Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Roses – två magnifika huvudrollsinnehavare är filmens styrka

by

The Roses
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Jay Roach

Potentialen för något bortom det storslagna står och väntar då Benedict Cumberbatch och Olivia Colman sammanstrålar. Det är två skådespelare vars talang och kapacitet många gånger går bortom det mänskliga. Duon kan på egen hand bära upp en hel film oavsett manuskript, addera sedan den geniala komikern Kate McKinnon samt den lyssnade Allison Janney och succén borde vara ett faktum.

Men även skinande potential och ingredienser av högsta kvalitet kan slå fel då de ska dirigeras av en filmskapare utan vidare förmåga. Jay Roach är en regissör som fått det – oförtjänta, privilegiet att genomgå filmvärldens motsvarighet till My Fair Lady-förvandlingen. Detta fenomen kan enklast beskrivas som de gånger branschen bestämmer sig för att övertyga sig själv – och allmänheten, om att regissörer och skådespelare, med ytterst tveksam historik, helt plötsligt ska in i förvandlingsskåpet och manifestera någon sorts gömd talang. Reese Witherspoon och Matthew McConaughey är två exempel där deras aningen mer dramatiska insatser i Walk The Line samt Dallas Buyers Club resulterade i varsin – oförtjänt, Oscar. Jay Roach som pendlat mellan att vara medioker till rent bedrövlig genomgick denna metamorfos med Trumbo och senare Bombshell. Filmer vars ämne var avsevärt mer allvarligt och svart än den – exempelvis, horribla Dinner For Schmucks. Dock gick inte bristen på talang och fingerfärdighet att maskera ens med solida ämnen som McCarthyism och MeToo-rörelsen.

Roach har nu blivit anförtrodd den oerhörda uppgiften att ta Cumberbatch och Coleman till nästa nivå, kanalisera deras talanger och bjuda på något oförglömligt. En uppgift han misslyckas med kapitalt i filmens första halva, något som blir än mer oförlåtligt då The Roses är en nyversion av Danny DeVitos The War Of The Roses från 1989 som i sin tur bygger på boken av Warren Adler med samma titel. Därmed finns ett narrativt fundament som borde resultera i lysande dialog, magiskt skådespel och syrlig brittisk humor. Istället serveras en ofokuserad, tam och ytterst slarvig film som inte tycks kunna hantera någonting. Alltför stora delar av The Roses skapar otäcka associationer till trassliga och obekväma repitioner, där kemin och bekvämlighetsfaktorn är mer eller mindre obefintlig. Trots de två titanerna till skådespelare verkar Roach inte förstå hur han ska hantera någon av dem, både Coleman och Cumberbatch får istället hantera scener som känns rent triviala där de tvingas iscensätta torftig komik som varken är fyndig eller vidare vass. Att Roach saknar kapaciteten att nyttja aktörer av denna kalibern är uppenbart då han fortfarande regisserar med samma slapphänta stil som då han lät Robert De Niro göra hela sin karriär till åtlöje i Meet The Parents.

Allt mynnar ut i flamsiga och helt uddlösa sekvenser som är lika minnesvärda som en regnig och kall måndag i november. Efter ett tag känns det hela som ett gruvligt och provocerade slöseri där Roach försöker dölja det faktum att han är ute på skräckinjagande djupt vatten. Det är endast Kate McKinnon som tycks tolerera eller kunna hantera den grundlösa bristen på kunskap, detta genom hennes numera patenterade hysteriska – men djupt underhållande, agerande. Att vi har att göra med ett manuskript av Tony McNamara, som var ansvarig för adaptionen av Poor Things, är svårt att tro då all udd och skärpa filats bort, detta för underlätta för Roach och dennes bristfälliga kompetens.

