• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Xavier Dolan

Filmrecension: Matthias & Maxime – stark och ärlig kärlekshistoria med många bottnar

17 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Matthias & Maxime
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi och manus Xavier Dolan

Filmvärldens underbarn Xavier Dolan visar vilken unik filmskapare han är med denna starka kärlekshistoria med så många bottnar, så mycket som berättas mellan raderna, med bilder, med aningar. Matthias & Maxime handlar om det svåra att vara ärlig mot sig själv och sina egna känslor, att vi kanske inte alltid vågar möta oss själva som vi är.

Filmen kretsar kring två unga män som varit nära vänner ända sedan barndomen, Matt och Max. De är nära men har samtidigt mycket olika bakgrund. Matt arbetar med juridik och har manegen krattad för ett toppjobb, han har en mamma som är originell och gärna arrangerar bjudningar för honom och hans vänner. Max tillhör samhällets fattigaste och har ingen chans att skaffa någon dyr utbildning. Han tar hand om sin mamma som har svåra psykiska besvär och som just nu varit drogfri i sex månader. Vi kan ana vilken svår uppväxt Max haft med sin missbrukande mamma.

Filmen skildrar både svårigheten med att våga visa sina känslor men där finns också, utan att regissören skriver oss det på näsan, en skildring av klass-samhället, som existerar också i Canada i hipstermiljön.

Max har äntligen bestämt sig för att låta någon annan ansvara för mamman. Han ska åka till Australien och jobba där i två år. Gänget Matt och Max hängt med sedan barndomen har fester och annat de gör tillsammans. Några veckor före avresan till Australien blir Matt och Max ombedda av vara med i en inspelning av en kortfilm, som en av deras barndomsvänners lillasyster ska göra. Hon går en filmutbildning. I kortfilmen ska Matt och Max kyssa varandra. Kyssen sätter igång en massa som rört sig långt under ytan, känslor ingen av dem riktigt vill ta itu med.

Jag tycker filmen är helt fantastisk och skildrar mycket trovärdigt hur svårt det kan vara att förstå sig på sig själv och sina känslor. En av filmens många styrkor är att den inte säger allt rent ut utan lämnar en hel del åt oss som ser filmen att själva känna och förstå. En annan av filmens styrkor är de talande och fascinerande bildspråket och användningen av musik och ljud. Det är mycket pianomusik som fungerar oerhört starkt i olika sekvenser.

Xavier Dolan slog igenom internationellt som filmregissör som tjugoåring 2009 med sin debutfilm Jag dödade min mamma. Året därpå kom filmen Hjärtslag och 2013 kom Tom at the Farm. Alla tre var fascinerande välgjorda filmer med egen karaktär – och nu med Matthias och Maxime har Xavier Dolan definitivt tagit en plats bland en av de stora regissörerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Xavier Dolan

Filmrecension: Inte hela världen i regi av Xavier Dolan – bara smärtsam

23 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Inte hela världen
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 maj 2017
Originaltitel: Juste la fin du monde
Regi: Xavier Dolan
I rollerna: Léa Seydoux, Marion Cotillard, Vincent Cassel, Gaspard Ulliel

Inte hela världen bygger på ett drama av ean-Luc Lagarce, en av Frankrikes mest spelade dramatiker. Dramat handlar om 32-årige Louis som lämnade sitt barndomshem och sin familj för tolv år sedan. Sedan dess har han bara hållit kontakt med familjen genom att skicka vykort när någon fyllt år. Nu har han fått en dödsdom, han har en sjukdom som han ska dö i. Han åker därför hem till sin mor, syster, bror och svägerska för att berätta för dem att han är döende. Det visar sig vara svårt. Var och en i familjen har sin ångest och sina känslor och ingen har tid eller lust för att lyssna på Louis. Alla har de sörjt och saknat Louis och på olika sätt känt sig mindervärdiga honom, Louis som är homosexuell och blev en världsberömd författare medan de andra ser sig som små vardagsmänniskor. Alla förbittringar, all ilska, alla missförstånd bubblar upp till ytan och ingen vill egentligen se och möta någon annan. Var och en är fast i sin egen förbittring.

Dramat är en stark skildring av människors oförmåga att blotta sina äkta känslor och att vara ärliga och öppna. Dramat har ett extra stråk av smärta ed tanka på att Jean-Luc Lagarce som skrev dramat själv dog då han var 38 år. Jean-Luc Lagarce ären av Frankrikes mest spelade dramatiker. 25 pjäser hann Lagarce skriva innan han dog 1995.

