Musikfestival

Way Out West: The Libertines – ett kringresande spektakel

13 augusti, 2016 by Redaktionen

The Libertines på Way Out West
Fredag 12 augusti
Betyg 2

De klarade av första provet: de dök upp. Eller Pete Doherty dök upp, ett dygn senare.

The Libertines är ett kringresande spektakel som ibland bestämmer sig för att spela rock’n’roll om de kan hålla sams, om omgivningen har tillräckligt med tålamod och om nämnde Doherty klarar av att stå på benen en timme i sträck. Mytbildningen är stor, det heter att han tar heroin under kontrollerade former eller att han numera bara dricker alkohol och inte tar några tyngre grejer. Oavsett vad som är sant går han och dricker slattar redan efter första låten och när han vinglat runt ett tag är det inte svårt att föreställa sig honom med partyhatt på skallen och uppstoppad iller i näven.

Hatkärleken mellan Doherty och kumpanen Carl Barât är mest kärlek den här kvällen och det är lite gulligt när Barât både tillgivet kysser Doherty på kinden och återkommande ser till att han får ordning på grejerna. För det strular. Gitarrer är ostämda och låter inget bra, den akustiska åker ut i publiken så att bandets entourage får vädja om att få den tillbaka. Sladdrigt musicerande ingår i paketet såväl på skiva som levande, men Doherty spelar bitvis så risigt att det låter som att han inte ens kan synka anslagen i Guitar Hero.

Han meckar och håller på med reglagen på elgitarren så att den för en stund knappt hörs, såvida ljudteknikern inte medvetet drog ner volymen på den.

Om det är en prövning att försöka hantera intrycken under en Libertines-spelning lär det knappast matcha utmaningen att vara deras råddare/vårdare. Rytmsektionen gör allt de kan för att hålla något slags stadga och ögonblick av storhet flimrar förbi när de båda frontmännen möts i sångkyssar där deras läppar endast skiljs åt av mikrofonen och när alla kemikalier i receptet nästan hittar rätt i ”Don’t Look Back Into The Sun” och ”Can’t Stand Me Now”.

Att ett riktigt piano släpats upp på scenen enbart för ”You’re My Waterloo” ger också några extra isbitar i groggen.

The Libertines skall vara oberäkneliga. Ett visst mått av ”men alltså …”-reaktioner är obligatoriska och ingenting är givet, men när tålamodet prövas i den här utsträckningen är det allt mer sorgset fingrarna undermedvetet letar efter ordet ”föredettingar” på tangentbordet. Och det är det väl ingen som vill redan nu?

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Bildgalleri – dag 2, fredag 12 augusti

13 augusti, 2016 by Peter Birgerstam

Way Out West: Bildgalleri – dag 2, fredag 12 augusti 2016

Några av artisterna som var på scen under Slottsskogens festival Way Out West i Göteborg under fredagen:
Aurora, Grace Jones, James Bay, Julia Holter, Kamasi Washington, PJ Harvey, The Libertines, The Tallest Man on Earth och Zara Larsson.

Foto: Peter Birgerstam

WOW: Bildgalleri – Anna von Hausswolff, Basia Bulat, Chvrches, Jason Isbell och M83

12 augusti, 2016 by Peter Birgerstam

Way Out West, Göteborg
Torsdag 11 augusti 2016

Anna von Hausswolff, Basia Bulat, Jason Isbell och det skotska syntpopbandet Chvrhes och M83 var några av de artister som uppträdde på den första dagen av årets Way Out West-festival i Slottsskogen i Göteborg.
Morrissey var dagens stora headliner och här kan du läsa en recension av den ikoniska brittens spelning.

Foto: Peter Birgerstam

Way Out West: Morrissey – Oantastligt men inte oförglömligt

12 augusti, 2016 by Mats Hallberg

Morrissey på Way Out West torsdag 11 augusti 2016
Betyg 4

Enligt en inhemsk omröstning är Manchester-sonen Englands näst störste ikon. Mitt förhållande till honom? Ett par år efter att The Smiths upplösts köpte jag trippel-LP:n ”How Soon is Now?” och jag äger två av hans 1990-tals album och lånade i somras intervjuboken ”Möten med MorriSsey”; vars inledning och avslutningskapitel förmedlar artistens besatthet av Oscar Wilde. Journalisten Len Brown påstår i boken att antingen älskar man eller avskyr denne kontroversielle sångare och låtskrivare. Brown bråkade ständigt med sina kontrahenter på NME (den falang som favoriserade ny hårdför musik inom reggae och hiphop) om hur ofta Morrissey kunde vara omslagsbild. Jag håller inte riktigt med i hans tes.

