• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

Svenska Su-En Butoh Company gästspelar i Tokyo

9 juni, 2014 by Redaktionen

suenjapan

SU-EN BUTOH COMPANY gästspelar i Tokyo, berättar ett pressmail:

Kritikerrosade föreställningen SOOT visas på International Dance and Theatre Festival, Teater X, i Tokyo
Ett 30-tal grupper och koreografer deltar i denna årligt återkommande festival som visar både teater och dans.

SOOT
– in a space of incompleteness….

Koreografi och solodans: SU-EN
Ljusdesign: Svante W Monie
Musik: Lee Berwick (UK)
Konstobjekt och och kostym: SU-EN
Rum: SU-EN och Svante W Monie
Ljusoperatör på turné: Uli Ruchlinski
Produktion: Mon no Kai/SU-EN Butoh Company
Med stöd av: Statens Kulturråd, Uppsala Kommuns Kulturnämnd

Solot tar upp begreppet det som finns kvar, det som blir över i en förbränningsprocess. Sotpartiklarna. Sotet gör egna danser och mönster efter att ha vägrat förbränningen.
Vår civilisation och det mänskliga beteendet skapar alltid en mängd överblivna material och avfall. Träd fälls, blir till ved, eldas upp i skorstenar och brännugnar, blir till värme, ljus, aska och sot. Sotet är mer hemligt och lever sitt eget liv. Fortsätter att upplösas, förändras, virvla vidare.

Såsom alla SU-ENs verk är arbetet med färg signifikant. SOOT har den svarta färgen som grund. Svart dricker upp alla andra färger och äter upp ljuset. Rummet är också mörkt, en svärta mittemellan alla andra färger, där skiftningar av andra färger knappt kan anas.

Flerfaldigt prisbelönta koreografen och butohdanskonstnären SU-EN har skapat detta solo, som fick sin titel av dansskribenten Gilles Kennedy. Efter flera stora ensemble verk har SU-EN valt att själv förmedla sin danskonst genom soloformen.

SOOT hade premiär i Sverige premiär på Dansens Hus i februari 2013 och sedan spelats i Malmö, Pula, Kroatien, New York och Göteborg. Stycket kommer även att fortsätta turnera utomlands under de kommande åren.

17 juni, 2014
Theatre X
http://www.theaterx.jp/

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dans, Hagadagen scenkonst, Japan

Bildgalleri: Stockholms Kulturfestival 2013

18 augusti, 2013 by Redaktionen

This is not a love story

”This is not a love story” med dansarna Johan Thelander och Kristiina Viiala. Koreografi & text: Gunilla Heilborn tillsammans med de medverkande. © Foto: Anders Löwdin

Idag tog den slut årets kulturfestival i huvudstaden. Det har varit skoj, mycket att se och en av allt att döma välbesökt festival. Det är tacksamt att även i år få avsluta sommaren med en sprakande kulturfestival …

Norrdans
”Two Duos & Two Trios”, Norrdans. Koreografi Ohad Naharin. © Foto: Anders Löwdin

Det är inte konserterna som lockar mig i första hand …. Det är Sergels torg, den urbana miljön runt omkring och dess unika möjligheter som scen. Sergels torg är en av Sveriges bästa scener när det kommer till att göra kulturen tillgänglig. Det är här dansen gör sig bäst och det är här det uppstår oväntade möten med märkliga figurer, dessa charmerande gatuartister.

I porten mellan Sergels torg och Brunkeberg har det varje kväll spelats varieté ”Variteté La Porte”. Välbesökt och underhållande. Här gällde det att hålla sig framme om man skulle få en plats framför scen.

Vad gäller konserter som bjöd på det mest oväntade och charmerande så var det den ukrainska gruppen DakhaBrakha som tog det priset, världsmusikartister av rang.

Dansen har varit årets tema. På mig imponerade Norrdans med kraft och dynamik. Stillsamt och vackert tyckte jag ”This is not a love story” med dansarna Johan Thelander och Kristiina Viiala. Där stod Gunilla Heilborn för koreografi och text, tillsammans med de medverkande. Den mest charmerande och underhållande dansen bjöd Dag Andersson och Tove Sahlin med föreställningen ”Roses & Beans”. Underbar publikkontakt. Dessutom så bjöd de på tårta och kaffe vilket uppskattades stort.

Det blir en kulturfestival för mig nästa år också. Lita på det.

