Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Familjen Addams – en gullig film för barnfamiljer som vill fira Halloween

by

Familjen Addams
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Greg Tiernan och Conrad Vernon

En gullig liten animerad berättelse om att tillåta varandra att vara olika, en liten hyllning till allas rätt att vara olik andra. Skräckfamiljen Addams har inte haft det lätt. Vart de flyttar blir omgivningen upprörd och vill få iväg dem. De alldeles för olika alla andra. Till slut hittar de ett övergivet före detta kråkslott till vårdanstalt för svårt psykiskt sjuka, beläget högt upp på ett berg, omgivet av dimma som döljer huset för världen runt om.

Filmen bygger, förstås på karaktärerna från tv-serien som många av oss sett som små. Men nu är allt animerat. Och rejält barntillåtet. Fast det var väl serien på sin tid också. Det är en film som garanterat fungerar för barnfamiljer att gå på omkring Halloween, som ju blivit alltmer något som uppmärksammas här i Sverige. Om att Halloween firas kan man ha både den ena och den andra åsikten om, men det hör inte till filmrecensionens ämne. Vi känner igen både musiken och karaktärerna, betjänten Lurch finns förstås liksom farbror Fester och handen Thing med flera.

I detta skräckhus växer de två barnen Addams upp, flickan Wednesday och pojken Pugsley. För att skydda dem från andra människors fördomar om deras liv och sätt att vara har föräldrarna, mamma Morticia och pappa Gomez, låtit barnen få sin utbildning hemma, hemmaskola.

Som vi alla vet är det aldrig något som förblir för alltid, ingen kan stå emot förändringarnas vindar. Nedanför berget byggs ett nytt samhälle som kallas Assimilation och där alla utlovas lycka och glädje i att de alla är likadana och därför accepteras. I detta samhälle finns en arkitekt, Margaux Needler, som har högtflygande planer om att känna storkovan på detta gullipluttiga samhälle i rosa och andra babyfärger. Margaux har en dotter i samma ålder som Wednesday. Liksom Wednesday har en längtan till något bortanför sin familj och sin kultur har Margaux dotter också en längtar att bryta med sin kultur. Flickorna möter varandra och blir vänner.

Jag kan ofta tycka att familjer med alldeles för uppenbart och tydligt budskap kan bli övertydliga och förlora lite av sin konstnärliga nerv när budskapet basuneras ut. Det gör det till stor del här. Det är, givetvis, ett vackert budskap: att vi alla ska kunna leva tillsammans och acceptera att vi är olika varandra. Eftersom filmen i första hand ändå vänder sig till familjer med barn gör det inte lika mycket att budskapet är mer än tydligt. Det intressanta är den misstänksamhet som råder från båda håll. Familjen Addams med sin släkt är lika misstänksam mot övriga samhället som övriga samhället mot dem. Det är alldeles uppenbart att det finns paralleller här till många kulturkrockar i dagens samhälle.

Filmen är en varm berättelse, gullig och söt och rolig. Den version jag såg hade svenska röster. Jag vet inte om den alls går upp på biograferna med originalrösterna. För nog hade den vunnit på att ha originalrösterna. Då tror jag att betyget kunde blivit mer än betyg 3, som ju absolut är godkänt ändå. Tänk dig röster som Oscar Isaac, Charlize Theron, Snoop Dogg, Martin Short och Bette Midler.

Filmrecension: Matthias & Maxime – stark och ärlig kärlekshistoria med många bottnar

by

Matthias & Maxime
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi och manus Xavier Dolan

Filmvärldens underbarn Xavier Dolan visar vilken unik filmskapare han är med denna starka kärlekshistoria med så många bottnar, så mycket som berättas mellan raderna, med bilder, med aningar. Matthias & Maxime handlar om det svåra att vara ärlig mot sig själv och sina egna känslor, att vi kanske inte alltid vågar möta oss själva som vi är.

Filmen kretsar kring två unga män som varit nära vänner ända sedan barndomen, Matt och Max. De är nära men har samtidigt mycket olika bakgrund. Matt arbetar med juridik och har manegen krattad för ett toppjobb, han har en mamma som är originell och gärna arrangerar bjudningar för honom och hans vänner. Max tillhör samhällets fattigaste och har ingen chans att skaffa någon dyr utbildning. Han tar hand om sin mamma som har svåra psykiska besvär och som just nu varit drogfri i sex månader. Vi kan ana vilken svår uppväxt Max haft med sin missbrukande mamma.