Först i filmens mitt hettar det till, då tycks Coleman och Cumberbatch ha att fått nog av att styras av en vettlös humbug. För då går filmen från att vara glättig och menlös till att bli en aningen mer lättsam version av Noah Baumbachs Marriage Story. Och då de två huvudrollsinnehavarna drabbar samman i hänsynslöst verbalt krig får vi äntligen se på hästkrafter och skådespel utan hastighetsbegränsningar. Då förolämpningarna och svavlet haglar är det hela närmast förtrollande, då Cumberbatch växlar upp gör Coleman detsamma. Deras skådespel är ständigt fokuserat, flexibelt och kapabelt att expandera bortom stratosfären. I dessa stunder kan man glömma bort den risiga regin och att majoriteten av filmens känns som en ren – och menlös, transportsträcka. För i stunderna då de hettar till bevittnar vi skådespelarbriljans alltför episk för att beskrivas.

The Roses klarar sig med nöd och näppe fram till betyget godkänt, allt som ett resultat av en oerhörd arbetsseger av sina två magnifika huvudrollsinnehavare.

Filmrecension: Nobody 2

by

Nobody 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Timo Tjahjanto

John Wick-serien med Keanu Reeves i huvudrollen har uppnått kultstatus genom sina besinningslösa slagsmål, koreograferade till perfektion, samt eldstrider där mängden krut och kulor får SAABs totala export att blekna. Dock har humor, värme och charm alltid varit lika frånvarande som förstånd från den nuvarande amerikanska politiken. Derek Kolstadt som var en av nyckelpersonerna bakom John Wick valde att expandera genren och sitt varumärke genom Nobody, en film som behöll actionsekvenserna från John Wick men injicierade en behövlig dos humor och självdistans. Genom att tilldela den alltid lika lyssnande Bob Odenkirk huvudrollen hittade Kolstadt – som stod som manusförfattare, och regissören Ilya Naishuller ett sätt att ta Wick-genren vidare.

Uppföljaren har tagit sin goda tid, mer exakt fyra år. Förhoppningen var att serien skulle hitta nästa nivå där de positiva aspekterna kunde vidareutvecklas och tydligt markera att Nobody var den sanna tronarvingen till Wick-tronen, framförallt när nu Keanu Reeves indikerar att ben och knän inte mäktar med mycket mer och spin-off försöket Ballerina med Ana De Armas föll platt. Olyckligtvis verkar striden om denna tron fortsätta i bästa Game of Thrones-anda, detta eftersom Nobody 2 visar sig definiera en uppföljare på helt fel sätt.

Efter den energiska, uppkäftiga och djupt underhållande första filmen tycks Kolstadt ha tappat stinget, orken och uppfinningsrikedomen. Hela Nobody 2 känns från första rutan förvirrad, fantasilös och mållös. Där del ett lyckades balansera mellan det absurda, groteska och eskapistiska är det här en viljelös soppa som bjuder på en av de mest menlösa intrigerna på länge. Den spjuveraktiga lekfullheten är också som bortblåst, detta beror delvis på det själlösa manuset men också på den nytillträdda regissören Timo Tjahjanto som inte behärskar konsten att balansera mellan brutalitet, komik och självdistans. Filmen kastar sig mellan att vara hänsynslöst brutal utan antydan till entusiasm eller inspiration, för att sedan förvandlas till en infantil lekstuga där trams nyttjas som en feg täckmantel för att dölja bristen på sann entusiasm eller skaparglädje.

Att Nobody 2 vill röra sig än närmare det surrealistiska och fantastiska är uppenbart, delvis genom estetiken som är avsevärt mer stiliserad än förr, men här finns även inslag som tangerar det rent parodiska utan att det ackompanjeras av någon som helst självinsikt eller finness. Sharon Stone som tar plats som filmens diaboliska skurk bjuder på ett skådespel så överdrivet och fånigt att det är svårt att tro att en vaken – än mindre kompetent, regissör varit på plats då Stone spelat in sina scener, som alla rör sig mellan att vara outhärdliga till rent tragiska. Detsamma kan sägas om Connie Nielsen som livlöst kämpar sig igenom rent dravel där hon och Bob Odenkirk desperat försöker skapa kemi.
Sedan har vi stackars Christopher Lloyd som bjöd på grandios underhållning sist men som nu endast får rossla och göra legendariska ting som att ’’stolt’’ annonsera att han köpt hamburgare…

Actionscenerna som alltid bjudit på skamlös brutalitet och morbid underhållning är denna gång bara dugliga, här finns inget lika imponerande som den magiska massakern på bussen i den första filmen. Istället blir det en evig grå – eller snare blodröd, sörja där folk får benen knäckta och hjärnsubstansen dränker publiken, dock utan någon minnesvärd inramning.

