Scenkonst

En man som heter Ove med Johan Rheborg infriade alla förväntningar

31 januari, 2015 by Rosemari Södergren

En man som heter Ove
Baseras på roman av Fredrik Backman
Regi Emma Bucht
Manus Marie Persson Hedenius
Premiär på Rival i Stockholm 30 januari 2015

Han står där på scen, i hängiga jeans, så långt bort från stuprörsmodellen det går att komma, i stickad pullover och går med bestämda steg. Han är ute efter att borra ett hål i betongen, ett hål som ska hålla. Ove är en arg man – men ilskan är egentligen hans sätt att skydda sig mot den förtärande sorgen.

Boken ”En man som heter Ove” blev en stor läsarsuccé och när folkkäre komikerna, regissören och skådespelaren Johan Rheborg tar sig an berättelsen och rollen som Ove blev det mer eller mindre en publiksuccé redan före premiär med de flesta föreställningarna utsålda direkt. Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag såg ingen som inte reste sig upp och applåderade.

Själv har jag inte läst boken – men bredvid mig i publiken hade jag en kvinna som läst den. Hon var lika nöjd som jag. Jag hade höga förväntningar inför premiären, eftersom jag hört så mycket bra om boken och jag tycker Johan Rheborg är skicklig. Jag tänkte att kombinationen av Ove och Johan Rheborg skulle bli perfekt – och det blev den också.

Vad jag hört berättas om boken är Ove en arg mani övre medelåldern som är dysfunktionell – men som ändå innerst inne har ett hjärta av guld och trots hans gnäll och surhet älskar vi honom och vi känner igen oss själva i mycket.
Delvis stämmer det med föreställningen men inte helt. För mig är Ove inte någon udda person, inte dysfunktionell. Han är som alla människor speciell, varenda människa är på något sätt unik – men Ove har drabbats av två stora tragedier i livet och är när föreställningen börjar i en stor livskris, han bär en stor sorg. Hans fru har nyligen gått bort. Att Ove då är arg och ilska är en naturlig reaktion. En del av oss bär sorg med ilska.

Under föreställningens lopp lär vi känna Ove mer och vi får också reda på vilken tragisk händelse som inträffade många, många år tidigare och som förändrade hans och hans frus liv totalt. Samtidigt flyttar nya grannar in bredvid Ove, grannar med ursprung från Iran. Grannfrun har inte körkort och mannen är dålig på att köra bil och backar in i Oves brevlåda som blir förstörd. Det sätter i gång en lång rad händelser i området.

Det är en varm berättelse om att vända tillbaka till livet i sorgen, att knyta nya vänskapsband, om att leva vidare och hitta några att älska och om att bli älskad som den man är. Det är en sådan där feelgood-berättelse som ger hopp, som gör att jag släntrar hem med lite mer spänst i stegen, en berättelse om att bakom fasaden på den suraste gubben kan det finnas ett varmt hjärta – och mitt i alla våra olikheter kan vi bli bästa vänner.

Foto: Linnea Rheborg

Götgatan – en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går

25 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Götgatan
Av Kristian Hallberg och Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenografi SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Musik Anna Haglund
Koreograf Roger Lybeck
Peruk och mask Lena Strandmark
Urpremiär 24 januari 2015, Målarsalen, Dramaten

Butiksfönster krossas, ungdomar slår sönder bilar – det är kravaller på Södermalm. Frustrerade ungdomar upplever att de inte accepteras i samhället och lamslagna politiker pratar om utanförskapet i Stockholmsdelen på Söder. Götgatan skildrar ungdomar på Södermalm 1948, ungdomar som av makthavare och medier beskrivs som vilda, oregerliga, som slödder och utan någon framtid.
Föreställningen skildrar händelser som lika gärna kunde vara från idag, både från Sverige och andra delar av västvärlden där unga känner frustration och orättvisor som leder till upplopp. Eller är det upp till var och en att vägra ta på sig offerkoftan, att vägra se sig som ett offer och resa sig och ta sig ut ur utanförskapet? ”Götgatan” på Unga Dramaten tar upp dessa livsviktiga frågor.

– Efter kravallerna på Södermalm 1948 växte det fram fritidsgårdar och oroligheterna ebbade ut. Att tänka sig ett liknande lyssnande från politiskt håll idag känns främmande. Istället för att vilja veta var frustrationen har sin grund, talas det om att ”inte låta våldet löna sig”. Det är ett samhälle som inte förstår hur det egna våldet slår, säger regissören och medförfattaren Jens Ohlin.