Jag hade högt ställda förväntningar, trots en medvetenhet om att det mesta går i moll med likartade tonarter. Som framgått är jag långt ifrån något hardcore-fan, sådana som oavsett kön hävdar att Morrissey gett dem avgörande hjälp i livet. Men jag gillar den cyniske romantikerns musik och gick och laddade hela kvällen. Timmarna innan fanns INGET på WOW som fastnade hos mig och the Libertines tvingades ju skjuta på sin spelning ett dygn.

Befriande nog hade basisten Mando Lopez en tillbakadragen roll i ljudbilden. (Ljudet var fördelaktigt, fast med för mycket diskant.) Dominerade gjorde istället nombastiske trummisen Matthew Aron Walker (X-Smashing Pumpkins med flera) och oumbärlige strängvrängaren Boz Boorer. Mest överraskad blev jag av den allsidige Gustav Manzurs kunnande. Jag räknade med att bli indragen i en sprakande bubbla av 57-åringen och hans femmannaband. Allt var ytterst kompetent utfört, men den elektriska känslan saknades, att jag som lyssnare tas i anspråk fullt ut. Min förhoppning var ju att hela kroppen skulle omslutas, från hjässan till lilltån. Varför det inte riktigt blev på det viset är öppet för spekulationer. Kanske berodde det på att jag inte kan musiken tillräckligt eller på att den är för beräknande. För min del trivdes jag allra mest när de lämnade sin traditionella rock, för att involvera arabiska influenser eller marschtakt eller latinska tongångar. Vi fick ett tajt band som både kom i en andra och tredje andning, men det slutade abrupt efter halvannan timma utan att jag inombords blivit het; vilket hade behövts i den råkalla kvällen. Morrissey verkade samlad, var på gott humör och sjöng förträffligt. Så jag undrar hur nöjda var kännarna? Rycktes de med? Motsvarade spelningen deras dröm om en himlastormande upplevelse?

Ska skamset erkänna att jag är relativt ointresserad av att analysera låttexter. På backdropen sågs diverse bildsköna ansikten inklusive en indianhövding. Men det som stannar kvar är förstås den hiskeliga polisbrutaliteten under ”Ganglord” och det om möjligt ännu grymmare collaget till ”Meat is Murder”. Morrissey sa att det var en ära att få framträda på ett utsålt WOW, tillägnade en låt de boende i Nice och Paris, frågade om vilken presidentkandidat vi föredrar och uppmanade oss att strunta i tevenyheter för att undvika depression. Stephen Patrick och hans mannar har bevisligen en hög lägstanivå. Men för att uppnå status som magisk, hade jag önskat mer av deras gig. Mer av uppiffade arrangemang och uppbrutna rytmer, precis som i ”All You Need is Me” och ”Irish Blood, English Heart”. Och när Boorers ylande gitarr var som en korsning mellan Fripp och Ronsons domäner. Då var det väldigt kul att lyssna.

Låtlista (ej helt fullständig) ”Suedehead”, ”Alma Matters”, ”You Have Killed Me”, ”Ganglord”, ”Speedway”, ”You´re the One For Me”, ”Fatty”, ”Ouija Board”, ”Kiss Me a Lot”, ”The Bullfigheter Dies”, ”Meat is Murder”, ”Everyday is Like Sunday”, ”The World is Full of Crashing Bones”, ”First of the Gang to Die”,” All You Need is Me”, ”I Will See You in Far Off Places”, ”Irish Blood, English Heart”, ”What She Said” samt som epilog opera av Klaus Nomi.

Foto: Peter Birgerstam

Sthlm Music and Arts: Bildgalleri – Nicole Sabouné, Johanan, Albin Lee Meldau och Wintergatan

1 augusti, 2016 by Redaktionen

Nicole Sabouné, Johanan, Albin Lee Meldau och Wintergatan är artister som spelade på Stockholm Music and Arts och som vi lyssnade på under några vardera och vi gillade – men vi hörde inte hela konserterna och därför tycker vi inte det är rätt att göra recensioner av deras spelningar. Istället bjuder vi på bildgalleri.

Fakta från festivalens hemsida och wikipedia:

Nicole Sabouné
Amanda Marina Nicole Sabouné, född 23 maj 1991 i Sölvesborg, är en svensk sångerska och låtskrivare.

