Within (LABYRINTH WITHIN)
Dansens Hus, Stockholm, 26 oktober 2012
Koreografi, regi, scenografi: Pontus Lidberg
Dansare: Pontus Lidberg, Gabrielle Lamb, Laura Mead, Adrian Danchig-Waring, Jens Weber
Kompositör: David Lang
Ljus: Pontus Lidberg, Carolyn Wong
Filmfoto: Martin Nisser, FSF
Kostym: Karen Young
Öppningen är bländande vacker. En ensam man, Lidberg själv, gör ett böljande och intrikat solo på ett fält av rosor. Med sin till synes gränslöst böjliga (det engelska ordet limber passar egentligen bättre) kropp smeker han rosorna, luften och golvet omkring sig med en missilliknande precision. Samtidigt som tekniken bländar, saknas inte känsligheten och värmen. Rörelsespråket imponerar. Det här skulle jag kunna titta på hur länge som helst.
Stycket är uppbyggt kring Pontus Lidbergs prisade film Labyrinth Within, som även visats på SVT för ca två år sen, och Lidberg har på ett fiffigt sätt vävt ihop filmsekvenser på en stor vit duk, tillika enda stycke scenografi, med sig själv och dansarna på scenen. Oerhört snillrikt och rörande.
Det här är första gången Lidberg, som pendlar mellan New York och Stockholm, sätter upp stycket på Dansens Hus och det gör han tillsammans med fyra dansare från kompaniet Morphoses, där han är konstnärlig ledare säsongen 2012-2013. Fyra minst lika känsliga och precisa konstnärskroppar att fylla ut Lidbergs värmande material, som koreografen själv. Allt accentueras av mäkta vacker, nyskriven musik av Pulitzerprisbelönade David Lang.
När Lidberg får stöd av de övriga fyra dansarna på scen erbjuds vi ett ändlöst tråd av rörelser, inte en lös tråd, bara små knutar som löses upp genom beröring eller varsam manipulering. Det blir dock till slut så stilistiskt att personligheten från den bländande öppningen tar stryk och dessvärre blir delar av verket bara som en rörlig, snygg staty. Lite kallt, ointressant och tyvärr även lite humorlöst.
Det snopna slutet är ett litet verk i sig. Efter att filmen Labyrinth Within visats, kliver dansarna in på scenen för sitt applådtack, där sitter jag glad i hågen och inväntar mer dans. Men icke då. Tack och hej. Typ.
Men på det hela imponerar Lidberg med sitt intrikata rörelseuttryck och framför allt, med sitt egna kroppsliga uttryck som dansare, även om verket hade vunnit på mer personlighet och värme.
Text: Tommi Salmela
Foto: Bilden i toppen: Christopher Duggan
Foto: Bilden inne i texten: Erin Baiano
Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, scenkonst, dans