Konstellationer
Av Nick Payne
Regi, bearbetning, ljusdesign och scenografi Linus Fellbom
Medverkande Helena av Sandeberg och Linus Troedsson
Kostym Julia Przedmojska
Pianist inspelad musik David Huang
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 1 december 2024
Alla har vi nog funderat över vad som skulle hänt om vi gjort ett annat val vid en korsväg i livet. Kärleksparet i Konstellationer på Kulturhuset Stadsteatern får möjlighet att gång på gång testa alternativa vägval. Marianne befinner sig symboliskt sett uppe i världsrymden. Hon forskar om kvantfysik och ledstjärna i pjäsen är den vetenskapliga teorin om parallella universum. Roland som hon raggar upp på en grillfest – där hon kanske slunkit in som objuden gäst – är en jordnära biodlare. Dessa två kontraster dras likt magneter till varandra och skiljs ibland åt i en svindlade dans. Ända till sista scenen är det Marianne som både nyckfullt och beslutsamt leder.
Relationsdramat har en tydlig båge – utvecklas från yster flört till innerlig kärlek över hisnande bråddjup. Samtidigt går det inte att bortse från att det finns enerverande hack i handlingen på grund av alla omtag och förskjutningar. Varje oväntad sväng som karaktärerna utför illustreras av kometlika ljusblixtar som korsar fondens mörker. När kometerna faller mot jorden blir de stilfullt del av det intrikata flätverk av möjligheter som kantar spelplatsen. Pjäsen ställer också frågan om vad tid egentligen är. Kanske går det bara att se tiden som ett förr och ett nu att förankra sig i, säger Marianne låtsat lättsamt vid ett tillfälle när sorgen griper som vassa klor om hennes inre.
Marianne och Roland befinner sig illusoriskt på en rund cirkel föreställande jordskivan. En planet bland andra planeter i den oändliga rymden. Kärlekshistorien som rullas ut är långtifrån unik men berättartekniken gör den klart speciell. Det är imponerande hur skickligt Helena af Sandeberg och Linus Troedsson behärskar dess krav på snabba byten av känslolägen. Deras samspel fungerar dessutom utmärkt. Som publik tror man obetingat på deras kärlek och vill dem väl.
Helena af Sandeberg har den svårare rollen. Hon tolkar Mariannes lust, glädje och växande desperation på ett mycket berörande vis. När Marianne börjar halka på orden anar vi den kommande katastrofen och följer med bestörtning hur hon krasst resonerar sig fram till en vetenskaplig lösning. Det är i sanning ett kvinnoporträtt värt att minnas.
Linus Troedsson fyller Roland både med en massa värme och tvivel. Han får karaktären, som känns lite lös i konturerna, att framstå som den snygge grannen du blir nyfiken på. En vanlig man i bekväm manchesterkostym som gillar fotboll och att ta en öl med grabbarna och när han möter kvinnan i sitt liv självklart vill gifta sig.
Det är roligt och rörande när paret försöker förstå varandras jobb. Marianne spelar ned komplexiteten med sin forskning ” Jag sitter mest vid datorn och matar in data”. Roland berättar skämtsamt om när polisen bröt sig in i hans lägenhet. De hade fått ett tips om att han langade droger, men det fanns förstås bara bivax i soppåsarna.
Öppningsscenen är ett stort mörker där Tjajkovskijs vackra komposition Berceuse om ett multiuniversum anger berättartonen. Början kan också sägas knyta an till sista scenen där Marianne som alternativ väljer ljuset – att ta vara på varje ögonblick av liv som finns kvar. Då är det för omväxlings skull hennes älskade make Roland som styr.
Konstellationer kan beskrivas som ett intensivt kammarspel och det är underfundigt regisserat av Linus Fellbom. Det är en udda, både rolig och allvarligt menande text om behovet att betrakta livet ur olika aspekter och betonar att vi har en fri vilja. Att beskåda Helena af Sandbergs och Linus Troedssons pardans är dessutom en ren fröjd.
Nyskriven dramatik behövs på teaterscenerna, men teaterchefer tvekar ofta eftersom oprövat material kan bli en snubbeltråd. Därför är det anmärkningsvärt att Kulturhuset Stadsteatern ger Viktor Tjernelds Härlig är jorden en chans på stora scenen. Kanske är tanken att bjuda publiken på en riktig skrattfest.
Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Peter Nordahls musik målar skickligt fram känslor och stämningar och lyfter texten så att vi verkligen på djupet förstår det som berättas. Det finns hjärtskärande vackra arior, vemodiga och ångestfyllda ”dialogscener”, förföriskt sirliga tongångar och körpartier som brusar vilt som havet där fiskrenserskorna utför sitt arbete. Att Elsalill vid ett tillfälle av dem träs på ett blodigt förkläde ger en föraning av hur hennes liv kommer att sluta.