingen startar 2019 då en tonåring försvunnit från Winden och strax efteråt försvinner en elvaårig pojke. Snart blir vi varse att för exakt 33 år sedan försvann också en pojke från Winden. Några avsnitt längre in i serien blandas också årtalet 1953 in, då två döda pojkar hittades på den plats där kärnkraftverket precis ska anläggas.

Bitvis är Dark en mästerlig serie – bra musik och välgjorda ljudeffekter blandas med och förhöjer den mystiska, magiska stämningen som blandas med skildringar av människans kluvna karaktär, alla har både gott och ont i sig. Allt detta kryddas med filosofiska djupsinnigheter och funderingar. Vad är tid? Vad är rum? Vad är ondska, vad är godhet? Varför kan resultatet av godhet bli smärstamt? Spelar det någon roll varför någon gör det som är bra? Varför är livet så orättvist? Vem är vi? Vad driver oss? Vad får oss att bete oss illa mot andra människor? Religion och filosofi från både kristna värderingar, buddhism och grekiska filosofer blandas i en fascinerande dekokt.

Hoppen mellan de tre tidsepokerna är tyvärr rörigt sammanfogat. Ibland anges årtalet och ibland inte. Det tog nästan tio avsnitt att förstå vem som var vem och under vilken tid, det var rörigare än vad handlingen borde vara, trots mystiken.

Rörigheten är en anledning till att jag inte ger den ännu högre betyg. Ett annat skäl är att serien är  lite för ofta  övertydlig trots mystiken, trots att dramat är uppbyggt så att vi som tittare bara sakta får reda på mer och mer. Regissören vet hela sanningen men öppnar Pandoras ask lite i taget. Den metoden kan ha mycket högt skaparvärde men lite för ofta är det pekfingeraktigt. Som tittare är jag för medveten om upplägget.

En tredje sak som stör mig i serien är den femtonårige Jonas som spelas av Louis Hofmann, född 3 juni 1997. När inspelningen gjordes var Louis Hofmann några år äldre än femton men han ser mycket äldre ut. Det blir helt fel när han ser ut som en vuxen man. Alldeles speciellt blir det löjeväckande i början av första avsnittet där han sitter i köket och skriker på sin mamma för att elen har gått. En man som sitter och skriker på sin mamma? Mamman är förresten upptagen med att ha sex med en annan familjs pappa och hon har varken tid eller lust att hjälpa sin femtonårige son att rosta bröd just då.

Serien är fascinerande och den får en stark trea som närmar sig betyg 4. Hade vissa scener inte klippts ihop så övertydligt och hade den varit något mindre rörig hade den varit en av årets bästa serier. Den första säsongen släpptes i sin helhet för den svenska publiken på Netflix den 1 december 2017. Det är som en tidig julklapp för alla som älskar mystik. Utan tvekan värd att ägna några mellandagar åt att sjunka in i.

Det har också kommit besked om att säsong 2 ska spelas in.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen Taggad som: Recension, TV-serie, Tyskland

Recension av tv-serie: Godless – svindlande vacker och spännande västernserie

9 december, 2017 by Rosemari Södergren

Godless

Godless
Betyg 4
Hela säsong 1 finns på Netflix
Streamingpremiär den 22 november 2017

Har du saknat en bra västern-serie? Godless lär fylla det hålet. Den är mäktig med starka, svindlande vackra bilder och är både spännande, snygg och dramatisk. Denna miniserie i sju avsnitt är skapad av cott Frank och Steven Soderbergh och har i rollistan bland andra Jack O’Connell, Michelle Dockery, Jeff Daniels, Scoot McNairy och Merritt Wever.

Michelle Dockery känner vi igen från Downton Abbey där hon har rollen som godsets arvtagare Lady Mary Crawley. Nu spelar hon Alice Fletcher, en tuff änka som bor med sin son och sin makes mor utanför staden La Belle i New Mexico. I staden La Belle bor nästan bara kvinnor då stadens arbetsföra män män dog då de arbetade i en gruva som rasade igen. Kvinnorna har fått lära sig att ta hand om staden och alla sysslor själva då nästan alla män dog. Kvar finns mest gamlingar och unga pojkar plus en sheriff som omgivningen bedömer som feg då han undviker eldstrider.

Det är intressant att se hur olika kvinnor tacklar situationen att överleva utan män i en annars oerhört patriarkal värld. För Alice Fletcher är situationen ännu krångligare. Hon är änka för andra gången och hennes andra make var indian. Hennes charmige son Truckee (spelas av Samuel Marty) är så kallat halvblod och det gör varken honom eller hennes mamma populär. Dessutom är Alice Fletcher i konflikt med staden sedan tidigare.

