Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

by

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hyllade Londonteatern "A Disappering Number" – live på bio

by


Wow. Det är så coolt. Jag som älskar engelsk teater.

På torsdag, 14 oktober, inleds en ny säsong av direktsända föreställningar från National theatre. Först ut är den kritikerhyllade pjäsen A Disappering Number. Föreställningen visas på Folkets Hus och Parkers digitala biokedja och är textad på engelska. Senare under säsongen väntar Hamlet, Fela!, King Lear, Frankenstein och Körsbärsträdgården.

A Disappearing Number är en innovativ pjäs om ett av de mest mystiska och romantiska matematiska samarbetena genom tiderna. En etablerad Camebridge-professor påbörjar ett samarbete med en ung självlärd matematiker från Indien. Pjäsen är både en berättelse och en undersökning. Uppsättningen rör sig över tre kontinenter och ett antal historier, och väver en provocerande teatralisk väv kring människans närmast tvingande behov av att förstå.

Kritikerhyllad pjäs, som vunnit Laurence Olivier Award för bästa pjäs, Evening Standards Theatre Award för bästa pjäs och Critics’ Circle Theatre Award för bästa nya pjäs.

Författare/regi: Simon McBurney

Längd: 1 tim 45 min

Orter som visar A Disappearing Number:

Göteborg, Helsingborg, Karlskoga , Lund, Malmö, Norrköping, Stockholm, Trelleborg, Tomelilla, Västerås

När? 14 oktober 2010, kl 20.00

Från premiären av Jon Fosses "En sommardag" på Dramaten

by

Dramatenchefen Marie-Louise Ekman stod strax före entrén intill Målarsalen och hälsade på publiken som slank in i salongen. Målarsalen är en av Dramatens mindre scen och stämningen där blir nästan familjär när det är premiärdags där. På fredagskvällen var det svensk premiär på den norske dramatikern Jon Fosses ”En sommardag”.

Jon Fosses pjäser är alltid mångbottnade och handlar om existentiella frågor och är sällan raka berättelser. ”En sommardag” börjar med två äldre kvinnor, väninnor sedan många år tillbaka, som träffas i den ena kvinnans hus vid en fjord i Norge. I övrigt utspelar sig handlingen en blåsig, regnig höstdag. Det är typiskt för Fosse-pjäser: inget är vad det verkar vara.

Lil Terselius spelar kvinnan som bor i huset. Hon står gärna vid fönstret, ser ut över fjorden och vattnet. Och minns …

Dekoren är insidan av det enkla huset och framför finns en brygga. Väninnan är en kvinna som går i långkjol med batikmönster och lång schal. I första scenen är hon i övre medelåldern och när hon återkommer är det i väninnans minnen och då är hon en ung kvinna. Men iklädd samma stil av kläder. En elegant lösning för att få oss att på en gång förstå att det är i minnena.

Samma sak när Lil Terselius minns sin man. I scenerna med honom är hon fortfarande i övre medelåldern, medan han är en ung man. Sakta kommer minnena fram och vi anar från början att det är något hemskt som ska ske. Hon säger också i början: ”Han kom så plötsligt och han försvann lika plötsligt. Ja, det är så livet är.”
En typisk formulering ur en Fosse-pjäs.

De två flyttade från staden till sitt drömhus vid fjorden. Men när de väl flyttat dit är det som en demon bor i mannen, han kan inte komma till ro. Han vill vara ute med båten på havet medan hon hatar att vara i en båt. Det där förfärliga som så ofta drabbas så många: vi kämpar och kämpar för att nå våra mål och när vi är där kan vi inte slå oss till ro och vara nöjda.

Jag tycker om nutida dramatik och Jon Fosses dramatik i synnerhet. För att den alltid har många bottnar, att inget är glasklart, att han lämnar mycket kvar åt åskådaren att själv tolka.

Lil Terselius gör en bra roll, ensam och sårbar och skör men ändå på väg att kunna lämna det förflutna. Jag såg en intervju med henne i SVT:s morgonsoffa nyligen. Hon har jobbat 40 år på Dramaten. Här är en bra intervju med henne i tidningen Fokus.

På bilden ovan: Philip Hughes och Lil Terselius

Fotograf: Sören Vilks

Om föreställningen från Dramatens hemsida.

