Morrissey

Morrissey på Way Out West torsdag 11 augusti 2016
Betyg 4

Enligt en inhemsk omröstning är Manchester-sonen Englands näst störste ikon. Mitt förhållande till honom? Ett par år efter att The Smiths upplösts köpte jag trippel-LP:n “How Soon is Now?” och jag äger två av hans 1990-tals album och lånade i somras intervjuboken “Möten med MorriSsey”; vars inledning och avslutningskapitel förmedlar artistens besatthet av Oscar Wilde. Journalisten Len Brown påstår i boken att antingen älskar man eller avskyr denne kontroversielle sångare och låtskrivare. Brown bråkade ständigt med sina kontrahenter på NME (den falang som favoriserade ny hårdför musik inom reggae och hiphop) om hur ofta Morrissey kunde vara omslagsbild. Jag håller inte riktigt med i hans tes.

Jag hade högt ställda förväntningar, trots en medvetenhet om att det mesta går i moll med likartade tonarter. Som framgått är jag långt ifrån något hardcore-fan, sådana som oavsett kön hävdar att Morrissey gett dem avgörande hjälp i livet. Men jag gillar den cyniske romantikerns musik och gick och laddade hela kvällen. Timmarna innan fanns INGET på WOW som fastnade hos mig och the Libertines tvingades ju skjuta på sin spelning ett dygn.

Befriande nog hade basisten Mando Lopez en tillbakadragen roll i ljudbilden. (Ljudet var fördelaktigt, fast med för mycket diskant.) Dominerade gjorde istället nombastiske trummisen Matthew Aron Walker (X-Smashing Pumpkins med flera) och oumbärlige strängvrängaren Boz Boorer. Mest överraskad blev jag av den allsidige Gustav Manzurs kunnande. Jag räknade med att bli indragen i en sprakande bubbla av 57-åringen och hans femmannaband. Allt var ytterst kompetent utfört, men den elektriska känslan saknades, att jag som lyssnare tas i anspråk fullt ut. Min förhoppning var ju att hela kroppen skulle omslutas, från hjässan till lilltån. Varför det inte riktigt blev på det viset är öppet för spekulationer. Kanske berodde det på att jag inte kan musiken tillräckligt eller på att den är för beräknande. För min del trivdes jag allra mest när de lämnade sin traditionella rock, för att involvera arabiska influenser eller marschtakt eller latinska tongångar. Vi fick ett tajt band som både kom i en andra och tredje andning, men det slutade abrupt efter halvannan timma utan att jag inombords blivit het; vilket hade behövts i den råkalla kvällen. Morrissey verkade samlad, var på gott humör och sjöng förträffligt. Så jag undrar hur nöjda var kännarna? Rycktes de med? Motsvarade spelningen deras dröm om en himlastormande upplevelse?

Ska skamset erkänna att jag är relativt ointresserad av att analysera låttexter. På backdropen sågs diverse bildsköna ansikten inklusive en indianhövding. Men det som stannar kvar är förstås den hiskeliga polisbrutaliteten under “Ganglord” och det om möjligt ännu grymmare collaget till “Meat is Murder”. Morrissey sa att det var en ära att få framträda på ett utsålt WOW, tillägnade en låt de boende i Nice och Paris, frågade om vilken presidentkandidat vi föredrar och uppmanade oss att strunta i tevenyheter för att undvika depression. Stephen Patrick och hans mannar har bevisligen en hög lägstanivå. Men för att uppnå status som magisk, hade jag önskat mer av deras gig. Mer av uppiffade arrangemang och uppbrutna rytmer, precis som i “All You Need is Me” och “Irish Blood, English Heart”. Och när Boorers ylande gitarr var som en korsning mellan Fripp och Ronsons domäner. Då var det väldigt kul att lyssna.

Låtlista (ej helt fullständig) “Suedehead”, “Alma Matters”, “You Have Killed Me”, “Ganglord”, “Speedway”, “You´re the One For Me”, “Fatty”, “Ouija Board”, “Kiss Me a Lot”, “The Bullfigheter Dies”, “Meat is Murder”, “Everyday is Like Sunday”, “The World is Full of Crashing Bones”, “First of the Gang to Die”,” All You Need is Me”, “I Will See You in Far Off Places”, “Irish Blood, English Heart”, “What She Said” samt som epilog opera av Klaus Nomi.

Foto: Peter Birgerstam