NEDERLANDS DANS THEATER An Evening With Kylián/Inger/Walerski
Bio Rio, Stockholm,
15 november 2012
@@@
Nederlands Dans Theater räknas till ett av de mest inflytelserika kompanier världen över och den tjeckiske koreografen Jiri Kylián har i över 40 år lett, koreograferat och inspirerat inte bara NDT, utan även andra kompanier världen över. Som bl.a. på Göteborgs Operan, där hans majestätiska Bella Figura sattes upp 2005, ett av de få dansstycken som faktiskt fått undertecknad att börja gråta.
Under hösten och våren kommer det på några av Folkets Hus och Parkers biografer i Sverige att under fyra kvällar livesändas föreställningar direkt från Haag och NDT:s egna scen. Lyxigt, är bara förnamnet.
Först ut är An Evening With Kylián/Inger/Walerski, där visserligen svenske Johan Ingers stycke Sunset Logic har ersatts med Swan Song av León och Lightfoot. Detta på grund av problem med rättigheter till musiken.
Dansbiokvällen öppnar med Chamber, ett stiliserat och intrikat stycke signerat Medhi Walerski, som själv varit ledande dansare på NDT, men numera är verksam som koreograf. Det exakta rörelselandskapet accentueras av nästintill nakna kroppar, som framhäver varenda andhämtning, vinkel och lirkande lemmar, som likt mänskliga skalbaggar kravlar längs dansmattan. En befriande detalj med stycket är att Walerskis koreografi inte arbetar medhårs med den nyskrivna musiken av brittiske kompositören Joby Talbot.
Kameraarbetet på denna livesändning kräver sitt proffs även det, där det varvas helscenåkningar med närgångna närbilder, nästan obekvämt avslöjande. Men också därför vackrare än mycket annat. Inget är mer talande än en kropp i rörelse. Eller i stillhet. Stycket stannar dock vid att vara ett skamlöst tekniskt och snyggt verk, där hjärtat går förlorat någonstans i estetiken.
Jiri Kyliáns Sweet dreams och Sarabande, båda från 1990, hade lätt pga sina tjugotvå år sen uruppförandet, kunnat bli mossiga, eftersom modern dans hela tiden är i en lukrativ utveckling och vägrar stanna upp. Men båda verken besitter någon slags underlig tidlöshet i en nyckfull genre. Sweet dreams, där äpplen spelar en ytterst viktig huvudroll, är drömsk, lekfull, men samtidigt en aning baktung, och jag undrar om inte Anton Weberns mörka och experimentella musikstycke tynger ner. I sin surrealistiska ton blir stycket tyvärr lite torr.
Sarabande, med sina sex manliga dansare, visar upp ett betydligt lättsammare, men också argare Kylián. Kraftfull och fåfäng på samma gång. Vilket också förstärks av ett fullkomligt ljuvligt solo, där den manliga solisten bjuder på stor konst med sina byxor nerhasade vid sina anklar. Vilket också på något sätt sammanfattar den tjeckiske mästaren; alltid precis, aldrig tråkig.
Men det är avslutande Swan song av Sol León och Paul Lightfoot som skakar mig i grunden, för den är inget mindre än en knockout. Expressiv, stundom grovt teatral och fullkomligt bländande med en scenbild i ständig förändring tack vare två majestätiska mobila trappor, som lätt och ledigt gör en i regel otymplig scenografi till oerhört levande. Och som trappan används!
Koreografduon integrerar befriande humor med sällsynt intrikata och känsliga duetter, hela tiden är balansgången mellan det varsamma och expressiva rörelsespråket på den vassa eggen och jag förförs. Fullständigt, fullkomligt och med varenda liten danspor som fortfarande frodas i mig.
Stycket ekar av upstairs/downstairs-dramatiken, men aldrig på ett uppenbart eller förutsägbart sätt. Så kvällen avslutas med att jag sitter leende och håller andan med en bön, om att det aldrig får ta slut, på mina läppar.
Text: Tommi Salmela
Läs även andra bloggares åsikter om dans, livebio, Folkets hus och parker