Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Deckare

Kan man dö två gånger av Leif GW Persson – mycket GW är det

by

kanmandotvagganger

Kan man dö två gånger?
Författare: Leif G. W. Persson
Utgiven: 2016-09
ISBN: 9789100161415
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Kriminalkommissarie Evert Bäckström är en karaktär som är svår att riktigt tro på. Han är huvudkaraktären i en serie deckare av Leif GW Persson. Evert Bäckström är alla mansgrisar sammanfattade i en och samma person. Han är fet, han gör så lite som möjligt på jobbet och vill ändå ta åt sig äran åt allt. Han dricker alkohol som andra dricker ramlösa, han föraktar kvinnor och för övrigt föraktar han alla utom sig själv. Ändå har han rätt analys direkt av vem som är skyldig. Helt klart har Leif GW Persson haft rätt roligt när han hittat på denna kufiska figur. Jag tror Leif GW vill driva med deckargenren genom att ha denna äkta mansgris som sin hjälte.

Deckare är på ett sätt fel genre för serien böcker med Evert Bäckström, det är egentligen lite svårt att säga att dessa romaner är deckare, i alla fall den senaste, ”Kan man dö två gånger?”, som gav ut i september 2016. Handlingen utspelar sig i polishuset till stor del men det är inte någon aktion att tala om. Berättelsen skildrar hur några poliser löser ett komplicerat fall och författaren driver med det mesta inom polisväsendet.

Trots att jag tycker alla karaktärer är överdrivet skildrade och inte särskilt trovärdiga och trots att oavsett om det är kvinnor eller män tycks alla prata och resonera på samma sätt som Leif GW gör i TV och trots att boken inte är mycket till skönlitteratur kunde jag ändå inte låta bli att läsa ut den för jag blev nyfiken på själva mordgåtan och ville veta hur allt gått till.

Handlingen startar med att sjöscouten Edvin har satts i land på Ofärdsön i Mälaren för att plocka svamp. Istället hittar han en halvt begravd dödskalle. Trots att Edvin bara är tio år har han genast situationen klar för sig. Han lägger kraniet i en plastpåse, rymmer från scoutlägret och åker raka vägen hem till sin granne – kriminalkommissarie Evert Bäckström.

Evert Bäckström och hans kollegor upptäcker snart att kraniet är från en person som redan är död, alltså som varit dödförklarad och begravd redan, i Thailand. Frågan är då hur kraniet kunnat hamna på en ö i Mälaren. Den döda personen kremerades så det kan inte vara någon som stulit liket. Hur kunde det gå till? Hur kan en människa bli dödförklarad och begravd och sedan flera år senare mördas eller begå självmord? Det är en fascinerande gåta Leif GW Persson ställer oss inför.

Under utredningens gång får vi insyn i både det svenska rättsväsendet och det thailändska polisväsendet. Och han driver med det mesta och han kan göra det tryggt, för han känner till sitt område.

Så trots att det inte är mycket till aktion och trots att karaktärerna är ironiskt tillyxade ville jag inte lägga undan boken utan läste ut den i ett nafs. Jag skulle vilja säga att berättelsen är Leif GW Perssons sätt att driva med en hel del i samhället idag. Ja mycket Leif GW är det helt enkelt. Fast i positiv bemärkelse. Det är inte skönlitteratur som kommer att ge något Nobelpris, men roligt och ironiskt är det och överdrivet på många håll. Ja som sagt: mycket Leif GW är det.

Bokrecension: Övergången av Michael Connelly – ännu en träffsäker Harry Boschdeckare

by

overgangen

Övergången
Författare: Michael Connelly
Språk: Svenska
Utgiven: 2016-08
Översättare: Patrik Hammarsten
ISBN: 9789113071664
Förlag: Norstedts
Serie: Harry Bosch (del 20)

Det är den 20:e deckaren i Michael Connellys serie om Los Angeles-polisen Harry Bosch. Att det är en bok av många i samma serie märks på flera sätt, inte negativt. Språket flyter på, det är en spännande och lättläst deckare av en författare som kan sitt område. För alla oss som fastnat för Harry Bosch är det absolut en riktigt sommarpresent att åter få följa med på ett av Harrys äventyr.

Harry Bosch har äntligen gått i pension efter alla år som polis i Los Angeles. Han inbillar sig själv att han ska syssla med att sätta ihop och renovera en motorcykel. Att hålla sig från polisyrket är dock inte så lätt. Att snoka och leta reda på sanningen är vad han ägnat sitt liv åt och vad han vill göra. Fast han förstås intalar sig att han är nöjd med tillvaron som pensionär.