Götgatan är ett nyskrivet drama om konsten att stigmatisera en stadsdel. Uppsättningen är full av dans, sång och ”farlig” musik från 1948 till 2014, körd genom ett jazzfilter. Medverkar gör danselever från Estetiska programmet på Fryshuset.

Jag hoppas att många skolklasser tar sig till Dramaten för att se denna föreställning som vänder sig till ungdomar från 15 år. Det är en stark föreställning som inte ger färdiga svar utan ger publiken frågorna för att själv kunna ta ställning och diskutera.

Premiärföreställningen fick stående ovationer – och det är den värd, både manusförfattarna och skådespelarna kan ta åt sig äran för den lyckade premiären. Föreställningen är lagom lång och bygger upp dramatiken sakta men säkert, dock inte för långsamt – och den är underhållande och lockar till skratt men utan att gömma problemen.

Den visar både på makthavares och myndigheter makt och förmåga att förstöra eller skapa förutsättningar för att något positivt ska kunna växa, den visar på hur medier kan påverka utvecklingen och ta för stor egen plats istället för att lyssna på människor och skildra vad som verkligen sker.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna, både av deras sätt att agera på scen för att visa karaktärerna och deras skicklighet i dansen. Eric Stern har fångat den unge mannen Burret och hans rörelsemönster, hans kaxighet och ensamhet och Bahador Foladi är helt rätt i rollen som Henning, den 17-årige unge mannen som tror att det bara handlar om att kämpa och kasta av sig rollen som offer. Maia Hansson Bergqvist liksom Nanna Blondell är de unga kvinnorna Alice och Babs, båda kaxiga men sköra under ytan på helt olika sätt. Shebly Niavarani är journalisten Niklas Svensson som sakta vaknar upp och Sanna Sundqvist är den skrämmande politikern Arpi. Jag hoppas få se mer av dessa skådespelare och alldeles extra tror jag att Eric Stern kommer att lysa på svenska scener. Han fångar Burret och en hel generation av unga, frustrerade män i sitt kroppsspråk och med sin blick.

Götgatan är helt enkelt en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går.

Medverkande
Alice Maia Hansson Bergqvist
Arpi Sanna Sundqvist
Burret Eric Stern
Babs Nanna Blondell
Henning Bahador Foladi
Niklas Svensson Shebly Niavarani
Dansare från estetiska programmet på Fryshuset Savanna Hanneryd, Daliborka Kovacevic, Maja Lindahl, Elvira Pilblad, Omar Velasquez Rojas, Laurenz Sontheimer, Nathalie Strömberg, Mira Ockhorn Westberg

Området på Folkteatern: Robert Söderberg fomidabel i ångestfylld thriller

25 januari, 2015 by Mats Hallberg

Området – De övergivna
Av: Dennis Kelly
Regi och översättning: Kim Lantz
Ljus- och ljudkomposition: Peter Weicht
Scenrum: Kim Lantz, Jon Riksén, Peter Weicht
Folkteatern i Göteborg
Premiär söndag 18 januari 2015
Föreställning som recenseras: 23 januari 2015

Ett svartklätt medelålders par har precis satt sig vid matbordet i halvmörkret. De är i färd med att avnjuta en romantisk middag. Sonen befinner sig hos farmor. Dennis och Ellen har på något sätt lyckats ordna sin tillvaro, bortsett från att de bor i ett otryggt område. Paret hinner dock inte skörda frukterna av sitt arrangemang förrän de får ovälkommet besök. Brodern, som har anförtrotts nycklar, kommer instörtandes i lägenheten med blodig vit skjorta. Detta är öppningsscenen i en ganska nyskriven uppfordrande enaktare av prisbelönte engelsmannen Dennis Kelly (1970). Kim Lantz, som översatte den för Dalateatern, har sagt att pjäsen blir den sista han regisserar innan han pensionerar sig.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och den blomstrande rörliga ensemblen – bestående mestadels av amatörer – med det missvisande namnet Unga Folkteatern. På en givande heldag för ett antal år sedan såg jag tioårsjubiléet. På sistone har jag sett tre av deras produktioner, varav ett par har spelats i Johanneskyrkan. Ofta har resultatet blivit utomrdentligt. Man gör inget halvhjärtat. Av välunderrättad källa har jag fått reda på, att de tre skådespelarna inte är främmande för den miljö detta kammarspel kretsar kring, även om deras yrken anges vara präst, socionom och före detta takläggare. I marknadsföringen av Området – de övergivna har man varit tydlig med att vi kommer få bevittna en feel bad –historia, vilket gör oss kanske mer mottagliga. Jag blir tagen och hajar till när berättelsen får alltfler konturer, alltfler nivåer av komplikationer. Men oväntat nog infinner sig ingen klump i halsen, ingen tår i ögonen eller någon svett i armhålorna.

