Artist: Radiohead
Titel: A Moon Shaped Pool
Betyg: 3
Den “månformade poolen” är kall tycker Kulturbloggens Petter Stjernstedt. Radioheads nionde månlandning är en melankolisk och mäktig upplevelse med Johnny Greenwoods orkestrering som den stora höjdpunkten. Men albumet saknar känsla. Yorkes avgrundsdjupa godnatt-visor berör aldrig på djupet.
Tystnad råder, tyst det är i huset. Radio-shadow over Radiohead-land. Förutom ett gäng kryptiska brev som Thom Yorke skickat till sina mest hängivna fans har vi hört jota ifrån bandet de senaste fem åren. Men häromveckan kom första “livstecknet” då hela bandets nätnärvaro raderades – ett briljant PR-trick eller en tydlig markering om en nystart?
Radiohead har alltid gått sin egen väg. För nästan tio år sedan lyssnade jag till In the Rainbows efter ha betalat vad jag ansåg en rimlig summa. Bandets devis var: Betala vad du själv anser vara ett skäligt pris. De har vägrat ställa sig i ledet. Vilket annat band har med varje album lyckats att utmana både sig själva och sina fans? Varje Radiohead-album kan sägas vara en uppgörelse med det förra. Den mästerliga OK Computer skiljer sig markant ifrån experimentella Kings of Limbs eller rockiga Hail to the Thief.
A Moon Shaped Pool, bandets nionde studioalbum, tar avstamp i dåtiden. En oväntad vändning vill jag medge. Flera av låtarna skrevs för länge sedan och har framförts sen tidigare i konsert-sammanhang. Den äldsta True Love Awaits, som också är en av bandets mest älskade, dateras tillbaka till 1995. Den ödsliga biten där en plågad Thom Yorke ber på sina bara knän att få ha sin älskade kvar får avrunda den apokalyptiska och episka rock som är Moon Shaped Pool.
Efter 23 års äktenskap har Yorke och hans partner separerat och det har lämnat avtryck. Yorkes cyniska formuleringar kretsar kring trasig kärlek och ett brustet hjärta: “I’ll drown my beliefs to have your babies / I’ll dress like your niece and wash your swollen feet / Just don’t leave”. Skivan genomsyras av en apokalyptisk domedagskänsla. I videon till Daydreaming ser vi en vilsen Yorke vandra runt i ett öde bilgarage letande efter mening: “And it’s too late, the damage is done.” Det är drömskt och vackert. Det melankoliska hörs inte minst i folkpsykadeliska Desert Island där Radiohead låter som en hårdare variant av mys-popbandet Tunng. Andra låtar tar järngrepp om våra största samhällsproblem. Burn the Witch är en vass samhällspolitisk låt om häxbränningar där Yorke drar paralleller till vår nutid och vårt sätt att hantera flyktingar. Kompositören Greenwood, gitarrist i bandet och mannen bakom det episka soundtracket till There Will Be Blood, har haft ett nära samarbete med London Contemporary Orchestra. Resultatet är lysande, storslagen och magnifik pop. Stråkarna återkommer i The Numbers och Tinker Tailor Soldier Sailor Rich Man Poor Man Beggar Man Thief. Det är bombastiskt samtidigt som det är lågmält. Likt en hett, bubblande vulkan farligt nära kokpunkt pulserar musiken fram.
Massive Attacks är en viktig referens. De elektroniska slingorna är närvarande, men mest framträdande är den akustiska gitarren och den försiktiga trumvirveln som driver musiken framåt. Men känslomässigt når de inte fram. Skivan är varken lika självutlämnande och naken som Beyoncés Lemonade eller politisk som Anohnis Hopelessness. Radiohead är skickliga musiker som kan sin grej, men på sin nionde månlandning förlitar de sig för mycket på nostalgin och glömmer bort att beröra. Yorkes godnatt-visor är avgrundsdjupa till den extrema graden att du stundtals drunknar i det känslokalla, distanserade.
Text: Petter Stjernstedt