Han har en halvbror, Mickey Haller som är försvarsadvokat. Mickey Haller behöver Harrys hjälp. Han ska försvara en klient som är åtalad för ett seuxalmord. Mickey Haller är övertygad om att hans klient är oskyldig, trots att klientens dna hittats i sperma i den mördade kvinnan.

Harry blir övertalad av sin halvbror att åtminstone titta lite närmare på fallet. Harry upptäcker då att klienten kan vara oskyldig och lurad i en fälla. Det betyder att det finns en mördare som går fri. Harry har svårt att se sig själv som medhjälpare åt en försvarsadvokat. Det går helt emot vad han hela sitt yrkesliv sysslat med och han vet att han inte kommer att bli populär bland sina tidigare kollegor om han tar uppdraget. Men när Harry Bosch får korn på en mördare då kan inget stoppa honom.

Som alltid i Michael Connellys deckare om Harry Bosch är det visserligen en spänningsroman men framför allt en berättelse om korruption inom det amerikanska rättsväsendet och i det här fallet speciellt inom polisväsendet.

För oss som gillar Harry Bosch är det en lättläst deckare med flyt och spänning. Möjligen att den är lite för professionellt skriven – att det märks att Connelly vet precis hur han ska få upp spänningen lagom mycket. Jag kan också tycka att författaren är lite för snäll mot rättsväsendet, han har varit hårdare i en del tidigare romaner. Nu är det mer enstaka poliser som är rötägg och inte ett stort system som kan drabba oskyldiga. Den korrumperande kårandan finns med, men mest som en bakgrund.

Bokrecension: Bambi av Mons Kallentoft och Markus Lutteman – lättläst och ytlig skildring

by

bambi_monskallentoft

Bambi
Författare Mons Kallentoft, Markus Lutteman
Utgiven: 2016-06
ISBN: 9789188171528
Förlag: Bookmark Förlag

Bambi är tredje delen i Herkulesserien som hittills sålt över 200.000 exemplar. Bakom dessa hårdkokta deckare som utspelar sig i Stockholmsmiljöer ligger två författare: Mons Kallentoft och Markus Lutteman.

Huvudpersonen i Bambi är, precis som i de två tidigare berättelserna i serien, den knarkande kriminalinspektören Zack Herry. I Bambi är han inte fullt så drogberoende som i de två tidigare, Zack och Leon. Det går bra att läsa denna tredje del utan att ha läst de tidigare två. Fast att om du läser den tredje först får du reda på saker som hänt i de tidigare – så det blir lite av en spoiler ifall du tänkt läsa alla tre.

Jag tyckte inte om de två tidigare, jag orkade inte läsa klart någon av dem. Bambi har jag läst klart. Det betyder inte att den är så mycket bättre. Alla tre har stora likheter: de är skrivna på ett lättläst språk som flyter på, men många korta meningar som gör att handlingen blir snabb och actionbetonad. Olika Stockholms-miljöer dyker upp, hela tiden. Det känns som att de två författarna mer använder miljöerna för att det ska vara häftigt att läsa än att de använder miljöerna som ett sätt att berätta något på. Mons Kallentoft är annars oerhört skicklig på att göra såväl miljöer som naturen och vädret och klimatet som delar av berättelsen. Hans egna kriminalromaner har betydligt högre litterära kvaliteter.

Kriminalhandlingen i Bambi startar med att några överklassungdomar festar på midsommarafton ute i Stockholms skärgård, på en kobbe. En av de sex sjuttonåriga ungdomarna har fått låna sin stenrika pappas båt. En av dem har några rosa piller med sig. Pillren är ruggiga, de får ungdomarna till att begå fruktansvärda mord och självmord. När polisen kommer på plats vet dom inte om det är mord eller en självmordspakt, eller vad det är som ligger bakom.

Inte lång tid efteråt inträffar en liknande mardrömshändelse. Polismannen Zack bestämmer sig för att undersöka det på djupet när han på den ena brottsplatsen hittar ett av dessa rosa piller.

Berättelsen är som sagt oerhört lättläst. Jag satt en regnig dag i en stuga på landet och läste den på en dag. Bitvis spännande fast ändå inte. Det var för mycket som gick att förutsäga, det var för lite som överraskade mig. Och hela berättelsen är svår att tro på. Att den som låg bakom dödandet skulle göra det och av de skäl som återges, nja …

För min del är dessa böcker för ytliga och de säger mig ingenting om livet eller om människor. Jag har också svårt för dessa narkotikahyllningar som flera av dessa Stockholmsskildringar har. Även en del av Jens Lapidus deckare har detta fenomen. De skildrar missbruk av narkotika som om det är något som förekommer i stort sett överallt och i synnerhet bland unga rika personer. Flera gånger skildrar de detta bruk av narkotika som så vanligt att i stort sett varenda ungdom sysslar med det. Vad händer då när unga människor läser detta? Blir de avskräckta från allt det negativa som narkotika faktiskt för med sig? Knappast. Eftersom det beskrivs som något alla sysslar med.

Fakta är att när en människa börjar använda droger då sker biologiska och kemiska förändringar i kroppen. Ganska snart kan denna person inte känna lycka över annat än droger. Bara när hen fått drogen i sig kan hen känna sig lycklig. Visst jättemånga drogliberaler vill hävda att det inte är så, det är givet – men det är rent vetenskapligt, dessa förändringar sker i den människa som börjar med droger.

I Bambi är det tjusiga ungdomar som tar drogerna. Visserligen med dödlig utgång i detta fall. Men den som läser tänker förstås att det var för att de fick fel rosa piller. De piller som finns att få tag på i verkligheten är inte lika dödliga, tänker läsaren. De piller som finns på den svarta marknaden är förstås inte lika dödliga direkt. Men på sikt förstår de människors liv – och en del dör dessutom på grund av droger i verkligheten. Jag vet, jag har en son som dog på grund av det. Den första gången han introducerades till droger var självklart inte av någon som var förstörd av droger, det var någon som såg fräsch ut och kunde säga att droger inte är farliga. Precis som det är fräscha ungdomar som använder droger i Bambi och i liknande Stockholmsdeckare.

En annan sak som jag tycker är svår att tro på är en annan av Herkulerseriens grundförutsättningar: den svårt knarkberoende polismannen Zack Henry. Skulle det svenska polisväsendet verkligen låta en så drogberoende polisman ha en sådan ansvarsfylld tjänst som Zack har?

Små svarta lögner av Sharon Bolton – stark, gripande, trovärdig

by

sma-svarta-logner

Små svarta lögner
Författare: Sharon Bolton
Utgiven: 2015-10
Översättare: Carl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson
ISBN: 9789176454190
Förlag: Modernista

Små svarta lögner är till sitt format en psykologisk deckare, med betoning på psykologisk. Vi får dyka djupt in i tre människors själ och hjärtan på ett trovärdigt sätt och som fångar in mig och mitt engagemang. Det här är verkligen en sådan roman jag har svårt att slita mig från. Jag vill läsa och läsa, veta mer och mer.

Handlingen utspelar sig på Falklandsöarna och redan det är väldigt intressant och lärorikt, om nu ordet lärorikt är vettigt att använda om en roman. Det är fascinerande att få möta livet i samhället på denna ö som ligger nära Argentina med som är brittisk. Naturlivet och klimatet, människorna och hur de lever där är på flera sätt annorlunda mot livet här i Skandinavien. Jag får läsa om valar som i stora flockar tar sig upp på stranden där de sakta dör – och när människorna kämpar för att baxa dem tillbaka i havet återvänder valarna upp på stranden för att dö. För människorna finns inget annat att göra än att döda valarna för att deras död ska bli så smärtfri som möjligt.

Handlingen i boken kretsar kring två kvinnor Catrin och Rachel och en mat, Callum, en skotte som kom till Falklandsöarna under kriget mot Argentina. Catrin och Rachel har varit bästa vänner sedan barnsben och när de båda har två barn, två söner var, händer en förfärlig olycka. När Rachel passar Catrins två söner lämnar hon dem en stund ensamma i sin bil och barnen kommer åt handbromsen och bilen far ut över ett stup och ner i havet. Barnen dör och Catrin kan inte förlåta. Hon går in i djup sorg och stark vrede.

Catrins öde griper tag i mig. Självklart. Alla som känner mig förstår. Jag har ju själv förlorat ett barn, en son. Jag känner så igen mig i hennes känslor även om min son inte dog på liknande sätt, men hur Catrin mår känner jag så väl igen. Hur hon inte längre kan engagera sig i det ytliga liv alla springer runt och tjafsar med, hur hon inte vill umgås med människor utan bara håller upp en mask av normalitet. För det som sorglösa människor menar är normalt är bara ytlighet och okunnighet och livets samma mörker. Vi som drabbats av stor tung känner det så totalt meningslöst att hålla på med vardagslivet. Vi vill bara slippa ifrån. Jag känner så väl igen Catrins känslor.

Romanen börjar när treårsdagen för hennes barns död närmar sig. Hon har planerat för att den dagen utföra en hämnd för sina dödade barn och sedan verkar det som om hon tänker dö själv. Det är för min del högst trovärdigt. Så kan en människa med djup sorg mycket väl tänka och agera. Det skrämmande är just att det vanliga samhället är så uselt rustat för människor med sorg.

