CLASSIC CUT
Where is Dev?/ Configuration
Dansens Hus, Stockholm
Konstnärlig ledare, koreografi: Shobana Jeyasingh
Kompositör: Nirag Shag (Where is Dev?), Michael Nyman (Configuraion)
Musiker: The Smith Quartet
Foto: Chris Nash
Dansare: Avatâra Ayuso, Kamala Devam, Rathimalar Govindarajoo, Sooraj Subramaniam, Teerachai Thobumrung, Deveraj Thimmaiah, Mohammad Khairi Bin Mokthar
Det är de där blickarna mot fjärran som ger mig lite onda aningar. Den där distanserade, lätt frånvarande fokuset som är det förutsägbara med modern dans och som förstärks av att fyra av dansarna är iklädda mörka solglasögon. Det är det som får mig att fjärma mig till en början. Men min annalkande farhåga åker på en rejäl törn. För ur den långsamma, distanserade prologen i Where is Dev? med det frånvarande fokuset, växer det istället fram ett varmt, mörkt och uppfriskande verk som är organiskt och sömlöst, samtidigt som det precisa och distinkta rörelsespråket bjuder på det nödvändiga motståndet för att inte falla i en fysisk anonymitet. Det sker genom en finessrik och påhittig integrering av den moderna dansens flöde och den traditionella indiska dansens staccato och skärpa, något som genomsyrar kvällens båda verk.
Här får vi se en suggestiv och intrikat historia med inspiration hämtat ur den klassiska indiska dansen, den om hjältinnan, hennes vän och hennes frånvarande älskare. Det är den om längtan, åtrå och den som sällan löses med enkel filmkyss. Vännens roll görs läckert och effektivt av de fyra dansarna iklädda solglasögon, som till en början känns identitetslösa, men mot slutet av första akten visar de i själva verket vara styckets stjärnor.
Jag luras även i början av andra aktens Configuration. Ett stycke som hade sin urpremiär redan 1988 och som Shobana under åren förändrat i samröre med hennes personliga utveckling. Det som börjar som urtjusig och förfinad Bollywood-attack (läs: kärleksattack i dansform), som får mig att le från öra till öra, växlar hela tiden nyanser och täcker av lager efter lager och bjuder på en sällsynt fördjupning av det icke-narrativa dansspråket. De fyra dansarna är superbt sammansvetsade, aldrig mer än en hårsmån ifrån varandra och bidrar utan tvekan till fördjupningen genom sin precision och kroppsliga värme. Något som också förgyller är stråkkvartetten The Smith Quartet som spelar Michael Nymans String Quartet No 2, live på scenen.
Kvällen blir i sin helhet en bländande uppvisning för öga, kropp och själ, med framför allt Configuration som det värmande utropstecknet.
Text: Tommi Salmela
Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, dans, recension, scenkonst