Laurence Anyways
Betyg: 4
Biopremiär: 21 september
Xavier Dolan. Under mina allra morgontröttaste dagar kan det hända att jag tänker på honom. När jag hasar runt bland orkeslösa krukväxter och sorgsna halvfabrikat. När det känns som att jag inte har åstadkommit någonting i hela mitt liv. Dolan är lika gammal som jag, född 1989. Han har gjort tre långfilmer. Det lilla aset. Duktig är han också. Det är inte utan att man blir lite bitter. Den senaste av dessa tre filmer har premiär den 21 september och heter Laurence Anyways. Till skillnad från i de två tidigare (Jag dödade min mamma och Hjärtslag) så spelar Dolan inte själv med, men står fortfarande för manus, regi, klippning och kostym. Filmen är hans egen, och den känns kompromisslös i ton, känsla och utseende. Under årets filmfestival i Cannes tilldelades den Queerpalmen, för bästa HBTQ-film. Suzanne Clément, som spelar en av huvudrollerna, vann även pris för bästa skådespelerska i kategorin Un Certain regard.
Filmen sträcker ut sig över hela 90-talet. I centrum står Laurence, en franskalärare och poet som tillsammans med sin fästmö Fred lever ett till synes glatt och okomplicerat liv. De är varandras älskare och bästa vänner, i ett närmast symbiotiskt förhållande. I en biltvätt på sin 30-årsdag berättar Laurence plötsligt att han vill byta kön. Fred vet inte vad hon ska tänka. Hon har aldrig varit kär i en kvinna men hon är ju, trots allt, kär i Laurence. Så hon bestämmer sig för att trotsa alla fördomar och sneda blickar. Tillsammans kastar de sig in i ett nytt liv, där deras kärlek nu förskräcker och bryter normer. Ingenting är någonsin längre enkelt, och hur de än försöker kan ingenting heller bli vad det en gång varit.
Att se Laurence Anyways var, för mig, en klump i halsen, en knuten näve och ett pirr i magen. När de 159 minuterna gått och filmen var slut hade jag gnagt sönder min vänstra tumnagel. Xavier Dolan har verkligen en osviklig känsla för dramatik. Det är beundransvärt hur han inte räds det storslagna, det pompösa, utan istället omfamnar det. Intensiva blickar och hår som fladdrar i slow motion, musik som skulle kunna ackompanjera ett medeltida slag, och så självklart, den välkända metaforen för inre kris: att med nedböjt huvud och händerna mot kaklet låta duschens stråle smattra mot den översta ryggkotan, för att sedan rinna ner mellan spända skulderblad. Utan tvekan skulle det lätt kunna bli för mycket, men jag älskar det.
På det hela taget finns det en mängd saker jag älskar med Laurence Anyways. Först och främst är det skådespelarna. Melvil Poupaud porträtterar Laurence på ett så ömt och värdigt sätt att jag vill dö en smula. En fantastiskt modig karaktär. Och jag älskar hur filmen är som en enda stor hipster-genial byggsats, perfektionistiskt hopmonterad. Det märks att varje litet ögonblick har ägnats stor eftertanke och omsorg. På ytan är det en kavalkad av häpnadsväckande 90-talsoutfits och ett alltigenom vackert bildspråk, och på det djupare planet har filmen en tyngd som lägger sig i maggropen för att stanna. Ett decennium av kamp och hjärtesorg.
Så, jag lägger bitterheten åt sidan för ett tag, och gläds istället åt att det finns människor som kan och vill förgylla mitt morgontrötta kringhasande med filmer som Laurence Anyways.
Text: Josefina Linde