The Rolling Stones

Rolling Stones, Orange Stage
Roskildefestivalen 3 juli 2014
Betyg: 5

Vad som skulle kunnat vara en trött rutinspelning till turnéavslutning för de gamla rävarna i Rolling Stones blev raka motsatsen: redan med inledande Jumpin’ Jack Flash ger de ett energirikt styrkebesked, och när de kommer in på sin tredje låt It’s Only Rock ’n’ Roll (But I Like It) har de publiken i ett järngrepp. Och även om det sägs alldeles för ofta, har jag svårt att inte tänka tanken både en och två gånger: för att vara i sina senare dagar har bandet en speciell pondus som gör det till en speciell upplevelse snarare än antik nostalgi (när jag såg Bob Dylan för några år sedan fick jag den känslan; att det var en skitkass spelning där jag fick känslan av att han satt med respirator och harklade ur sig en massa inälvor, men att spelningen hyllades av såväl kritiker som publiken just för att han är en k-märkt artist och inte för att framförandet faktiskt var bra).

Det gigantiska publikhavet består givetvis av många äldre personer som antagligen följt bandet sedan sina egna tonår, men även många unga festivalbesökare som känner dem för några låtar – och Wild Horses är uppenbarligen en av dem. Det detaljerade gitarrmanglandet, som ger en känsla av att den stora upplevelsen i konserten ligger i de små detaljerna, gör givetvis sitt. Användandet av piano, saxofon och munspel likaså. När de ska spela en mycket speciell låt, som önskats av fansen, blir det därmed mycket dramatiskt. Fint, något lågmäld men ändå storstilat – ja, så gräver de upp She’s So Cold som inte spelats på decennier för att göra denna afton väldigt speciell och för att tacka för denna turné. De lyckas mycket väl!

Mot slutet river bandet av en hel drös gamla klassiker, som för att avsluta lika starkt som de inledde sin konsert. Gimme Shelter är även den en energirik publikfriare som gör det omöjligt för publiken att stå stilla. Ändå är det ingenting mot vad de uppnår när de spelar efterföljande Start Me Up och publikhavet formligen exploderar. Efterföljande Sympathy for the Devil spelas utan strålkastarljus, men likväl med levande eld som lös upp det oranga tältet som från början skänktes av just Rolling Stones till Roskildefestivalen (men sedan dess hunnit bytas ut, och scenen byggas ut något ytterligare) vilket ger en väldigt speciell känsla. Ett historiskt andetag som flåsar en i nacken ett litet tag.

När de avslutar original-setet med Brown Sugar överlåts sjungandet till viss del till publiken, vilket skänker en mäktig känsla. Samtidigt lyser strålkastarna i bakre delen av publikhavet upp alla de flaggar som vajar i vinden – som representerar inte bara festivalbesökarna utan även den världsomfattande kärleksrelation Stones-fans innehar. Med lite danskt mellansnack får vi dock intygat att de uppskattar oss minst lika mycket.

Efter att deras ikoniska röda mun med utstickande tunga förgyllt storbildsskärmarna ett litet tag efter att bandet lämnat scenen återvänder de i storstilad comeback. Med en vacker körröst inleds You Can’t Always Get What You Want och sedan kör de med all kraft. Dock slutar det inte där. Istället avslutar de med klassikern (I Can’t Get No) Satisfaction och allsången är ett faktum. Det blir en mäktig avslutning på en fantastisk konsert som inte bara rundar av Roskildefestivalens första musikdag, utan även bandets omfattande turné. Som pricket över i:et rundar de av det hela med lite pyroteknik och fyrverkerier. Där och då känns det perfekt, som att vi äntligen kan få precis allt vi vill ha. Ett Rolling Stones i all sin prakt och energi, som med en stark och varierande låtlista ger något till alla. Vi blir mer än tillfredställda av den upplevelsen.

Text: Linou Gertz