The Leftovers säsong 3
Betyg 1
Visas på HBO Nordic
Bakom dramaserien The Leftovers ligger Damon Lindelof, en av skaparna bakom den legendariska kultserien Lost. Det som förenar båda serierna är att där finns en lek med mystik – men om Lost hade hög kvalitet i de första säsongerna har jag aldrig tyckt att The Leftovers nått upp till samma nivå.
Handlingen i The Leftovers startar utifrån att 140 miljoner människor – två procent av världens befolkning – försvann utan ett spår, en händelse som kallas The Departure. Men hur och varför dessa miljoner människor försvunnit får vi aldrig reda på och det är inte heller något som seriens skapare tänkt att serien ska handla om. Serien handlar om hur människor hanterar livet efter att ha varit med om en stor katastrof eller tragedi, hur människor lever vidare då de bär på en stor sorg. Människorna i hela världen är påverkade, givetvis.
Största delen av handlingen utspelar sig i ett amerikanskt förortssamhälle och polischefen Kevin Garvey. Han spelas av Justin Theroux och han är inte särskilt intressant och inte trovärdig heller. Skådespelarna är väldigt konturlösa i serien de har i princip samma uttryck och beteende hela tiden.
Eftersom jag själv upplevt stor sorg är jag väldigt krävande när kultur tar upp sorg och människor som lever med sorg och tragedier i sitt livsbagage. Visserligen är varje människa unik och hur vi hanterar livet efter en tragedi är individuellt, men en sak är säker: få människor är så ensidiga som karaktärerna i The Leftovers är skildrade. I serien visas hur många karaktärer flyr in i olika slags sekter och religiösa sammanhang för att hantera det obegripliga. Den delen är inte särskilt svår att ta till som serieskapare. Det är bara det att det inte görs trovärdigt. Det är så ytligt hanterad.
För mig går det inte att uppbåda någon sympati för någon av karaktärerna. Polischefen Kevin är ointressant och hans fru som överger honom känns flera steg för egotrippad, hans son Tom är minst lika egofixerad. Grannarna och Kevins nya flickvän Nora går inte heller att känna något engagemang för.
I denna tredje säsong närmar sig 14 oktober och sjuårs-jubileet för The Departure, dagen då miljontals människor försvann. Siffran sju har stort symbolvärden inom kristendomen och närliggande religioner. Världen spekuleras kring om något ska hända den dagen.
Första säsongen stod jag ut med, den andra; nja – men den tredje har inte känts kul att lägga tid på alls. Det är svårt att engagera sig i en serie där ingen karaktär är sympatisk och ingen är trovärdig. Alla har sitt ansikte och sitt beteende och det är likadant hela tiden.
Att många hyllar denna serie känns för mig som fenomenet Kejsarens nya kläder. Lost var legendarisk och därför måste det Damon Lindelöf gör vara bra. Men egentligen är kejsaren naken, ju.