Vi får också följa Rachel, den kvinnan som genom sitt slarv gjorde att Catrins två söner dog. Rachel har det lika hemskt i detta lilla samhälle. Ingen vill vara vän med henne, hon är ju orsaken till två barns död.

Catrins planer på hämnd får hinder av att ett litet barn från en turistande familj försvinner och hela ön engagerar sig för att söka efter det försvunna barnet. Situationen förmörkas av att under de senaste tre åren har två barn till försvunnit – och inte återfunnits. Har de råkat ut för olyckor? Hamnat i havet? Eller har de råkat ut för en pedofil? Ortsbefolkningen och polischefen är övertygade om att det måste vara olyckor – om det är någon pedofil måste det i så fall vara någon turist. Ortsbefolkningen känner varandra och ingen av dem kan vara pedofil, menar de.

Sharon Bolton lyckas så väl skildra livet på denna rätt isolerade ö-värld. Det är intressant, gripande, starkt, trovärdigt och en roman som ger mig mersmak på denna författare.

Filmrecension: Beck – Steinar

by

becksteinar

Beck – Steinar
Betyg 4
Visas på C more, premiär 6 februari 2016

Steinar är den andra filmen av totalt fyra nya Beck filmer som kommer ha premiär under 2016, först på C More. Att Mikael Persbrandts karaktär Gunvald skulle försvinna ur serien har det ju skrivits om i medier och film- och tv-bloggar ett bra tag före premiären av den första filmen i denna nya serie av fyra. Att Gunvald på något sätt ska försvinna från Beck i den första filmen var känt. Här har Kulturbloggen recenserat den filmen, Beck – Gunvald (obs vi skriver inte hur Gunvald försvinner och det skriver jag inte om i den här recensionen av den andra filmen heller. Jag tycker det är för mycket spoiler att göra det.)

I denna andra film, Beck – Steinar, dyker då den norske mordutredaren Steinar Hovland upp, som ska ersätta Gunvald. I rollen som Steinar ser vi den norske skådespelaren Kristofer Hivju som många av oss sett i kultserien Game of Thrones. Jag erkänner att jag var lätt skeptisk. Ingen kan ersätta Persbrandts Gunvald. Nej det kan ingen och tack och lov har varken manusförfattare, regissör eller skådespelaren själv byggt hans roll på Gunvald. Steinar står helt för sig själv och är ett mycket bra tillskott till Beck. Jag är imponerad och jag längtar efter att se mer av Steinar tillsammans med Beck. De två hittar ett spännande sätt att samarbeta på, de växer samman.

Det intressanta är ju att flera av de andra karaktärerna har fått växa i de senaste filmerna också. Som Jan-Olov Andersson skrev i Nöjesbladet efter att Beck – Gunvald haft premiär:
Jo, jag tror nog att Beck kan leva vidare, kanske även efter dessa tre filmer.
Måns Nathanaelsons polis har de senaste filmerna fått en allt större roll och de två kvinnorna, en polis, en socionom/dataexpert, spelade av Anna Asp och Elmira Arikan, är friska tillskott på polisstationen.

Och nu med Steinar till truppen är det en bra gäng jag gärna ser mer av.

Själva deckarintrigen i Beck – Steinar börjar med att en husvagn brinner i ett område där utslagna svenska människor, framför missbrukare, håller till. I resterna av en husvagnsbrand hittas en oidentifierad kropp. Ägaren till husvagnen saknas men är det verkligen hon som är offret? Vi får i klassisk Sjöwall/Wahlöö-stil se olika grupper i samhället och hur olika människor agerar inför det faktum att det finns människor som missbruk. Har dessa människor något värde? Vem blir missbrukare? Filmen tar upp dessa frågor på ett sätt som låter oss tänka och känna vidare själva. Däremot kan jag vara lite skeptisk till själva upplösningen av mordet. Nja, säger jag, beträffande den trovärdigheten. Men livet är inte alltid som vi tror.

Intressant är också att följa Jonas Karlsson äckliga polischef Klas Fredén. Jonas Karlsson har fått göra flera sådana karaktärer på senare tid. Han är bra i den rollen. Klas Fredén är har inte större förmåga till empati och förståelse för sorgarbete.

Serien med Beck startade 1997 och med vårens premiärer blir det totalt 34 filmer. Jag tycker de första två av dessa fyra har varit lovande. Filmskaparna har lyckats vidareutveckla serien på ett sätt som både har kvar det samhällsbeskrivande delarna och har utvecklats karaktärerna. Beck överlever utan Gunvald.