Det är endast i ett fåtal korta stunder som Nobody 2 visar upp liv och påminner om vad som gjorde den första filmen så uppfriskande och underhållande, men dessa stunder är lika korta som de är få. I slutänden är detta en uppföljare utan tillstymmelse till vilja, ork eller inspiration, och då spelar det ingen roll hur många kroppsdelar som avlägsnas.

Filmrecension: Freakier Friday – en charmig bagatell

by

Freakier Friday
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Nisha Ganatra

Att se uppföljaren till den numera tjugotvå år gamla Freaky Friday är en enda lång påminnelse om att vissa saker aldrig förändras, detta på gott och ont. Frågan om det ens var nödvändigt att erbjuda en del två till en film – som bäst kan beskrivs som en charmig bagatell, kan ställas både en eller två gånger. Med tanke på att Freaky Friday filmatiserades redan 1976 – då med Jodie Foster i rollen som den upproriska dottern, har idén med ett kroppsbyte mellan två vitt skilda personer utforskats i otaliga berättelser.

Att se tillbaka, gräva fram saker ur det förflutna har varit en återkommande filmtrend i årtionden. De senaste åren har dock uppföljare eller rena nyversioner kunnat delats upp i två läger, framförallt de som Disney stått bakom. Antingen i det katastrofala och monstruösa, där inspiration och omtanke är obefintlig – se Marc Webbs Snövit från i år. Alternativ två är dock något mer imponerande och uppmuntrande, detta exemplifieras bäst genom monstersuccén Lilo Och Stitch, där regissören Dean Fleischer Camp tycktes ha studerat men också förälskat sig i originalfilmen till den graden att han hade modet och förståndet att förändra ett par nyckelelement och därmed skapa en film som överträffade sitt original.

Freakier Friday ligger – tack och lov, närmare Lilo Och Stitch vad gäller existensberättigande än Snövit, även om den inte når samma sprudlande toppar som Fleischer Camps kioskvältare. Nisha Ganatra som tar över regissörsstolen från Mark Waters visar sig vara rätt person för jobbet då det är uppenbart att det finns entusiasm och glädje för källmaterialet. Originalets glada och pillemariska attityd finner vi även här och mer eller mindre allt som var minnesvärt av sekvenser och karaktärer från 2003 återkommer.

Dock går det inte att undkomma det faktum att hela Freakier Friday också ger en seriös påminnelse kring problemet med favoriter i repris. För precis som med en akt som The Rolling Stones är det uppenbart att de bästa redan är långt bak i historien. Allt som presenteras här är snarare en trevlig påminnelse och inte en uppenbarelse om vad vi varit utan under två årtionden. Förväxlingskomiken är fortfarande lika kaotiskt härlig och hysterisk som då, även om den nu är aningen för rörig för sitt eget bästa, detta då två ytterligare karaktärer adderats. Detta är – för att fortsätta associationerna med gamla musikakter, som de gånger då nytt material ska presenteras för sakens skull och majoriteten av publiken bestämmer sig för att uppsöka toaletten. Andra ’’nya’’ tillägg är inte heller något som kommer att skriva in sig i filmhistorien. De karaktärsförändringar som skett är lika traditionella som de är klyschiga, där den tidigare rebelliska dottern Anna i vuxen ålder blivit alltmer lik sin mor vad gäller ett mer strikt och återhållsamt beteende. I mångt och mycket är det hela en kärleksfull men ofta – feg, upprepning.