Norrdans
”Two Duos & Two Trios”, Norrdans. Koreografi Ohad Naharin. © Foto: Anders Löwdin

Roses & Beans
”Roses & Beans”, Dag Andersson och Tove Sahlin. © Foto: Anders Löwdin

Roses & Beans
”Roses & Beans”, Dag Andersson och Tove Sahlin. © Foto: Anders Löwdin

Här kan ni se fler av mina bilder från festivalen. Länk till Flickr.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dans, Stockholms kulturfestival

Grace Ellen Barkey & Needcompany Mushroom: inte en tråkig stund. Lysande, helt enkelt

5 april, 2013 by Redaktionen

Needcompany1
GRACE ELLEN BARKEY & NEEDCOMPANY MUSH-ROOM
Dansens Hus, Stockholm, 4-5 april 2013

VISUELLT KONCEPT Lemm&Barkey
KOREOGRAFI Grace Ellen Barkey
MUSIK The Residents
PÅ SCEN Sung-Im Her, Yumiko Funaya, Benoît Gob, Maarten Seghers, Julien Faure, Mohamed Toukabri, Catherine Travelletti
PRODUKTIONSCHEF Luc Galle
PRODUKTION Needcompany
FOTO Phile Deprez, The Residents

Det hänger upp-och-ner-vända svampar från taket och alla heter Mushroom i efternamn, förutom en som inte är en svamp. Är han scentekniker, ljusmästare eller bara en clown? För svamparna pratar mycket, högt, ljudligt. Dom vill hitta ett ord på F som det går att viska och sen dansar svamparna i taket. Och det finns inte tillräckligt med rum i svamp. Sen dansar de förkroppsligade svamparna. Plötsligt sjunger kompaniets gänglige hybrid av Rhys Ifans och Kramer från Seinfeld och sen ålar en lång, vit maskliknande svampsjöjungfru in i en vacker duett med scenteknikern/ljusmästaren/eller var det en clown? Han som inte är en svamp. De har en gerilla och vi får se en talkshow där det diskuteras huruvida kommer att drabbas av en svampinvasion. För att sedan få en intensivkurs av talkshowprogramledaren, som inte är en svamp, om hur man äter svamp. Ingenting är som du tror att det ska vara.

I Grace Ellens Barkey koreografiska värld står utan tvekan absurditeten i fokus och det Brysselbaserade kompaniet Needcompany som hon sedan 1986 drivit med regissören Jan Lauwers, räknas som en av Europas mest stilbildande teatergrupper. Ja, för här varvas dans, teater och tal utan skrupler, utan hämningar och trots att det inte är sömlöst vad gäller det grundliga hantverket som är de olika kropparna, är det en ren och skär fröjd att se de sju kompanimedlemmarna generöst och befriande ta sig an det märkliga och inspirerande materialet. Sen har musiken som skrivits till föreställningen av konstkollektivet The Residents, sin självklara plats och accentuerar snarare än tar över.

Neecompany2Vad var det jag såg egentligen? Ja, det var definitivt inget som jag sett förut och framför allt är det något som ska upplevas. Det är svårt att sammanfatta exakt vad det som berikade scenen. Den burleska humorn, den hallucinatoriska, om man nu vågar kalla den, röda tråden och den totala gränslösheten är berusande och alldeles, alldeles förtrollande. Att sedan varva det med den sensuella, suggestiva duetten – där magiska Yumiko Funaya gör en sensationell maskliknande sjöjungfru – breddar och fördjupar föreställningsnaven. Ja, för att sedan kastas in i en bisarr, komisk och obekväm parningslek mellan Maarten Seghers och Catherine Travaletti. Kasten är tvära, många och enormt befriande, och inte en tråkig stund på föreställningens 85 minuter. Lysande, helt enkelt!

Text: Tommi Salmela

Musik från föreställningen:

Needcompany2

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, Recension

Recension: Nederlands Dans Theater på livebio: Lyxigt är bara förnamnet

16 november, 2012 by Redaktionen

NEDERLANDS DANS THEATER An Evening With Kylián/Inger/Walerski
Bio Rio, Stockholm,
15 november 2012
@@@

Nederlands Dans Theater räknas till ett av de mest inflytelserika kompanier världen över och den tjeckiske koreografen Jiri Kylián har i över 40 år lett, koreograferat och inspirerat inte bara NDT, utan även andra kompanier världen över. Som bl.a. på Göteborgs Operan, där hans majestätiska Bella Figura sattes upp 2005, ett av de få dansstycken som faktiskt fått undertecknad att börja gråta.
Under hösten och våren kommer det på några av Folkets Hus och Parkers biografer i Sverige att under fyra kvällar livesändas föreställningar direkt från Haag och NDT:s egna scen. Lyxigt, är bara förnamnet.

Först ut är An Evening With Kylián/Inger/Walerski, där visserligen svenske Johan Ingers stycke Sunset Logic har ersatts med Swan Song av León och Lightfoot. Detta på grund av problem med rättigheter till musiken.

Dansbiokvällen öppnar med Chamber, ett stiliserat och intrikat stycke signerat Medhi Walerski, som själv varit ledande dansare på NDT, men numera är verksam som koreograf. Det exakta rörelselandskapet accentueras av nästintill nakna kroppar, som framhäver varenda andhämtning, vinkel och lirkande lemmar, som likt mänskliga skalbaggar kravlar längs dansmattan. En befriande detalj med stycket är att Walerskis koreografi inte arbetar medhårs med den nyskrivna musiken av brittiske kompositören Joby Talbot.

