GRACE ELLEN BARKEY & NEEDCOMPANY MUSH-ROOM
Dansens Hus, Stockholm, 4-5 april 2013
VISUELLT KONCEPT Lemm&Barkey
KOREOGRAFI Grace Ellen Barkey
MUSIK The Residents
PÅ SCEN Sung-Im Her, Yumiko Funaya, Benoît Gob, Maarten Seghers, Julien Faure, Mohamed Toukabri, Catherine Travelletti
PRODUKTIONSCHEF Luc Galle
PRODUKTION Needcompany
FOTO Phile Deprez, The Residents
Det hänger upp-och-ner-vända svampar från taket och alla heter Mushroom i efternamn, förutom en som inte är en svamp. Är han scentekniker, ljusmästare eller bara en clown? För svamparna pratar mycket, högt, ljudligt. Dom vill hitta ett ord på F som det går att viska och sen dansar svamparna i taket. Och det finns inte tillräckligt med rum i svamp. Sen dansar de förkroppsligade svamparna. Plötsligt sjunger kompaniets gänglige hybrid av Rhys Ifans och Kramer från Seinfeld och sen ålar en lång, vit maskliknande svampsjöjungfru in i en vacker duett med scenteknikern/ljusmästaren/eller var det en clown? Han som inte är en svamp. De har en gerilla och vi får se en talkshow där det diskuteras huruvida kommer att drabbas av en svampinvasion. För att sedan få en intensivkurs av talkshowprogramledaren, som inte är en svamp, om hur man äter svamp. Ingenting är som du tror att det ska vara.
I Grace Ellens Barkey koreografiska värld står utan tvekan absurditeten i fokus och det Brysselbaserade kompaniet Needcompany som hon sedan 1986 drivit med regissören Jan Lauwers, räknas som en av Europas mest stilbildande teatergrupper. Ja, för här varvas dans, teater och tal utan skrupler, utan hämningar och trots att det inte är sömlöst vad gäller det grundliga hantverket som är de olika kropparna, är det en ren och skär fröjd att se de sju kompanimedlemmarna generöst och befriande ta sig an det märkliga och inspirerande materialet. Sen har musiken som skrivits till föreställningen av konstkollektivet The Residents, sin självklara plats och accentuerar snarare än tar över.
Vad var det jag såg egentligen? Ja, det var definitivt inget som jag sett förut och framför allt är det något som ska upplevas. Det är svårt att sammanfatta exakt vad det som berikade scenen. Den burleska humorn, den hallucinatoriska, om man nu vågar kalla den, röda tråden och den totala gränslösheten är berusande och alldeles, alldeles förtrollande. Att sedan varva det med den sensuella, suggestiva duetten – där magiska Yumiko Funaya gör en sensationell maskliknande sjöjungfru – breddar och fördjupar föreställningsnaven. Ja, för att sedan kastas in i en bisarr, komisk och obekväm parningslek mellan Maarten Seghers och Catherine Travaletti. Kasten är tvära, många och enormt befriande, och inte en tråkig stund på föreställningens 85 minuter. Lysande, helt enkelt!
Text: Tommi Salmela
Musik från föreställningen:
