Basia Bulat

Träffar du någon gång Basia Bulat får du passa dig så att du inte helt uppslukas av hennes egenartat positiva utstrålning och varma person. Vissa bara har det. Eller, passa dig… Det är ju inget man behöver lida av som så, mer än möjligen av att tankarna under de närmast påföljande timmarna är upplåsta av hennes skratt, vad hon sagt, hur hon fängslar. Kanadensiskans hela uppenbarelse får dig att känna dig speciell i hennes sällskap. Lite som hennes musik gör, fast i mer uppsluppen kontext.

Bulat släpper i mitten av januari sin fjärde fullängdare Good Advice och likt föregångaren, den hyllade Tall, Tall Shadow, präglas den kraftigt av svärta i hennes eget liv. Efter att ha inlett karriären med ett par ganska folkpräglade album breddade hon för två år sedan ljudpaletten med att anlita Tim Kingsbury från Arcade Fire till att producera det senaste. På det kommande albumet har hon vänt blicken mot Louisville, Kentucky och My Morning Jackets Jim James som även har ett fruktbart samarbete med First Aid Kit, för att nämna några. Anledningen till varför hon ville jobba med just James är för Bulat lika enkel som självklar:

– För att han är så grym! Jag öppnade några spelningar för honom. Jag har länge varit en stor beundrare av honom och flera år tidigare gav jag nervöst honom en vinylkopia av mitt andra album då jag helt enkelt berättade att han är en av mina favoriter och att jag hoppades på att han skulle lyssna på min skiva. Så att få arbeta med honom det är en dröm som har blivit sann.

Jämfört med ditt förra album Tall, Tall Shadow, vad skulle du säga är största skillnaden?

– En hel del. Förvisso skriver jag alltid personligt, jag är ju ändå en singer/songwriter och det kommer jag alltid att förbli. Med förra skivan var jag mitt uppe i inspelningarna då en av mina närmaste vänner helt plötsligt och oväntat gick bort. Jag blev tvungen att avbryta allt och spelade ingen musik alls under en period. Det hade stor inverkan på mig och jag ville göra något som kunde hedra henne, så den skivan är egentligen som ett slags blandband till henne, medan den här skivan helt och hållet är min. Den förra är också min, men man vet aldrig varifrån låtarna kommer, man försöker bara fånga in dem.

Nya albumet är också en sorgsen historia. Med det sagt låter det samtidigt som om du försöker hitta ditt äldre och klokare jag.

– Ja, det är väldigt mycket en skiva om att göra slut, den är lite mörk. Jag tror att jag har blivit mer och mer bekväm i de två olika sidorna av min personlighet som både är glad och flamsig men samtidigt ganska ärlig. Alla går ju igenom jobbiga saker, så det handlar om hur man omfamnar dessa båda sidor av sig själv, hur man gör dem rättvisa.

Försöker du även få musiken att spegla din bild av dig själv, eller ligger den biten mest i texterna?

– Det är ingen medveten ambition hos mig, det bara sker. Jag älskar låtar som är lite mer komplexa. Det finns flera av mina favoriter som helt och hållet har tyngdpunkten på det ena, ofta känner jag en stark dragning till Motown och alla klassiska sånger som använder de äldsta tricken i boken. Tracks of My Tears är ett exempel på en legendarisk sång om krossade hjärtan, så det är ett väldigt bra trick och det förlorar aldrig makten över mig. Till nya skivan skrev jag många låtar på gitarr eller på ett keyboard med ett visst orgelljud. Sedan skickade jag dem till Jim och åkte ner till Kentucky där vi drog upp tempot på dem och förflyttade dem till en ny värld, vilket var riktigt häftigt.

Just orgel är ju lite mer i framkant på Good Advice medan Rhodes elpiano såväl som charango och autoharpa har tonats ned något.