Filmen skildrar både svårigheten med att våga visa sina känslor men där finns också, utan att regissören skriver oss det på näsan, en skildring av klass-samhället, som existerar också i Canada i hipstermiljön.

Max har äntligen bestämt sig för att låta någon annan ansvara för mamman. Han ska åka till Australien och jobba där i två år. Gänget Matt och Max hängt med sedan barndomen har fester och annat de gör tillsammans. Några veckor före avresan till Australien blir Matt och Max ombedda av vara med i en inspelning av en kortfilm, som en av deras barndomsvänners lillasyster ska göra. Hon går en filmutbildning. I kortfilmen ska Matt och Max kyssa varandra. Kyssen sätter igång en massa som rört sig långt under ytan, känslor ingen av dem riktigt vill ta itu med.

Jag tycker filmen är helt fantastisk och skildrar mycket trovärdigt hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv och sina känslor. En av filmens många styrkor är att den inte säger allt rent ut utan lämnar en hel del åt oss som ser filmen att själva känna och förstå. En annan av filmens styrkor är de talande och fascinerande bildspråket och användningen av musik och ljud. Det är mycket pianomusik som fungerar oerhört starkt i olika sekvenser.

Xavier Dolan slog igenom internationellt som filmregissör som tjugoåring 2009 med sin debutfilm Jag dödade min mamma. Året därpå kom filmen Hjärtslag och 2013 kom Tom at the Farm. Alla tre var fascinerande välgjorda filmer med egen karaktär – och nu med Matthias och Maxime har Xavier Dolan definitivt tagit en plats bland en av de stora regissörerna.

Filmrecension: Unge Ahmed – en av årets bästa filmer

by

Unge Ahmed
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2019
Regi och manus Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne

Bröderna Dardenne gör filmer som berör. Alltid. Det vet den som sett tidigare filmer av dem som Rosetta, Barnet, Sonen och Pojken med cykeln. Deras enastående förmåga att skildra ett viktigt och aktuellt ämne gör ”Unge Ahmed” till en av årets bästa filmer. En film jag tycker alla borde se. Den skildrar en värld som lever här nära många av oss, sida vid sida, men vi vet så lite om den.

Filmen utspelar sig i Belgien, i nutid och skildrar en ung tonårspojke, Ahmed, som hamnat under inflytande av en radikal imam. Det är så igenkännbart hur unga människor kan följa en idol och bli fantastiska, hur lätt det kan vara för unga människor att falla för ett sätt att dela in världen i svart och vitt.

Filmen berättar inte hur Ahmed hamnade under imamens inflytande. Det tycker jag är en styrka. För jag tror inte det finns enkla förklaringar som gäller alla. Varenda människa är en unik individ. Precis som det inte finns en typ av ungdomar som hamnar i drogberoende finns det inte en slags unga muslimer som blir radikaliserade.

Det är fascinerande för jag uppfattar det som att denna imam egentligen inte själv på allvar vill gå in i det fundamentalistiska. Det verkar mer som en slags jargong från imamens sida, han säger hela tiden att det inte är tid än att göra det.

Filmen har många bottnar och är inte förutsägbar heller. En stor styrka. Vi får se hur hans mamma och syskon lider av Ahmeds fundamentalism. Hur mamman försöker kämpa för att få Ahmed att mjukna och förstå.

På Cannes filmfestival vann filmen priset för bästa regi. Det känns som oerhört välförtjänt. Skådespelarna och i all synnerhet Idir Ben Addi i rollen som Ahmed känns mycket äkta. De är ett signum för filmer av bröderna Dardenne att skådespelare och miljöer och handling känns mycket realistiska, de berättar alltid något om det samhället vi lever i.

Filmrecension: Fraemling – resultatet sådär

by

Fraemling
Betyg: 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regissör: Mikel Cee Karlsson

Efter att Anna Odell slagit igenom i konstvärlden i och med kontroversen i examensutställningen Okänd kvinna 2009–349701 gav hon sig in på mer traditionell spelfilm med Återträffen – även omvjust formen var allt annat än traditionell. Dokumentära inslag blandades med spelad fiktion och gränsen var ofta oklar. Ännu längre gick hon i sin andra film X&Y där hon med Mikael Persbrandtvoch andra skådisar utforskade sig själva och könsnormer på ett sätt som var lika mystiskt som nyskapande och reaktionärt. Till en början får jag känslan av att samma experiment försökt utförasvhär, för att sudda ut gränsen mellan det dokumentära och det mer gestaltade. Resultatet blir sådär.