Här skrev vi från urpremiären av Jon Fosses “Flicka i gul regnrock” på Dramaten i oktober 2009.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport från premiären på "Lagarna" på Teater Galeasen

by


Var på teater Galeasen premiären på ”Lagarna” skriven av Christina Ouzounidis.
Föreställningen hade urpremiär 4 oktober
Ett lysande skådespel av Lina Englund som drottning Klytaimnestra, Sandra Huldt som dottern Ifigenia och Claes Ljungmark som kung Agamemnon.
Pjäsen är hård och brutal, den lämnar mig inte oberörd. Samtidigt som jag emellanåt blir lite uttråkad.

Den grekiska mytologin av en dysfunktionell familj är en metafor som är lika aktuell i dag. Vi möts av Agamemnon som just har offrat sin dotter Ifigenia för att hans krigsfärja ska få vind i seglen.
Vi brottas ständigt av att bli bedömda av andra och frågan blir är vi våra handlingar? Eller är det kort och gott omständigheter som gör att vi just för stunden handlar som vi gör. Men det är inte lika med att jag är mina handlingar. Vad gör vi med skulden?
Pjäsen känns aktuell och träffsäker och väcker många tankar hos mig. Pjäsen går hem hos publiken som ger den varma applåder.

Susanne Westerman

Teater Galeasens hemsida.

Lite fakta om Teater Galeasen från Wikipedia:

Teater Galeasen ligger vid Slupskjulsvägen 30 på Skeppsholmen, Stockholm, bildades 1983 och är en fri teatergrupp.

Galeasens strävan är att skapa en säregen och nyskapande teater baserad på effektsökeri. Hittills har gruppen producerat ett trettiotal föreställningar, flera i nära samarbete med svenska dramatiker. Ett genombrott kom 1987 med Sakrament, fritt efter Lars Norén.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Från premiär på Stadsteatern för tre Ibsenpjäser

by



Människans oförmåga att tillåta sig själv att vara lycklig, att skam- och skuld står i vägen för att leva i kärlek. Det är ett tema för tre olika Ibsenpjäser som alla hade premiär på Stockholms stadsteater lördag den 2 oktober: Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf.

Alla tre spelar på temat om kontrasten mellan ideal och verklighet och hur vi bär på skam och skuld som hindrar oss att leva fullt ut. Alla tre föreställningarna samma uppsättning skådespelare: Samuel Fröler, Petronella Barker, Jakob Eklund, Åke Lundqvist, Jan Mybrand, Helena Af Sandeberg och Ida Engvoll.
De delar ganska jämnt mellan biroller och huvudroller.

Föreställningarna spelades i ett sjok på premiärdagen men spelas var för sig under hösten. Det är kortare pjäser utan paus och absolut oerhört intressanta för alla som funderat på frågor kring kärlek och relationer. Människans oförmåga att tillåta sig själv kärlek. hur människor låter sig tungas av skam och skuldkänslor.

Föreställningarna spelas på ett scengolv i stort sett utan dekor och med tre väggar med tapeter med stora bilder på norska fjäll med stugor klättrande längs bergsväggarna. Avskalat med rymd.

Människorna i dessa tre Ibsenpjäser går som om de bokstavligt och för evigt är instängda på botten av en dal längst in i fjorden. Som regissören Ole Anders Tandberg skriver i programmet:

Runt om tronar fjäll åt alla håll. Solglimten på fjälltopparna lockar narraktigt som funnes det ett förlovat land på andra sidan. Där finns den fria tanken och där finns kanske också den sexuella extasen, fri från skuld. Där, i drömmen och i döden.
Solness vill bygga ett hus med höga torn men lider av svindel. Dröm förblir dröm. Människan kommer inte ut ur verklighetens fängelse. Inte ur ur dalgången. Åtminstone inte med idealen i behåll.

De tre föreställningarna går att boka och se var för sig men det går också att boka dem och se i ett sjok. Det är rätt intressant att se tre föreställningar med likartat tema, samma skådespelare fast i olika berättelser.

Kattkorgen var också med på premiären av de tre Ibsenföreställningarna.

 

Relaterat:
Dagens Nyheter, Kulturnytt och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,