– Ja, det är mindre stränginstrument. Jag ville helt enkelt inte göra samma sak om och om igen. Mina första skivor var mer en sorts faktadokumentärer, väldigt akustiska och folkiga. Vetskapen att mina låtar kan formas på olika sätt trots att jag skrev dem på ett annat är härlig. Jag skrev många låtar hemma på orgel, faktum är att jag använde en liten svensktillverkad orgel som jag fick tag på under en turné i Sverige efter mitt andra album Heart of My Own! Den heter Bergman och är väldigt smal men hög, en supercool liten rördriven orgel.

Jag förmodar att det är en naturlig utveckling för dig som artist att utöka ditt sound och hur du går till väga?

– Visst är det så. Lustigt nog spelade jag piano under uppväxten för att sedan undvika att använda det i min musik under många år. Visst finns det där, men på de senaste två skivorna har det varit roligt att återupptäcka det. Jag insåg hur mycket jag saknat det och jag vet egentligen inte varför jag gjorde uppehåll så länge. Antagligen var jag less på alla lektioner, disciplinen inom klassisk musik kan vara rätt så hård!

Är det du själv som gör alla sångpålägg på skivan?

– En hel del av körerna är gjorda av mig, men jag fick också hjälp från Lacey Guthrie och Maryliz Bender från det Louisvillebaserade bandet Twin Limb, Katie Toupin från Houndmouth samt en otrolig sångerska som heter Cher Von. Så jag är lyckligt lottad som fick alla dessa fantastiska kvinnor att sjunga på den.

Berätta lite om låten Fool.

– Den låten skrev jag på gitarr när jag var riktigt deppig, den gick väldigt långsamt från början. Jag kände mig väldigt låg och sedan skickade jag den till Jim som tyckte att vi borde testa den i helt motsatt tappning bara för att se hur det föll ut och vi blev alla förtjusta i den inriktningen. Det var riktigt häftigt att lägga lite kraft bakom den, det ger den helt klart en extra dimension.

Är det charango du spelar i den?

– Menar du i slutet? Det är faktiskt en gitarr, en Gibson som vi stämde väldigt ljust. Det finns definitivt både charango och autoharpa på skivan, som i Someday Soon och Time. Infamous har både charango och gitarr. Vi bara bestämde att jag skulle tvinga mig själv till något jag inte hade gjort förut, att inte bara upprepa mig själv.

Överlag är det väldigt få långsamma och lågmälda låtar på albumet.

– Nej, den är väldigt högljudd för att vara jag. När man skriver ett ”göra-slut-album” finns där en hel skala av känslor, man känner sig ordentligt nedstämd men inser att en förändring är nödvändig i ens liv och det ger en känslan av frihet. Du vet, det finns en kraftfull sida av ens sorgsenhet och en styrka att hedra vad man hade och vara lycklig över det. Lite ilska finns också på skivan, men ingen ånger. Jag tror det är hela grejen. Kanske lite då, men mest ville vi driva allt inriktat på det komplexa med…

– Jag vet inte, vi pratade mycket om Fourth of July och Canada Day med alla fyrverkerier då det mitt i mörkret plötsligt lyser upp av alla blixtrande ljus. Det är vackert men samtidigt skrämmande. Ungefär det var vad vi försökte göra. Annars, om du bara vältrar dig i sorg, så förnekar du hela skalan av vad du går igenom.

Förra året spelade du på Scandic Grand Central i Stockholm och jag minns att jag själv blev irriterad på AW-folk som tjattrade högljutt under din spelning. Med tanke på att vissa av dina låtar är ganska lågmälda, är det något du också irriterar dig på?

– Folk har så många olika anledningar till att gå på en spelning och det beror på vad det är för ställe och allt möjligt, men till syvende och sist försöker jag att inte ta det så. Alla har sina bra och dåliga dagar. Folk går ut för att träffa sina vänner och blir upprymda.

Nu har du gjort två skivor i följd som tagit avstamp i svåra perioder av ditt liv. Sorg är ofta en katalysator för att skriva låtar, men samtidigt kan det lika gärna komma ur lycka. Hur ser du på det?

– Jag ser det inte riktigt som lycka och sorg. Med de här skivorna var det både och på samma gång. Det finns ett riktigt bra citat jag älskar ur en bok av Kahlil Gibran som heter Profeten, det lyder något i stil med ”Er glädje är er sorg oförställd. Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar.” Liksom att man behöver och inte kan klara sig utan bägge. Under de år som passerat kring de här båda skivorna har jag upplevt båda delarna och jag hoppas att det även lyser igenom. Jag ville ha med kärlek, förståelse och något positivt också. Jag hoppas jag förmedlar även ögonblicken av ljus ut i världen.

Samtidigt är det väl så att folk mår bättre av att lyssna på musik och känna sig trygga med att de inte är ensamma om att må på ett visst sätt?

– Det är absolut ett av de sätt jag känner att jag knyter an till omvärlden. Bara vetskapen att det finns en plats för mig och att jag inte är ensam ger musiken en verklig kraft som jag inte kan förklara. En del av mig är ansvarig för sångerna samtidigt som en annan del av mig saknar kontroll över vad som kommer ut.

Men har du ett slags kvalitetsfilter som sållar bland dina sånger och avgör vad som ska ges ut och inte?

– På ett album blir det uppenbart vad som hänger ihop och visst är det viktigt för mig att ge ut något som jag känner är äkta. Precis som att jag måste tro mig själv när jag sjunger och kan tro på mina egna ord, särskilt när det gäller låtar jag skrev när jag var yngre. Om jag hittar ett sätt och en plats att sjunga dem som fortfarande känns på riktigt, då är det filtret, antar jag. Ta en låt som Let Me In som är lite tramsig, men samtidigt väldigt mörk. Avsikten är att det ska vara en aning lekfullt, jag hoppas det är så det uppfattas. Livet är aldrig bara en enda sak, inte ens i en poplåt kan man förminska det så.

Eller som i La La Lie som inleder Good Advice. ’La la’ är mest förknippat med något glatt och sedan har du lagt till ’lie’ som gör det rejält motsägelsefullt.

– När man talar om äkthet, ha ha! Men ja, det är en liten twist.

Varifrån kommer titeln Good Advice?

– Jag har tänkt mycket på det och själva låten liksom skivan handlar om förnuft kontra känslor. Det är lite mångfacetterat, det sammanfattar skivan och även omslaget speglar det. ’Inga ursäkter’, typ.

Brukar du be om råd när du går igenom svåra saker?

– Jag älskar själva företeelsen att be om råd. Frågespalter där folk får möjlighet att prata om saker, det tycker jag är riktigt intressant. För jag tror att folk är rädda för att berätta hur de känner, de är alltid rådvilla trots att de egentligen själva har svaret. När folk ber om råd vet de redan vad de behöver.

Som om de bara behöver få det bekräftat?

– Precis, antingen bekräftelse eller ett bollplank. Oftast behöver man inte ta någon annans råd, man vet redan ändå. Innebörden i låten Good Advice är att om du inte ber om råd så kommer det inte att gå väl. Det är lite bakvänt! Något som inte har en logisk förklaring. Man vet i sitt hjärta vad det är, det finns inget rätt eller fel och jag tror att det är hela grejen. Själv har jag fått goda råd och bedrövliga råd, men vanligtvis samstämmer de goda råden med vad jag redan vet!

Har du någonsin skrivit till en frågespalt?

– Nej! Ha ha! Jag har alltid velat eftersom jag älskar dem. I mina ögon är folk väldigt sårbara. Ofta är de anonyma, ofta fåniga och alltid i viss mån lustiga, men hela tiden avhandlas väldigt allvarliga ämnen. Allting är på det sättet nuförtiden, Internet är som en gigantisk frågespalt, folk skriver i YouTube-kommentarer och söker kontakt på något sätt och jag tycker det rent kulturellt är ett väldigt intressant fenomen. Men jag har inte gjort det själv, även om jag borde! Minns du för några år sedan då en massa sökningar från olika användare på AOL läckte ut? Folk använder sökmotorer för att de verkligen letar efter svar och jag älskar det!