Sabouné är uppväxt i Sölvesborg och Lund och gick 2010 ut Lunds Dans- och Musikalgymnasium. Hon deltog 2012 i TV4:s The Voice Sverige, där hon hade Ola Salo som coach. Hon tog sig till semifinal innan hon slutligen åkte ut ur tävlingen. Sabouné började skriva musik tillsammans med bland andra Salo och Niklas Stenemo och hon har hämtat influenser från bland annat 1970/-80-talens punk- och rockscen och grupper som Joy Division. De egna singlarna Conquer or Suffer och I Surrender tillhörde de mest spelade på Sveriges Radio P3 2013 och 15 januari 2014 släpptes hennes debutalbum Must Exist på skivbolaget Roxy Recordings. Albumet fick mycket positivt mottagande av kritikerkåren och utnämndes bland annat till ”årets bästa album”. Den följdes av en Sverigeturné.

24 juli 2015 framträdde Sabouné i Malmö med den speciella helkvinnliga storbandskonserten Big City Divas tillsammans med Kristin Amparo, Pauline, Jasmine Kara och Min stora sorg. 2015 gick hon över till skivbolaget Woah Dad!, som släpptes albumet Miman i början av november 2015. Titeln är hämtad från Harry Martinsons diktverk om evakuerings-rymdskeppet Aniara och den mysteriösa ”centraldatorn” Miman, som innefattar all kunskap om den sammanfallande Jordens och mänsklighetens ödeshistoria. Också detta album fick överlag lysande mottagande som ”ett av årets viktigaste album” och ”svårt att tänka sig en bättre tröst när världen rämnar runtomkring”.

Albin Lee Meldau
Det finns ett garanterat och vattentätt sätt att bli en artist folk inte glömmer, det är att ha en unik röst. Och Albin Lee Meldau sitter sannerligen inne med en röst som inte lämnar dig ifred. Det är bara att stoppa den i hjärtat i en liten burk märkt Albin, precis som nästan fyra miljoner Spotifylyssnare gjort när de råkat på hans debutsingel Lou Lou. En sång han själv kallar en ”kort, mörk, obskyr scandi-noir kärlekshistoria” och därmed visar sig vara nästan lika bra på att beskriva sin egen musik som han är på att göra den.

Precis som nästan alla artister som ”slår igenom över en natt” har Albin Lee Meldau gått den långa vägen. Han har lirat soul, han har lirat blues och reggae, han har letat sig iväg från Göteborg, ut i världen och tillbaka, han har stått i gatuhörn med sin gitarr och spelat för enkronor. Men när han förra året bestämde sig för att gå solo föll alla pusselbitarna på plats, och pusslet visade en lysande, färdig artist med en fantastiskt spännande framtid. Och så var det ju det där med rösten…

Wintergatan
Martin Molin, Evelina Hägglund, David Zandén och Marcus Sjöberg i Wintergatan växte upp i fyra olika svenska småstäder, med det gemensamt att ingenting hände där om du inte gjorde det själv. Så de gjorde musik i sina egna små solsystem tills de möttes i Wintergatan. Och Wintergatan gör, bokstavligt talat, saker. Redan på debutsingeln Sommarfågel figurerade en hemmabyggd music box men ändå var ingen riktigt redo för det Martin snickrade ihop mellan november 2014 och januari 2016. Men Wintergatans automatiska musikintstrument Marble Machine, med tillhörande singel och video, klockade in över tio miljoner visningar på youtube de första tre dagarna så nu vet hela världen vilka Wintergatan är. Då det är trassligt att frakta saker med tusentals rörliga delar får Marble Machine tyvärr stanna hemma den här gången men Wintergatans musik, med väldigt många rörliga delar den också, står sig väl ändå.

Wintergatan debuterade 2012 med singeln Sommarfågel. Det självbetitlade debutalbumet kom året efter och följdes av 18 månaders turnerande innan arbetet med Marble Machine påbörjades.

Johanan
Det sägs att genrer är omodernt och att all musik som någonsin kommit ut numera existerar samtidigt i vår nya digitala värld. Vi är inte längre ”de som gillar r´n´b” eller ”de som är indie”, vi är all musik samtidigt i en enda härlig röra. Och om det är en teori som tilltalar dig råder vi dig att hålla upp Johanan som bevisföremål A. Johanan är från Stockholm men tog vägen genom världen för att nå Stockholm Music & Arts. Redan första singeln Go on (Let it go) tokhyllades av Zane Lowe på Beats 1 och det är lätt att förstå varför när du hör den, en färd som tar dig från mjukaste folk till hetsigt euforiska beats. Uppföljaren Holy Spirit var en jazztassande meditation över stråkar och analoga synthar och nya All at once är även den en lovsång till överskridna gränser där arena-indie möter stötigt soul-blås. Allt vi vet att vi kan vänta oss från Johanan i framtiden är att vi inte vet vad vi kan vänta oss, och det är exakt som vi vill ha det.

Foto: Hilda Arneback

Musikfestival

Footer

Om oss