Detta innebär dock att Jamie Lee Curtis – precis som då, är fullkomligt lyssnade. Ännu en gång är Curtis energi, hysteriska mimik och outtömliga karisma omöjlig att inte applådera. För det är i Curtis som repetitionen och förutsägbarheten tappar sina negativa attribut, just då är det precis lika komiskt lysande som för mer än två årtionden sedan. Men där Curtis inte har tappat ett enda steg är motspelaren Lindsay Lohan – om möjligt, än sämre än sist med ett skådespel lika stelt och pinsamt som hennes grundlöst pinsamma privata eskapader. Nytillskotten Sophia Hammons och Julia Butters är dock båda ytterst kompetenta och erbjuder båda ett skådespel som – i kontrast till Lohans, kan beskrivas som talangfullt.

Freakier Friday är farligt nära att vara menlöst nostalgisk men det oerhörda tidsrummet gör att repetitionen blir mer acceptabel. Originalets charmerande och varma kärna är svår att värja sig ifrån även om den inte har samma vitalitet som då. Och då Jamie Lee Curtis lever loss och bjuder på en snillrik fysisk komik som får desperata stå upp-komiker att framstå som totala fån, går det att ursäkta bristen på fantasi och någon egentlig kreativitet.

Filmrecension: Bring Her Back – en av de bästa skräckfilmerna på länge

by

Foto Klara Granberg

Bring Her Back
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Danny Philippou, Michael Philippou

Filmstudion A24 har äntligen fått den spirituella uppföljare till Ari Asters Hereditary som de drömt om i sju år. Efter att ha gjort succé med Talk To Me har bröderna Philippou tagit nästa steg vad gäller konsten att dramatisera men också att chockera. Den mer återhållsamma – pretentiöst uttryckt, konstnärliga, skräckfilmen är – om möjligt, än svårare att framställa än den som grundar sig att emulera ett rent slakthus. För där bestialiska mord och ren massaker idag mest används för tvångsmässig chockeffekt är det minst lika menlöst då filmskapare försöker nyttja mediet till maximal ’’artistisk effekt’’, där spänningen och obehaget helt åsidosätts för märkliga och navelskådande utsvävningar, något Aster var skyldig till i den urusla Beau Is Afraid.

Med Bring Her Back faller alla pusselbitarna på plats för att skapa en skräckfilm som innehåller allt för att vara klassisk, medryckande och intressant. Nyckeln till framgången ligger i ensemblen samt personregin. Sally Hawkins medverkan skänker allt en säregen udd och pondus, Hawkins är en av få aktörer som väljer att helt åsidosätta sitt ego och som genom sin artistiska ödmjukhet – där hon är villig att ge utrymme till sina medagerande, skapar en miljö där hon leder men samtidigt lyfter andra medverkande. Hawkins har sannerligen ingen lätt uppgift, hennes karaktär har flera sekvenser som – i fel händer, skulle kunna uppfattas som överdrivna men som här ageras med oerhörd förståelse och precision. För Bring Her Back är i grund och botten inte en film som utgår från det makabra utan trauma, saknad och psykisk ohälsa. Detta är dramatiska inslag som går hand i hand med chockerande och motbjudande stunder av brutalitet.

Genom filmens andra två nyckelspelare, debutanten Sora Wong och den unga Billy Barratt skapar bröderna Philippou karaktär som faktiskt har substans och vars relation ger momenten av terror ett genuint allvar då det finns ett engagemang för personerna på duken. Utöver det är Bring Her Back också oerhört stilfull, med ett elegant foto som leker med filter och där vädret och ljussättningen används till fantastiskt elegant effekt, miljöer som först verkar vara inbjudande blir snart värre än de värsta av mardrömmar då natten infaller eller då fönstren täcks av regnvatten.