I filmens början dyker en skadad man upp på natten hos Alice Fletcher. Hon skjuter honom, men han överlever och blir därför omskött av henne och hennes svärmor. Mannan vill inte säga sitt namn men visar sig ha fantastisk hand med hästar. Eftersom Alice Fletcher har en stor flock vildhästar som behöver tämjas får den okända mannen stanna där. Efter ett tag blir hon dock klar över vem mannen är. Han är Roy Goode (spelas av Jack O’Connell) som är jagad av den totalt hänsynslösa skurken Frank Griffin som lovat att ingen som skyddar Roy Goode ska överleva.

Jeff Daniels spelar Frank Griffin som är en skum bandit som terroriserade Amerika under 1880-talet. Han har ett trettiotal män som följer honom och som lyder honom blint. Frank Griffin är en kluven person, han kan ge sina män order att utplåna befolkningen i en hel stad samtidigt som han bär en prästskjorta, gärna predikar och också kan måna om svaga och kunna stanna till och hjälpa svårt sjuka.

Serien har flera intressanta karaktärer och fotot är enastående och jag förflyttas dit och glömmer att jag ser på serien via min surfplatta.

Det är en riktig västerserie med allt vi kan önska oss: med vackra vyer, muskulösa hästar, hotfull stämning, laglösa banditer, hjältar och puffror som krutröken stiger från och fantastiska tuffa kvinnor.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier Taggad som: Recension, Recension av tv-serie, TV-serie

Recension av tv-serie: Vår tid är nu

8 december, 2017 by Rosemari Södergren

Vår tid är nu
Betyg 4
Hela säsongen 1 finns på SVT Play

Den svenska tv-serien ”Vår tid är nu” har en imponerande roll-lista med många av de intressanta svenska skådespelarna, både de mer etablerade som Suzanne Reuter och Peter Dalle men också många av de yngre som definitivt har presenterat sig för de breda folklagren nu. Att ha många duktiga skådespelare hjälper inte alltid men i ”Vår tid är nu” är skådespelarna enastående och dramat engagerar tittarna. Seriens första säsong slog väl i princip knockout på den svenska publiken och många som ser på tv den traditionella vägen satt som klistrade framför SVT på måndagskvällar.

Serien som är en familjekrönika om kärlek, konflikter och framtidshopp sträcker sig från fredsdagen 1945 och många år framåt och har allt det som engagerar och berör tittare.

Suzanne Reuter är en av våra folkära skådespelare med många roller i bagaget. Hon är ju redan folkkär men har förankrat detta ännu mer i rollen som Helga Löwander, överhuvud för familjen Löwander som äger en fin anrik restaurang, Djurgårdskällaren. Äldste sonen Gustaf driver restaurangen medan yngste sonen studerar juridik och ska bli advokat. Yngsta barnen, dottern Nina, är en livfull ung kvinna men bortskämd. Av en slump får hon ett kärleksförhållande med Calle, som är kökspojke på familjens restaurang.

Människorna är mångsidigt skildrade, ingen är perfekt och ingen är enbart ond, de är mänskliga och det är ett av skälen till att serien fängslar tittarna så. Seriens styrka ligger inte bara på det mänskliga och om relationer utan också att det är en skildring av tiden, av kvinnors situation, om facklig kamp, om hur livet var i Sverige och i Stockholm efter andra världskriget.

En säsong två är inspelad och en säsong tre är på väg att spelas in.

Seriens regissör Harald Hamrell är en av de mest intressanta svenska regissörerna nu och har bland mycket annat regisserat serien ”Äkta människor”, som också den var en stor succé.

Han är en intressant person som började sin filmkarriär som skådespelare 1974 i Vilgot Sjömans En handfull kärlek (han var då 14 år). Han blev tidigt känd för sin huvudroll i barnprogrammet Pojken med guldbyxorna, som spelades in när han var 15 år. Då han var 16 år gammal arbetade han som regiassistent åt Bo Widerberg, vilket han har beskrivit som ”en väg in”.

Han regidebuterade med 1978 års kortfilm Läcka vid reaktor 4. Han har därefter regisserat flertalet filmer och TV-serier, däribland Storstad (1990), Snoken (1993–1995), Om Stig Petrés hemlighet (2004), Arne Dahl: Misterioso (2011) och Äkta människor (2012–2013). Han har även regisserat elva filmer om Martin Beck mellan 1998 och 2009.

I rollerna: Suzanne Reuter, Peter Dalle, Adam Lundgren, Hedda Stiernstedt, Mattias Nordkvist, Charlie Gustafsson, Josefin Neldén, Hedda Rehnberg m fl. Manus: Ulf Kvensler. Regi: Harald Hamrell.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier Taggad som: Recension, tv-serier

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in