Nina Hakkarinen, Kim Bredefeldt och inte minst Robert Söderberg vet hur obehag framkallas, hur repliker ska få effekt samt hur man agerar i samklang. Varför reagerar då inte min kropp som förväntat? Tror paradoxalt nog att det beror på att man bottnar så väl i sina starkt utmejslade roller, även om karaktären Dennis emellanåt är svår att greppa. Trion har var för sig ETT tonfall och EN uppsättning uttryck. Kroppspråk, pauser och röstläge har de antagligen jobbat fram tillsammans med rutinerade regissören Lantz. Men jag uppfattar det som att de hämtar från sig själva. Här är jag ute på djupt vatten, fast jag vill ändå försöka analysera mina intryck. Hakkarinens roll är intensiv, kompromisslös och hängiven uppgiften. Hon kränger med sin ståndpunkt och försöker vara slug. En stark prestation som ändå inte riktigt kan mäta sig med pjäsens motor. En motor som mycket medvetet gör allt utom att spinna på jämna mjuka varvtal, tvärtom ägnar sig figuren Liam åt att manipulera och härska. Det märks att Söderberg blivit en fulländad skådespelare, vars lyskraft gör att han likt en Örjan Ramberg på Dramaten kan äga den trånga scenen.

Hur långt är du beredd att gå för att skydda ett syskon/ en anhörig? Hur avskärmad och likgiltig inför ”andra sorts människor” kan du vara? Hur mycket i livet avgörs av orättvisor respektive eget taget ansvar? Det är sådana här svårbemästrade frågor som hyllade Området handlar om. Missunsamme Dennis beskriver sin brist på tillhörighet: ”Jag är som vore jag en död katt på er soffa. ”Uppsättningen är sparsam på scenografi. Finns emellertid en stark symbolik i ett kramdjur som hela tiden finns med. Och den gripande upplösningen ges en extra dimension i och med sonens ankomst. Vidare bör noteras att publiken sitter runtom bara metrar ifrån det kusliga som utspelas på scen.

Dramalabbet har premiär 10 januari på nyskrivet drama om två kvinnor som lever tillsammans

31 december, 2014 by Redaktionen

Dramalabbet är en av de mest intressanta scenerna för scenkonst i Stockholm. Dramalabbet fokuserar på att presentera nyskriven svensk dramatik. 10 januari 2015 är det premiär på Dramalabbet för föreställningen ”Paret” som skildrar livet för två kvinnor som lever tillsammans.

Dramalabbet skriver i ett pressmeddelande:
PARET handlar om två lesbiska kvinnor som finner sitt livs stora kärlek i varandra i ett omtumlande erotiskt möte. I PARET skapar Eva och Louise ett fantiserat möte mellan sig själva och dessa kvinnor, en 85-åring och en 70-åring. PARET löser upp stereotypa föreställningar om vad det innebär att åldras som kvinna i dagens samhälle. Ett samhälle där patriarkala strukturer fortfarande skapar utanförskap och förtryck. Som inspiration till föreställningen ligger en förstudie med intervjuer av kvinnor i åldrarna 60 – 90 år.

Premiär den 10 januari och spelas på Dramalabbet fram till den 14 februari.

PARET är eva&louise tredje produktion efter publik- och kritikersuccéerna DEN STÖRSTA AV DE STÖRSTA och KUSINER som fortfarande spelas.

Föreställningen produceras med stöd från PostkodLotteriets Kulturstiftelse, Kulturrådet, Stockholms stad, och Helge Ax:son Johnsons stiftelse. Förstudien finansierades av Kulturbryggan.

