Små svarta lögner
Författare: Sharon Bolton
Utgiven: 2015-10
Översättare: Carl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson
ISBN: 9789176454190
Förlag: Modernista
Små svarta lögner är till sitt format en psykologisk deckare, med betoning på psykologisk. Vi får dyka djupt in i tre människors själ och hjärtan på ett trovärdigt sätt och som fångar in mig och mitt engagemang. Det här är verkligen en sådan roman jag har svårt att slita mig från. Jag vill läsa och läsa, veta mer och mer.
Handlingen utspelar sig på Falklandsöarna och redan det är väldigt intressant och lärorikt, om nu ordet lärorikt är vettigt att använda om en roman. Det är fascinerande att få möta livet i samhället på denna ö som ligger nära Argentina med som är brittisk. Naturlivet och klimatet, människorna och hur de lever där är på flera sätt annorlunda mot livet här i Skandinavien. Jag får läsa om valar som i stora flockar tar sig upp på stranden där de sakta dör – och när människorna kämpar för att baxa dem tillbaka i havet återvänder valarna upp på stranden för att dö. För människorna finns inget annat att göra än att döda valarna för att deras död ska bli så smärtfri som möjligt.
Handlingen i boken kretsar kring två kvinnor Catrin och Rachel och en mat, Callum, en skotte som kom till Falklandsöarna under kriget mot Argentina. Catrin och Rachel har varit bästa vänner sedan barnsben och när de båda har två barn, två söner var, händer en förfärlig olycka. När Rachel passar Catrins två söner lämnar hon dem en stund ensamma i sin bil och barnen kommer åt handbromsen och bilen far ut över ett stup och ner i havet. Barnen dör och Catrin kan inte förlåta. Hon går in i djup sorg och stark vrede.
Catrins öde griper tag i mig. Självklart. Alla som känner mig förstår. Jag har ju själv förlorat ett barn, en son. Jag känner så igen mig i hennes känslor även om min son inte dog på liknande sätt, men hur Catrin mår känner jag så väl igen. Hur hon inte längre kan engagera sig i det ytliga liv alla springer runt och tjafsar med, hur hon inte vill umgås med människor utan bara håller upp en mask av normalitet. För det som sorglösa människor menar är normalt är bara ytlighet och okunnighet och livets samma mörker. Vi som drabbats av stor tung känner det så totalt meningslöst att hålla på med vardagslivet. Vi vill bara slippa ifrån. Jag känner så väl igen Catrins känslor.
Romanen börjar när treårsdagen för hennes barns död närmar sig. Hon har planerat för att den dagen utföra en hämnd för sina dödade barn och sedan verkar det som om hon tänker dö själv. Det är för min del högst trovärdigt. Så kan en människa med djup sorg mycket väl tänka och agera. Det skrämmande är just att det vanliga samhället är så uselt rustat för människor med sorg.
Vi får också följa Rachel, den kvinnan som genom sitt slarv gjorde att Catrins två söner dog. Rachel har det lika hemskt i detta lilla samhälle. Ingen vill vara vän med henne, hon är ju orsaken till två barns död.
Catrins planer på hämnd får hinder av att ett litet barn från en turistande familj försvinner och hela ön engagerar sig för att söka efter det försvunna barnet. Situationen förmörkas av att under de senaste tre åren har två barn till försvunnit – och inte återfunnits. Har de råkat ut för olyckor? Hamnat i havet? Eller har de råkat ut för en pedofil? Ortsbefolkningen och polischefen är övertygade om att det måste vara olyckor – om det är någon pedofil måste det i så fall vara någon turist. Ortsbefolkningen känner varandra och ingen av dem kan vara pedofil, menar de.
Sharon Bolton lyckas så väl skildra livet på denna rätt isolerade ö-värld. Det är intressant, gripande, starkt, trovärdigt och en roman som ger mig mersmak på denna författare.