De goda visuella attributen spelar också en stor roll i hur tryckande och stämningsfull hela filmen är. För där andra hungrar efter att chockera omedelbart väljer bröderna Philippou att långsamt bygga upp till de moment då publiken är menad att tappa andan och förlora medvetandet. Att filmen också undviker alla former av menlösa ’’hoppa till effekter’’ är en triumf i sig, obehaget hittas istället i den oerhörda laddningen. Men då det väl blir dags att nå chockklimax är det ingen brist på blod och scener som äcklar, skrämmer och gör blodet till is, men eftersom det implementeras i ett narrativt syfte ter det sig aldrig provocerande eller motbjudande exhibitionistiskt. Skräcken är minst lika stark i det manipulativa spel som bedrivs genom filmen, hur trauma och känslomässiga brister exploateras och utnyttjas. Och det är här den ypperliga personregin och skådespelet adderar bortom rena superlativ, sättet Sally Hawkins balanserar mellan isande kyla men också medkänsla är superbt, och här kan en enda välplacerad kommentar vara mer hårresande än allt blod i världen.

Det enda faktiska felet är en tredje akt som saknar komplexitet och det fina subtila handlag från filmens två andra delar. Finalen känns istället aningen för enkel och det patos som skall levereras känns istället aningen banalt. Men förutom detta snedsteg är Bring Her Back en av de bästa och mest välarbetade skräckfilmerna på länge.

Filmrecension: Tuffa Gänget 2 – underhållande

by

Foto Klara Granberg

Tuffa Gänget 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Pierre Perifel, JP Sans

Efter att ha varit vilsna och bortkomna i årtionden är det förvånande att animationsstudion Dreamworks äntligen tycks ha hittat ett ankare, detta i en filmserie vars första film inte var värd mer än en axelryckning. För det första äventyret med detta tuffa gäng var allt annat än minnesvärt, det var en klyschig och ointressant film gjord efter de mest utstuderade och döda mallar.

Det var svårt att överhuvudtaget se varför det behövdes en del två, men precis som de bästa av uppföljare framhävs styrkorna och förtydligar styrkan i det initiala konceptet. I och med att utgångspunkten – ett gäng brottslingar som gör riskabla kupper, redan är introducerad, inklusive de olika figurerna, kan nu regissörerna Pierre Perifer – som återvänder, samt den nytillkomna JP Sand bre ut sig och inte bekymra sig om saker som karaktärsbakgrund och individuell motivation.

Tanken är istället att trycka gasen i botten – bokstavligt talat, från första början. Där de första filmen kändes onödigt flåsig och hetsig lyckas del två tygla vansinnet och kanalisera det till positiv effekt. Tuffa Gänget 2 är oupphörlig i sitt tempo och kör på i en rasande fart som är både underhållande och uppiggande. Det är också uppenbart hur röstskådespelarna – med Sam Rockwell i spetsen, tillsammans med regissörsduon har hittat en sättning där de är mer bekväma och lekfulla. Här finns en mer spontan och genuin glädje över medverkan detta är mest märkbart hos Marc Maron och dennes slemmiga orm som bjuder på komiskt guld.

Och som brukligt är själva kuppen filmens stora höjdpunkt, då förvandlas allting till en galen energidrycks-stint Jönssonligan där upptågen och påhittigheten når omåttligt underhållande nivåer.

Tyvärr är Tuffa Gänget 2 – trots fler förbättringar, inte riktigt redo att kunna utnämnas som en koloss värdig att slåss med de största drakarna från Pixar eller Illumination. Flera segment trampar vatten och känns som ren utfyllnad, detta sker främst i filmens mitt som känns rent stillastående. Detta kraschar dock in i en vanvettigt snabb final som är både stilfull och underhållande men som inte riktigt har kraft att kompensera för den sega mittsektionen.

Även om det inte är en fulländad uppföljare tydliggör Tuffa Gänget 2 att serien har potens och tillskillnad mot den första filmen ser jag genuint fram emot en uppföljare, för om samma positiva utveckling fortskrider lär vi kunna vänta oss något strålande.