Dramat är starkt och har många nivåer att vad som sägs. Jag såg en oerhört stark föreställning av dramat på Uppsala stadsteater i december 2016. Tyvärr fungerar dramat inte alls lika bra i filmens format, trots att det är det fransk-kanadensiska underbarnet Xavier Dolan som regisserat.

Xavier Dolan, född 20 mars 1989, slog igenom internationellt när hans första film, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère), som han skrivit manus till och regisserat, fick tre priser vid 2009 års filmfestival i Cannes. Filmen blev en succé och såldes till mer än 20 länder.

Med filmen ”Inte hela världen” har Xavier Dolan vunnit Juryns stora pris och den Ekumeniska juryns pris vid filmfestivalen i Cannes 2016. Filmen har även vunnit sex Canadian Screen Awards 2017 för bland annat Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (Vincent Cassel) och Bästa manus efter förlaga.

Jag tycker inte filmen är värd så många priser. Den är för jämntjock. Som ett exempel är Louis äldre bror Antoine hela tiden förbannad, arg, ilsken, spydig och elak mot alla. I filmens format skulle en regissör kunna ge utrymme för lite mer variation i Antoines känsloregister. I en film behöver inte allt vara som i ett kammarspel där allt sker i ett och samma rum. Xavier Dolan utnyttjar inte filmens möjligheter. Den blir bara smärtsam rakt igenom, som en fiol som bara spelar på en och samma ton hela tiden.

Här är Kulturbloggens recension av Inte hela världen som teaterföreställning på Uppsala stadstetar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Xavier Dolan

Laurence Anyways – Vacker dramatik med inre tyngd

10 september, 2012 by Redaktionen

Laurence Anyways
Betyg: 4
Biopremiär: 21 september

Xavier Dolan. Under mina allra morgontröttaste dagar kan det hända att jag tänker på honom. När jag hasar runt bland orkeslösa krukväxter och sorgsna halvfabrikat. När det känns som att jag inte har åstadkommit någonting i hela mitt liv. Dolan är lika gammal som jag, född 1989. Han har gjort tre långfilmer. Det lilla aset. Duktig är han också. Det är inte utan att man blir lite bitter. Den senaste av dessa tre filmer har premiär den 21 september och heter Laurence Anyways. Till skillnad från i de två tidigare (Jag dödade min mamma och Hjärtslag) så spelar Dolan inte själv med, men står fortfarande för manus, regi, klippning och kostym. Filmen är hans egen, och den känns kompromisslös i ton, känsla och utseende. Under årets filmfestival i Cannes tilldelades den Queerpalmen, för bästa HBTQ-film. Suzanne Clément, som spelar en av huvudrollerna, vann även pris för bästa skådespelerska i kategorin Un Certain regard.

Filmen sträcker ut sig över hela 90-talet. I centrum står Laurence, en franskalärare och poet som tillsammans med sin fästmö Fred lever ett till synes glatt och okomplicerat liv. De är varandras älskare och bästa vänner, i ett närmast symbiotiskt förhållande. I en biltvätt på sin 30-årsdag berättar Laurence plötsligt att han vill byta kön. Fred vet inte vad hon ska tänka. Hon har aldrig varit kär i en kvinna men hon är ju, trots allt, kär i Laurence. Så hon bestämmer sig för att trotsa alla fördomar och sneda blickar. Tillsammans kastar de sig in i ett nytt liv, där deras kärlek nu förskräcker och bryter normer. Ingenting är någonsin längre enkelt, och hur de än försöker kan ingenting heller bli vad det en gång varit.

Att se Laurence Anyways var, för mig, en klump i halsen, en knuten näve och ett pirr i magen. När de 159 minuterna gått och filmen var slut hade jag gnagt sönder min vänstra tumnagel. Xavier Dolan har verkligen en osviklig känsla för dramatik. Det är beundransvärt hur han inte räds det storslagna, det pompösa, utan istället omfamnar det. Intensiva blickar och hår som fladdrar i slow motion, musik som skulle kunna ackompanjera ett medeltida slag, och så självklart, den välkända metaforen för inre kris: att med nedböjt huvud och händerna mot kaklet låta duschens stråle smattra mot den översta ryggkotan, för att sedan rinna ner mellan spända skulderblad. Utan tvekan skulle det lätt kunna bli för mycket, men jag älskar det.

