Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

kollektivavtal

Musiker-strejken avblåst – bättre villkor för frilansarna

by

Efter intensiva förhandlingar mellan de fackliga parterna Musikerförbundet och Symf och arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst enades parterna 3 juni 2025 om ett nytt kollektivavtal. Det innebär att strejken på Amadeus, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är avblåst.

Ett pressmeddelande berättar:
– Vi har fått gehör för flera av våra viktigaste krav, vilket innebär tydliga förbättringar för våra medlemmar. Därför har vi beslutat att dra tillbaka vårt varsel om strejk, säger Karin Inde, ordförande i Musikerförbundet.

Bland de förbättringar som parterna enats om ingår:
Generella löneökningar på 6,4 procent, och en extra satsning på de frilansande musiker som idag har de allra lägsta lönerna.

Stärkt upphovsrätt, med höjda ersättningar och tydliga begränsningar för hur länge eller i vilken omfattning material får användas.

Förbättrade möjligheter att stärka fackligt engagemang på arbetsplatser där det tidigare varit svårt att organisera sig.

Förstärkt anställningstrygghet för frilansare, och minskad godtycklig behandling.

– Det här är principiellt viktiga genombrott som har stor betydelse för Sveriges musiker. Det visar att det går att göra skillnad när vi står enade, säger Mattias Qvarsell, Musikerförbundets avtalssekreterare.

– Det är glädjande att en utdragen avtalsrörelse till slut kunde resultera i ett nytt avtal.  En av de största vinsterna är det allt tätare samarbetet mellan Symf och Musikerförbundet som återigen har varit en framgång, säger Gunnar Jönsson, ordförande i Symf.

När det gäller kravet på kollektivavtal för stagehands är nästa steg att ta frågan vidare till LO för fortsatt samordning och strategiskt stöd.

Filmrecension: Mellan två världar – låter oss möta en som annars är osynliga men nödvändiga

by

Mellan två världar
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Emmanuel Carrére
Medverkande Juliette Binoche, Hélène Lambert, Louise Pociecka, Steve Papagiannis

En film om en grupp människor som är absolut nödvändiga för att samhället och alla företag ska gå runt men som tillhör de lägst betalda och samtidigt måste de slita hårt, ofta dessutom under otrygga arbetsförhållanden. Det handlar om städare, en arbetsgrupp som haft olika titlar under åren som lokalvårdare, hygientekniker med mera. Men oavsett vad de för tillfället har för titel arbetar de oftast utan anställningstrygghet och kan bli uppsagda på dagen. Denna film skildrar en författare som wallraffar, det vill säga låtsas vara arbetslös och får jobb som städare.

Filmen bygger på Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” som kom 2010 i Frankrike. Den charmiga och duktiga franska skådespelaren Juliette Binoche är perfekt i huvudroll som författaren.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Juliette Binoche att hon länge önskat se reportageboken bli en film:
– Direkt när jag hade läst journalisten Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” när den kom 2010 så visste jag att den borde bli film. Det är en otroligt viktigt bok som berättar om prekariatet, om helt omänskliga arbetsvillkor.

I filmen

Juliette Binoche spelar Marianne Winckler, författare från Paris, som tar arbete som städerska för att göra research till en bok. Hon avslöjar inte sin identitet utan låtsas vara arbetslös och fattig och i behov av arbete. Hon får arbete tillsammans med en grupp andra kvinnor och hon får en inblick i deras liv med finansiell otrygghet och socialt utanförskap. Hon får lära sig att tvätta toaletter på en färja mellan Frankrike och England och snabbt och effektivt måste det gå. Städarna har bara en och en halv timme på sig tills färjan fylls på med resande igen.

Hur slitsamt arbetet är kan hon få en sann erfarenhet av. Däremot kan hon ju egentligen inte riktigt uppleva hur utsatta städarna är eftersom Marianne Winckler är välbärgad och har trygg ekonomi som författare. Hon lever egentligen i en helt annan värld.

Vad jag saknar i filmen är kanske samtidigt dess styrka. Vi förstår hur utsatta städarna är som oftast arbetar utan kollektivavtal. Hur slitsamt och tungt deras jobb är. Och hur osynliga de är. Att majoriteten av människor troligen aldrig tänker på att det är människor som arbetar hårt för att se till att toaletter och alla lokaler är rena, fräscha och städade. Ändå tycker jag att filmen inte går på djupet i skildringen av de orättvisa och bristfälliga arbetsvillkoren. Men kanske det är en styrka samtidigt att filmen inte pekar med hela handen, att vi får tänka och känna efter själva.

På samma sätt ser vi i filmen hur en vänskap tycks växa fram mellan författaren och några av städarna. Men det är förmodligen omöjligt för den som inte lever lika utsatt att riktigt förstå hur det är. Filmen berättar hur omöjligt det också är med sann och ärlig vänskap mellan olika samhällsklasser. Men filmen berättar detta utan stora åthävor och lämnar över åt oss själva att dra våra slutsatser. Det är både filmens styrka och filmens svaghet.

Den får högt betyg dels för att Juliette Binoche spelar så bra och så äkta och för att de många skådespelarna, som ofta är amatörer och verkliga städare, ger filmen en stark autenticitet. Filmen får också högt betyg för att den är snyggt och elegant fotograferad, men starka talande miljöbilder. Den får också högt betyg för att detta är en grupp människor som vi kommer nära som oftast är helt osynliga i vårt samhälle.

Tosca i Norrköping

by


I lördags var jag och såg premiären på Svenska Operans ”Tosca”. Det blev en ganska lång dag eftersom jag åkte buss t o r Malmö-Norrköping med avresa på lördagsförmiddagen 9:50 och hemresa på söndagsnatten klockan 0:55 och ankomst till Malmö tio minuter före utsatt tid vid 7-tiden. Resan gick dock över förväntan och så fick jag vara med på efterfesten efter föreställningen vilket bidrog att den tre timmar långa väntetiden gick fort undan.

Tosca tillhör en av mina favoritoperor, men egentligen hade jag inte tänkt mig att resa till Norrköping, men när det stod klart att jag inte skulle kunna få någon biljett till Bohème i Göteborg så var valet ganska enkelt.

När jag planerar mina operaresor så försöker jag ju normalt se till att jag ser mer än en föreställning åt gången, men det var ju inte möjligt den här gången och när jag försökte boka biljett och hotellövernattning så var rummen redan slut och då kändes det inte så angeläget att se föreställningen, men jag är ju inte sämre än jag kan ändra mig. Vilket jag alltså gjorde.

Det var så klart en nyinstudering,med Märit Bergwall som regissör, och med handlingen förlagt till en totalitär stat på 1970-talet. Detta var jag inledningsvis lite tveksam inför, men efter föreställningen så såg jag inga problem med detta.Däremot anser jag att det är olyckligt att man har valt att lägga in en paus på tjugo minuter, eller mer, efter andra akten. Det gör att föreställningen tappar tempo och det är ju inte bra.

Jag går på opera för att jag vill vara med om en berörande upplevelse och det fick jag vara med om. Inte så att jag behövde gråta, men en bra upplevelse blev det. Huvudpersonerna dvs Tosca, Scarpia och Cavaradossi var ju naturligtvis bäst, men också en del, för inte säga alla medverkande var alldeles utmärkta. Körens insatser lämnade inte heller mycket i övrigt att önska och det blev en fin final på 1:a akten. Dessutom tyckte jag mycket om orkestern, även om det blev ett litet fel i inledningen till tredje akten, men det kan man nog skylla på premiärnervositeten.

Bland solistinsatserna så gick första pris utan tvekan till John-Erik Eleby som sjöng och spelade Scarpia på ett helt perfekt sätt, så skall en modern Scarpia vara. Cavaradossi sjöngs av en sångare som jag inte tidigare har hört, Sonny Wallentin, och i stort var det en angenäm bekantskap även om han nog hade besvär med en och annan höjdton, men ”Sången till livet” klarade han helt utan anmärkning.

Som Floria Tosca hörde vi Margareta Ridderstedt och det var också första gången jag lyssnade på henne, men även detta var en angenäm upplevelse, men så älskar jag sopraner, en sak som jag delar med Richard Strauss, tydligen.

Det känns det lite konstigt att få reda på att Svenska Operan inte betalar lön enligt kollektivavtal till sina anställda. Visst kan man träffa överenskommelse om andra villkor,om man saknar kollektivavtal, men min utgångspunkt är att ersättningarna skall motsvara minst vad som gäller enligt kollektivavtal. Operaledningens tidningsuttalande om att man hoppas att det går att betala löner enligt kollektivavtal om 10-15 år är klart otillfredsställande. Självklart skall den anställda personalen ha lön och annan ersättning enligt kollektivavtal redan från start.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det var en mycket god idé att resa till Svenska Operan och se och höra deras version av ”Tosca” och det enda tråkiga kan jag ju tycka att föreställningen inte var utsålt, men norrköpingsborna har ju ändå några chanser till att se föreställningen, men de kanske väntar till dess att Svenska Operan sätter upp ”Carmen” med premiär den 28 december i år, men mitt råd är vänta inte se ”Tosca” nu så har ni något att se framemot till decembermörkret.

En recension av Tosca
Yterliggare en recension av föreställningen