This World is Not My Own
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Petter Ringbom och Marquise Stillwell
En fantastisk film och berättelse som låter som en saga men handlar om verkliga händelser, verkliga kvinnor. I centrum för filmen står konstnären Nellie Mae Rowe som var dotter till slavar och som aldrig fick gå i skola men alltid målade, tecknade, skapade – för hon kunde bara inte låta bli. När hon en dag mötte en annan kvinna som var lika originell fast på annat sätt så blev hennes konst upptäckt.
Två av hennes konstverk kommer från hösten 2023 att ingå i Moderna Museets samlingar i Stockholm. Genom en gåva från Judith Alexander Foundation kommer verken Nellie Mae Rowe’s House och Untitled (Big Brown Dog) att finnas där. Verken presenteras hösten 2023 i samband med premiären av filmen This World is Not My Own.
Nellie Mae Rowe föddes troligen år 1900. Folkräkningen i USA var inte så noga med att notera svarta barns födelser. Berättelsen om hennes liv och hennes konst speglar samtidigt den
amerikanska segregationen och rasismen men också medborgarrättsrörelsen i 1900-talets Atlanta.
Nellie Mae Rowe gjorde konst av allt hon kunde hitta. Som vuxen fyllde hon sin stuga med teckningar, dockor, skulpturer och massor olika föremål. Hon var en urkraft som vara måste skapa. Hon var född konstnär. Stugan blev som en lekstuga där släktingarnas barn älskade att vara.
Sex år före sin död upptäcktes hon av en förmögen gallerist, Judith Alexander, som introducerade hennes verk för konstvärlden. Vi får följa Nellie Mae Rowes liv men också Judith Alexanders uppväxt och liv, en vit kvinna med helt annan bakgrund, från en välbärgad övre-medelklass familj med en far som ledde upplopp mot svarta. Ett tag kändes filmen lite splittrad då vi får följa deras olika uppväxt men när de möts förstår vi varför vi fått följa Judiths liv också. De två tillsammans blev ren kreativ dynamit.
Denna dokumentär strålar av energi och fantasi och lekfullhet. Jag känner det som att jag är med där och jag vill vara nära både Nellie och Judith, de var två unika individer som vågade stå för vem de var.
Golda Mabovitz föddes 1898 i Kiev under fattiga förhållanden, och familjen emigrerade till USA 1906. Golda växte upp i Wisconsin och gifte sig 1917 med Morris Meyerson. Makarna flyttade till brittiska Palestinamandatet och fick sedermera två barn. 1928 började Golda arbeta för fackföreningen Histadrut. Tjugo år senare var hon en av de tjugofyra som skrev under Israels självständighetsförklaring, och 1949 valdes hon in i Knesset för partiet Mapai. Fram till 1956 var hon Israels arbetsmarknadsminister, varefter hon utsågs till utrikesminister och bytte efternamn till hebreiskans meir, ”gör ljus”. Efter premiärminister Eshkols död 1969 blev hon hans efterträdare och satt på posten till 1974. Hon fick epitetet järnladyn och David Ben-Gurion beskrev henne som den ende mannen i kabinettet. Golda Meir är den hittills enda kvinnliga israeliska premiärministern och var den tredje kvinnliga premiärministern i världen. Hon avled 1978; trots att hon inte ville bli föremål för minnesplatser finns ett torg i New York samt en gångbro i Berlin som bär hennes namn.
Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.