På det hela taget finns det en mängd saker jag älskar med Laurence Anyways. Först och främst är det skådespelarna. Melvil Poupaud porträtterar Laurence på ett så ömt och värdigt sätt att jag vill dö en smula. En fantastiskt modig karaktär. Och jag älskar hur filmen är som en enda stor hipster-genial byggsats, perfektionistiskt hopmonterad. Det märks att varje litet ögonblick har ägnats stor eftertanke och omsorg. På ytan är det en kavalkad av häpnadsväckande 90-talsoutfits och ett alltigenom vackert bildspråk, och på det djupare planet har filmen en tyngd som lägger sig i maggropen för att stanna. Ett decennium av kamp och hjärtesorg.

Så, jag lägger bitterheten åt sidan för ett tag, och gläds istället åt att det finns människor som kan och vill förgylla mitt morgontrötta kringhasande med filmer som Laurence Anyways.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Laurence Anyways, Un certain regard, Xavier Dolan

Recension: Hjärtslag (Heartbeats)

29 december, 2010 by Rosemari Södergren


Flattr this

Heartbeats, eller med dess svenska titel Hjärtslag, var premiärfilmen som invigde Stockholms filmfestival 2010. Nu har den för lite drygt en vecka sedan haft premiär på svenska biografer.
Regissören Xaiver Dolan är 21 år och alltså lika gammal som Stockholms filmfestival.
Han spelar själv en av de tre rollerna.

Det är en rolig film om tre unga människor i Montreal, Kanada. Francis och Marie är goda vänner och lever ett uteliv där det enda som upptar deras tankar äratt visa upp sig, att ha snygga kläder. De sexuella relationer de har är ytliga och ingen av dem verkar ha förmågan att leva i någon djupare eller närmare relation. Francis är homosexuell. Så dyker den vackre ljuslockige Nicolas upp och både Francis och Marie faller pladask och blir förälskade och därmed rivaler.

Filmmässigt leker regissören Xavier Dolan. Han utnyttjar filmmediet och leker med kameravinklar och hastighet på bildvisningar, visar skådespelarna i slow motion med mera. Helt klart är Xavier Dolan en filmskapare vi kommer att se storverk från i framtiden.

Berättelsen om triangeldramat mellan de tre växte fram när Xavier och hans två vänner Monia Chokri besökte en filmfestival Niels Schneider. Det är de tre som har de tre huvudrollerna också.

Det finns bara en detalj som jag värjer mig mot. Det är Monia Chokri som spelar Marie. Hon går klädd i Audrey Hepburnstil och ser verkligen tantig ut. Det känns helt fel att Nicolas skulle vara intresserad av henne. Nicolas utstrålar en helt annan naturlighet. Fast kanske det var medvetet av regissören? Han låter Nicolas mamma i filmen klaga över att Marie ser ut som en tant, också.

Emma Gray Munthe i Aftonbladet gav filmen betyg 4 och skrev:

I farten fångar han inte bara hur det är att vara runt 20, på sätt och vis är också ”Hjärtslag” som en 20-någonting: den behöver slipas till en hel del, känns lite omogen, tillgjord och alldeles för självmedveten och förälskad i sig själv. Men samtidigt, full av stora känslor, full av lust och energi som lyser igenom duken och sätter sig i hjärtat.

Filmkritikerna fastnade verkligen för den här filmen och många gav högt betyg:
Betyg 6 i Svenska Dagbladet
Betyg 4 i Sydsvenskan
Betyg 4 i Göteborgsposten
Betyg 4 i Kommunalarbetaren
Betyg 3 hos Kulturnyheterna i SVT

Någira kritiska recensioner hittar jag dock:

Ii Helsingborgs Dagblad där Mattias Dahlström ger filmen betyg 2:

Xavier Dolan är en imponerande stilsäker regissör för sin ålder, och för många andra åldrar också, men ”Flyktig kindpuss” hade varit en mer passande titel på den här filmen.
För ”Hjärtslag” griper aldrig tag, når aldrig in, satsar aldrig ordentligt. Konflikterna saknar riktig friktion, det söta balanseras inte upp med någon syra eller sälta.

Och Mats Bråstedt i Expressen ger också betyg 2:

Till slut är det bara Monia Chokris uttrycksfulla ansikte och Audrey Hepburn-kreationer som upprätthåller mitt intresse.
Dessutom borde det finnas en gräns för hur många slow motion-scener av promenerande personer i ur och skur man får ha med i en film.

Kulturbloggen ger filmen betyg 3. Det som imponerar är Xavier Dolans sätt att berätta med film, men det som drar ned från högre betyg är att jag inte kan fastna för den tantiga Audrey Hepburn-stilen, det som Mats Bråstedt imponerades av.

Läs även andra bloggares åsikter om Xavier Dolan, recension, film, Kanada

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Kanada, Recension, Scen, Xavier Dolan

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in