Kameraarbetet på denna livesändning kräver sitt proffs även det, där det varvas helscenåkningar med närgångna närbilder, nästan obekvämt avslöjande. Men också därför vackrare än mycket annat. Inget är mer talande än en kropp i rörelse. Eller i stillhet. Stycket stannar dock vid att vara ett skamlöst tekniskt och snyggt verk, där hjärtat går förlorat någonstans i estetiken.
Jiri Kyliáns Sweet dreams och Sarabande, båda från 1990, hade lätt pga sina tjugotvå år sen uruppförandet, kunnat bli mossiga, eftersom modern dans hela tiden är i en lukrativ utveckling och vägrar stanna upp. Men båda verken besitter någon slags underlig tidlöshet i en nyckfull genre. Sweet dreams, där äpplen spelar en ytterst viktig huvudroll, är drömsk, lekfull, men samtidigt en aning baktung, och jag undrar om inte Anton Weberns mörka och experimentella musikstycke tynger ner. I sin surrealistiska ton blir stycket tyvärr lite torr.

Sarabande, med sina sex manliga dansare, visar upp ett betydligt lättsammare, men också argare Kylián. Kraftfull och fåfäng på samma gång. Vilket också förstärks av ett fullkomligt ljuvligt solo, där den manliga solisten bjuder på stor konst med sina byxor nerhasade vid sina anklar. Vilket också på något sätt sammanfattar den tjeckiske mästaren; alltid precis, aldrig tråkig.
Men det är avslutande Swan song av Sol León och Paul Lightfoot som skakar mig i grunden, för den är inget mindre än en knockout. Expressiv, stundom grovt teatral och fullkomligt bländande med en scenbild i ständig förändring tack vare två majestätiska mobila trappor, som lätt och ledigt gör en i regel otymplig scenografi till oerhört levande. Och som trappan används!

Koreografduon integrerar befriande humor med sällsynt intrikata och känsliga duetter, hela tiden är balansgången mellan det varsamma och expressiva rörelsespråket på den vassa eggen och jag förförs. Fullständigt, fullkomligt och med varenda liten danspor som fortfarande frodas i mig.
Stycket ekar av upstairs/downstairs-dramatiken, men aldrig på ett uppenbart eller förutsägbart sätt. Så kvällen avslutas med att jag sitter leende och håller andan med en bön, om att det aldrig får ta slut, på mina läppar.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om dans, livebio, Folkets hus och parker

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Folkets hus och parker, livebio

Within (Labyrinth Within) i Dansens hus: imponerar

27 oktober, 2012 by Redaktionen

Within (LABYRINTH WITHIN)
Dansens Hus, Stockholm, 26 oktober 2012
Koreografi, regi, scenografi: Pontus Lidberg
Dansare: Pontus Lidberg, Gabrielle Lamb, Laura Mead, Adrian Danchig-Waring, Jens Weber
Kompositör: David Lang
Ljus: Pontus Lidberg, Carolyn Wong
Filmfoto: Martin Nisser, FSF
Kostym: Karen Young

Öppningen är bländande vacker. En ensam man, Lidberg själv, gör ett böljande och intrikat solo på ett fält av rosor. Med sin till synes gränslöst böjliga (det engelska ordet limber passar egentligen bättre) kropp smeker han rosorna, luften och golvet omkring sig med en missilliknande precision. Samtidigt som tekniken bländar, saknas inte känsligheten och värmen. Rörelsespråket imponerar. Det här skulle jag kunna titta på hur länge som helst.

Stycket är uppbyggt kring Pontus Lidbergs prisade film Labyrinth Within, som även visats på SVT för ca två år sen, och Lidberg har på ett fiffigt sätt vävt ihop filmsekvenser på en stor vit duk, tillika enda stycke scenografi, med sig själv och dansarna på scenen. Oerhört snillrikt och rörande.
Det här är första gången Lidberg, som pendlar mellan New York och Stockholm, sätter upp stycket på Dansens Hus och det gör han tillsammans med fyra dansare från kompaniet Morphoses, där han är konstnärlig ledare säsongen 2012-2013. Fyra minst lika känsliga och precisa konstnärskroppar att fylla ut Lidbergs värmande material, som koreografen själv. Allt accentueras av mäkta vacker, nyskriven musik av Pulitzerprisbelönade David Lang.

När Lidberg får stöd av de övriga fyra dansarna på scen erbjuds vi ett ändlöst tråd av rörelser, inte en lös tråd, bara små knutar som löses upp genom beröring eller varsam manipulering. Det blir dock till slut så stilistiskt att personligheten från den bländande öppningen tar stryk och dessvärre blir delar av verket bara som en rörlig, snygg staty. Lite kallt, ointressant och tyvärr även lite humorlöst.

Det snopna slutet är ett litet verk i sig. Efter att filmen Labyrinth Within visats, kliver dansarna in på scenen för sitt applådtack, där sitter jag glad i hågen och inväntar mer dans. Men icke då. Tack och hej. Typ.

Men på det hela imponerar Lidberg med sitt intrikata rörelseuttryck och framför allt, med sitt egna kroppsliga uttryck som dansare, även om verket hade vunnit på mer personlighet och värme.

Text: Tommi Salmela

Foto: Bilden i toppen: Christopher Duggan
Foto: Bilden inne i texten: Erin Baiano

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, scenkonst, dans

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dans, Dansens Hus, Scenkonst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in