I lördags var jag och såg premiären på Svenska Operans ”Tosca”. Det blev en ganska lång dag eftersom jag åkte buss t o r Malmö-Norrköping med avresa på lördagsförmiddagen 9:50 och hemresa på söndagsnatten klockan 0:55 och ankomst till Malmö tio minuter före utsatt tid vid 7-tiden. Resan gick dock över förväntan och så fick jag vara med på efterfesten efter föreställningen vilket bidrog att den tre timmar långa väntetiden gick fort undan.
Tosca tillhör en av mina favoritoperor, men egentligen hade jag inte tänkt mig att resa till Norrköping, men när det stod klart att jag inte skulle kunna få någon biljett till Bohème i Göteborg så var valet ganska enkelt.
När jag planerar mina operaresor så försöker jag ju normalt se till att jag ser mer än en föreställning åt gången, men det var ju inte möjligt den här gången och när jag försökte boka biljett och hotellövernattning så var rummen redan slut och då kändes det inte så angeläget att se föreställningen, men jag är ju inte sämre än jag kan ändra mig. Vilket jag alltså gjorde.
Det var så klart en nyinstudering,med Märit Bergwall som regissör, och med handlingen förlagt till en totalitär stat på 1970-talet. Detta var jag inledningsvis lite tveksam inför, men efter föreställningen så såg jag inga problem med detta.Däremot anser jag att det är olyckligt att man har valt att lägga in en paus på tjugo minuter, eller mer, efter andra akten. Det gör att föreställningen tappar tempo och det är ju inte bra.
Jag går på opera för att jag vill vara med om en berörande upplevelse och det fick jag vara med om. Inte så att jag behövde gråta, men en bra upplevelse blev det. Huvudpersonerna dvs Tosca, Scarpia och Cavaradossi var ju naturligtvis bäst, men också en del, för inte säga alla medverkande var alldeles utmärkta. Körens insatser lämnade inte heller mycket i övrigt att önska och det blev en fin final på 1:a akten. Dessutom tyckte jag mycket om orkestern, även om det blev ett litet fel i inledningen till tredje akten, men det kan man nog skylla på premiärnervositeten.
Bland solistinsatserna så gick första pris utan tvekan till John-Erik Eleby som sjöng och spelade Scarpia på ett helt perfekt sätt, så skall en modern Scarpia vara. Cavaradossi sjöngs av en sångare som jag inte tidigare har hört, Sonny Wallentin, och i stort var det en angenäm bekantskap även om han nog hade besvär med en och annan höjdton, men ”Sången till livet” klarade han helt utan anmärkning.
Som Floria Tosca hörde vi Margareta Ridderstedt och det var också första gången jag lyssnade på henne, men även detta var en angenäm upplevelse, men så älskar jag sopraner, en sak som jag delar med Richard Strauss, tydligen.
Det känns det lite konstigt att få reda på att Svenska Operan inte betalar lön enligt kollektivavtal till sina anställda. Visst kan man träffa överenskommelse om andra villkor,om man saknar kollektivavtal, men min utgångspunkt är att ersättningarna skall motsvara minst vad som gäller enligt kollektivavtal. Operaledningens tidningsuttalande om att man hoppas att det går att betala löner enligt kollektivavtal om 10-15 år är klart otillfredsställande. Självklart skall den anställda personalen ha lön och annan ersättning enligt kollektivavtal redan från start.
Så här i efterhand kan jag konstatera att det var en mycket god idé att resa till Svenska Operan och se och höra deras version av ”Tosca” och det enda tråkiga kan jag ju tycka att föreställningen inte var utsålt, men norrköpingsborna har ju ändå några chanser till att se föreställningen, men de kanske väntar till dess att Svenska Operan sätter upp ”Carmen” med premiär den 28 december i år, men mitt råd är vänta inte se ”Tosca” nu så har ni något att se framemot till decembermörkret.
En recension av Tosca
Yterliggare en recension av föreställningen