Stevie Wonder

Bestival, dag 4
9 september 2012

Foto: Bestival

Efter att ha avnjutit Stevie Wonders nästintill konsertlånga soundcheck från presstältet började Bestivals sista dag för min del med unga brittiska talangskottet Charli XCX som spelade på Replay-scenen. En scen som kureras av Rob da Bank i samarbete med jeansmärket Replay och framför allt verkar fungera som showcase för unga band med potential (Grimes och Iceage tillhör andra band som spelade där under festivalen).

För oss svenskar är Charli XCX kanske mest känd för att ha skrivit Icona Pops sommarplåga I Love It och således gjort begreppet ”90s bitch” populärt, men hon öppnade även för Coldplay på Stockholm Stadion för någon vecka sedan. Hennes gotiska electropop har hittills presenterats bättre och bättre live för varje gång jag sett henne – möjligtvis i takt med att hon fått en mer färgstark scenpersonlighet. I höga platåskor och glittrande leggings hoppade hon energiskt runt på den lilla scenen som hon snart med all sannolikhet kommer vara för stor för. Hennes cover på Echo and the Bunnymens post punk-klassiker The Killing Moon klingar atmosfäriskt väl med resten av hennes repertoar där annars synthslingorna i Stay Away och Nuclear Seasons är mest framstickande. Även en ännu osläppt låt som tycks bära titeln Grins sticker ut. Betyg: 3.

Minuter efter att Charli XCX avslutat sin spelning med You’re the One och tokdans intog Brooklyns funkigaste indiegrupp Friends den gigantiska tältscenen Big Top. Deras karismatiske frontfigur Samantha Urbani ser nästan ut som Lady Gaga när hon dagen till ära uppträder utklädd till åsna. Det dröjer inte lång tid innan hon är ute bland publiken sjungandes på Friend Crush. Musiken är dansant och deras debutskiva Manifest! som släpptes tidigare i år har snabbt blivit sommarens obligatoriska partyalbum. Inte minst I’m His Girl som drivs fram av en bedårande basgång. Tyvärr låter det ofta som att Samantha är i målbrottet när hon sjunger live. En låt som däremot fungerar förvånansvärt bra idag är A Light som visar upp bandets lite mer dagdrömska sida och det bjuds även på en cover på Sam and the Womps dansgolvsfyllare Bom Bom.

Keyboardisten Matthew lyste med sin frånvaro och spelningen på Bestival var tydligen nuvarande basisten Lesleys sista med bandet. Under avslutande Vad fan gör du (yes, en av deras låtar har en svensk titel då Samantha Urbani har öländska rötter) dök även nya basisten upp och det utdelades några känslosamma kramar innan bandet klev av scenen. Hur det egentligen står till med vänskapen får framtiden utvisa. Betyg: 3.

Därefter förflyttade jag mig till Main Stage där den enigmatiske sångerskan Natascha Khan med scennamnet Bat for Lashes stod på tur. För första gången på hela festivalen låg regnet i luften när hon bjöd på låtar från sitt kommande album The Haunted Man som släpps i oktober. Av de nya låtarna är det framför allt den melankoliska pianoballaden Laura som sticker ut. Vad som är synd är att de mer lågmälda partierna överröstas av bullret från bandet som spelar på Big Top-scenen parallellt.

Den eleganta och krypande mystiken gör att Bat for Lashes allt mer börjar ta formen av samtidens svar på artister som Björk och Kate Bush. Lika utforskande av elektroniska ljudbilder som den förstnämnde men med samma känsla för teatraliska uppbyggnader och perfekta poplåtar som den sistnämnde. De olika idéerna genomsyrar låt efter låt från öppningen med What’s a Girl to Do till filmiska storslagenheten i avslutningsnumret Daniel. Mest handlar det om låtar från hennes unisont hyllade album Two Suns. Betyg: 4.

Med en canon av eterisk pop intogs sedan Main Stage av isländska post rock-giganterna Sigur Rós. Spelningen kantades av en del tekniskt strul, till exempel fick de flytta sin största hit Hoppípolla som egentligen skulle ha spelats efter Glósóli till några låtar senare i setet. Bandet var även missnöjda över att få spela i dagsljus. Mörkrets krafter hade säkerligen kunnat ta Sigur Rós till ytterligare höjder men deras spelning tillhörde alltjämt Bestivals absoluta höjdpunkter. Deras orkestrala låtar måste vara gjorda av stjärnstoft och Jonsís röst är stundtals rent av änglalik. I låten med den passande titeln Festival känns det som att han håller samma ton i flera minuter. Konserten inleds med Í Gær och de magiska ögonblicken avlöser därefter varandra. Speciellt de sista sextio minuterna är förtrollande med crescendo efter crescendo. Just när du trodde att det inte kunde bli bättre så toppar de sig själva med ett noise rockigt instrumentalt break. Jag sluter ögonen och förflyttas till en annan värld, på så sätt behöver jag inte tänka på den bristande visuella showen. Betyg: 5.

Festivalens största dragplåster var kungen av soul och funk i egen hög person. Ingen mindre än Stevie Wonder var sist ut på Main Stage. Det bjöds på en hitkavalkad – dock med något för långa utsvängningar för att inledningsvis helt falla mig i smaken. Det blinda undret svajar in på scen iförd röd kavaj och spelandes på en keytar ser han helt klart älskvärd ut. Han predikar om Barack Obama men Stevie Wonder kan knappast anklagas för att vara uttalat politisk i sin musik. Han sprider snarare kärlekens budskap. Klassiker som Superstiton och I Just Called to Say I Love You möts av mycket kärlek från Bestivals peppade publik som ofta lyfter spelningar på egen hand och visst är det charmigt när han tar fram dottern – eller lillasyster som han skämtar om – på scen och låter henne sitta bredvid på pianostolen genom hela Isn’t She Lovely. Han tolkar även Beatles 60-talshit She Loves You och Marvin Gayes What’s Going On innan han avslutar med Happy Birthday inför en helt extatisk publik. Att se femtiotusen personer som alla lyfter upp händerna och sjunger med i varje ord är en mäktig syn som till och med överträffar fyrverkerierna som fyller himlen efter spelningen bara för att på mest storslagna vis markera att både Bestival och sommaren är över. Betyg: 4.

Men Bestival var inte helt slut efter fyrverkerierna. Trots att det började blåsa på ett sådant sätt som det bara kan göra när man befinner sig på Isle of Wight så drog både Grimes och Orbital fulla hus på sina respektive spelningar. Jag passade även på att dagen innan deras albumdebut se Toys uppvisning i psykedelisk krautrock på Psychedelic Worm-scenen. Att kvintetten tidigare har turnerat med såväl The Horrors som Primal Scream hörs nästan direkt på deras musik. Speciellt Skying ligger nära till hands om man nu vill ha något att jämföra Toy med.

Men trots alla referenser som dyker upp i skallen har Toy ett sound som är deras unika och live är det råare och mer intensivt än på skiva. Tom Dougall (den plågade sångaren som bär eyeliner) och Panda (basisten som ser ut som en ung Lemmy sedd ur ett kalejdoskop) utgör dessutom en intressant hippie-goth-kombination. De kosmiska gitarrerna i låtar som Left Myself Behind (som inte kom med på skivan men som spelas live), Motoring och avslutande Kopter (som klockar in på över tio minuter) är lika överväldigande som My Bloody Valentine eller tidiga Jesus and Mary Chain. Dock har de en tidsbegränsning på 40 minuter så vissa av mina favoriter (såsom deras mest poppiga ögonblick My Heart Skips a Beat) uteblir. Betyg: 4.