Med det inledande citatet ”Ingenting är så svårt som att inte bedra sig själv” av den kända filosofen Ludwig Wittgenstein vet jag inte riktigt om filmen försöker slå ton till kvasi-intellektuella tonåringar som just påbörjat studier vid universitetet eller en mer vuxen publik som kanske ser en eller två filmer om året och därför vill se någonting av vikt när så väl sker. När filmen väl drar igång och en långsam och släpig berättarröst tar ton blir jag inte mycket visare. En slags programförklaring över vad som lett fram till filmen vi ska se, samt en idépitch för huvudrollsinnehavarens föräldrar – och i förlängningen oss i publiken – berättar mer om regissörens förhållningssätt till filmen än filmen faktiskt berättar om dess ämne. Det blir mestadels ofokuserat och sladdrigt.

Faktum är att de första 40-50 minutrarna egentligen är helt överflödiga. ”Show, don’t tell” brukar det heta när filmpedagogik kokas ned i en mening. Det är en lektion i filmskapande Mikel inte verkar ha närvarat vid under sin tid på Valand. Att han träffade producenten Erik Hemmendorf och regissören Ruben Östlund där, och därmed blev en del av Plattform produktion var nog av större vikt för denna films tillkomst. Få andra hade nog satsat så fullt ut på detta projekt annars.

Men som dokumentär kortfilm, i ett mer snävt format där ämnet behandlas mer effektivt utan att hamna i skuggan av sin egen programförklaring, hade den också varit starkare. Likaså om den
struntat i att leka konstprojekt och istället bara varvat dokumentära bilder med gestaltningar och intervjuer. Att sudda ut gränser kan vara effektfullt, men inte när det drar ned på kvaliteten såhär.

Istället är det en annan film, även den från Plattform produktion, som ni bör se. Säsong. Där blandas vackra naturbilder med händelser som utan massa förklaringar och utvecklingar ändå drivs framåt av sin egna dramaturgi. Det gråts inte ut i scener som mest inte tycks ha någon plats i filmen utöver att skapa medömkan. Istället förlitar sig narrativet helt på brinnande bilder. Som det bör vara.

Filmrecension: Monos – Colombias Oscarsbidrag

by

Monos
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 november 2019
Regi Alejandro Landes

En bildmässigt storartad skildring av mänsklighetens grymma sidor, skildrad genom några ungdomar som lever ödsligt på en bergstopp någonstans i Sydamerika. En mystisk, stark och skrämmande film som jag tror ingen kan se oberörd. Ungdomarna är en slags rebeller, de tillhör något som kallar organisationen.

Denna rebellgrupp av ungdomar har stenhård disciplin och en ledargestalt gästar dem och ger dem ordet att vakta en mjölkko och en ung amerikanska kvinna som är gisslan. Ledargestalten ger sig iväg och ungdomarna tränar och sköter om kon och gisslan tills en av ungdomarna en kväll blir för full och fyrar av sin k-pist och något tragiskt händer. Olyckan sätter igång en lång rad mardrömslika händelser.

Filmen är utsedd till är Colombias Oscarsbidrag 2020. Den som läst klassikern ”Flugornas herre” av William Golding kan se paralleller i skildringen av maktkamp, solidaritet, vänskap och svek. Filmen är grym och samtidigt som den är skickligt berättat visuellt knyter det sig i magen. Den ger inte mycket hopp, den är obehaglig men samtidigt går det inte att sluta titta. Den berättar så mycket om hur människor kan bete sig, speciellt under mer extrema förhållanden där våld tillhör vardagen. Jag ser också filmen som en berättelse om vad militära strukturer gör med människor.

Det finns en scen jag hoppas inte spelats in med djurplågeri. Jag var tvungen att blunda ett tag. Så därför kände jag mig lite tveksam till hur jag skulle betygsätta den. Hur gärna en filmskapare än vill berätta en historia och hur viktig berättelsen än är så anser jag ändå inte att det är rätt att plåga djur under inspelningen.

Men det är en engagerande film och en handling som sitter kvar efteråt och som kan ge mycket att diskutera om.