Av och med: Eva Johansson och Louise Löwenberg
Producent: Teresia Pettersson
Handledare: Anna Pettersson
Scenografi och ljusdesign: Jenny André
Kostym: Eva Strengbohm
Mask: Angelica Ekeberg
Tekniker: Ann-Marie Fritiofsson
Affisch: Matilda Flodmark
Fotograf: José Figueroa
Affischfoto: Louise Löwenberg

Gösta Berlings saga är en av vårens stora satsningar på Stockholms stadsteater

26 december, 2014 by Redaktionen

Stora klassiker från litteraturens och filmens värld blir teater på Kulturhuset Stadsteatern under våren 2015. Selma Lagerlöfs mästerverk och debutroman från 1891, Gösta Berlings saga, kommer till liv på Stora scenen med premiär 13 mars 2015. Ann Petrén gör majorskan på Ekeby och Joel Spira, Gösta Berling. En stor klassiker men från filmens värld, Metropolis, har premiär redan 6 februari med Liv Mjönes, Robert Fux och Albin Flinkas i de stora rollerna.

Ett pressmeddelande berättar om vårens satsningar på Stockholms stadsteater:
Norske regissören Runar Hodne har tillsammans med Cecilia Ölveczky dramatiserat berättelsen om den avsatte prästen och karismatiske fylltratten Gösta Berling. En skröna från Värmlands djupa skogar som tar sin början då majorskan räddar Gösta från att frysa ihjäl i en snödriva.

Regissören Malin Stenberg sätter upp Metropolis som actionsaga i en bearbetning av Thea von Harbous roman. Harbou skrev också manus till Fritz Langs kultförklarade stumfilm från 1927.

Redan 17 januari har Kr-oks-tä-v-el urpremiär i Skärholmen i regi av Carolina Frände. Kr-oks-tä-v-el är en föreställning för barn från 5 år om att vara uppretad, sur och vansinnig. Främlingen av Albert Camus har Sverigepremiär 13 februari också i Skärholmen i dramatisering av Jonas Nilsson.
Ofelia och skuggorna efter en bok av Michael Ende har premiär på Marionetteatern 31 januari.

Sofia Jupiter återvänder till Kulturhuset Stadsteatern för att regissera Kvartett av Heiner Müller, en radikal bearbetning av de Laclos klassiska brevroman Farliga förbindelser. I rollerna Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer. Premiär 31 januari på Lilla scenen.

Birgitta Egerbladh gör dansteater om vårt förhållande till saker och ting, En sak i taget. I rollen Peter Gardiner, urpremiär 7 februari på Kilen.

Den 27 februari har Margareta Garpes Alla dagar alla nätter premiär på Lilla scenen. Om en åldrande mamma och två vuxna döttrar. När blir de roller vi får i barndomen självuppfyllande? Meta Velander gör mamman, Cecilia Frode favoritdottern och Lena B Eriksson den besvärliga.

Thommy Berggren sätter upp Samuel Becketts Slutspel med premiär på Klarascenen 6 mars. I rollerna Peter Andersson, Ingvar Hirdwall, Anita Ekström och Lars Lind. ”En kuslig fars, ett roligt mysterium, kolsvart och vansinnigt kul” säger Thommy Berggren om Slutspel.

Piano, Piano kallar de tre koreograferna Örjan Andersson, Kenneth Kvarnström och Ina Christel Johannessen sitt första gemensamma dansprojekt. Urpremiär på Klarascenen den 20 mars.
Dansvåren innehåller även Festival Liason i samarbete med Cullbergbaletten med premiär 16 april.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är baserad på Mark Haddons prisbelönta roman med samma namn (ett citat från en Sherlock Holmes-novell). Som pjäs fick den 2013 Best New Play vid brittiska Olivier Awards. Regi Kjersti Horn. I rollerna bland andra Helena af Sandeberg, Petronella Barker, Jakob Eklund, Gunilla Röör och Gerhard Hoberstorfer. Premiär 18 april på Klarascenen.

Den 7 maj firar Kulturhuset Stadteatern freden tillsammans med övriga världen. Det blir två premärer på 70-årsdagen av andra världskrigets slut, Himlavägen av Juan Mayorga i regi av Alexander Mørk- Eidem på Stora scenen och Rädsla urholkar själen av Rainer Werner Fassbinder i regi av Nadja Weiss på Lilla scenen. I den sistnämnda medverkar bland andra Malin Ek, Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg och Kalle Westerdahl i rollerna.

Scenkonst

Footer

Om oss