• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Peter Pan och Wendy – ett färgsprakande fantastiskt äventyr för alla sinnen

15 december, 2012 by Rosemari Södergren

peter pan

Peter Pan och Wendy
Av J M Barrie
I ny version av Anders Duus
Regi Pia Johansson
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Astrid Ljungberg Järnblad
Ljus Sutoda
Ljud Niklas Nordström och Terese Johansson
Musik Martin Östergren
Koreografi Anna Ståhl
Mask Maria Reis
Stockholms stadsteater
Premiär 15 december 2012

Sagan om Peter Pan är fantasieggande. Pojken som bor i landet Någonstans, kan flyga, tar hand om de borttappade barnen, kämpar mot Kapten Krok och vägrar bli vuxen. Nu har Stockholms stadsteater satt upp den. I regi av Pia Johansson blir det en stor teaterupplevelse med musik, stor dekor och teknik som gör att Peter Pan och de tre barnen från familjen Darling flyger rakt över publiken.

Pia Johansson har valt att placera Peter Pan och familjen Darling mitt i vår värld och i vår tid. Familjen Darling bor trångt, i ett litet hur på taket på en hus vid Sergels torg och Peter Pan har inga gröna kläder som han alltid brukar annars, utan har tidsenliga ljusblå jeanskläder. Sagans magi håller utan tvekan för att placeras mitt i vår tid. Föreställningen spelas på den stora scenen och den fullsatta salongens alla barn tycktes leva sig in i handlingen, de ropade högt att de tror på älvor för att det är det enda som räddar livet på en älva som håller på att dö.

Mark Levengood är sagoberättare. Med sin mjuka röst är han perfekt i den rollen. Han sätter igång sagan, sittande i en hängande bur i scentaket och dyker sedan upp på scen under berättelsens gång. I programbladet till ”Peter Pan och Wendy” skriver han om hur vi som vuxna ofta glömmer bort hur magisk världen kunde te sig som barn, men att känslan från barndomen ibland kan komma tillbaka lite grann, när vi till exempel får barn.
”Nej, du blir inte barn igen, det fungerar inte så.
Men jag ska berätta en hemlighet; alla som någon gång varit barn, bär med sig en skärva barndom i sig. Och denna skärva kan, om alla förutsättningar finns, börja glittra igen.”

Det är dock inte någon gullig föreställning. Ida Engvoll som Wendy är tuff och inte alls någon liten mesig tjej. Att följa med Peter Pan till de borttappade barnen och bli deras mamma och sagoberättare var inte bara kul, det betydde massor av trista sysslor som att städa och stoppa strumpor, allt medan Peter Pan for iväg på sin egna äventyr. Ida Engvoll gör som alltid en bra roll.

Anton Lundqvist som Peter Pan är  äventyrslysten pojke, fylld av energi, men bär samtidigt på en sorg inom sig, sorgen över att ha övergivits av sin mamma.

peter panLennart Jähkels Kapten Krok är inte enbart en ond piratledare, han har sina sorger och drömmer också om att ha någon som bryr sig om honom. Alla figurer är begripliga, alla längtar efter en mamma som tycker om dem.

Föreställningen är färgsprakande och en stor teaterfest. Indianerna är väldigt indiska i kläder i lysande färger och de dansar till toner av indisk musik medan musikerna i orkestern är klädda i indiankläder.

Tack regissör, scenograf, ljussättare, musiker, skådespelare och alla andra som medverkat till att låta denna skärva av barndomens magi att glittra på stadsteaterns stora scen.

För övrigt har regissören visat att det går att göra en föreställning där inte bara pojkar vill ha äventyr utan det finns flickor bland de borttappade barnen, helt naturligt, och det yngsta barnet från familjen Darling har blivit en Mikaela istället för Mikael. Det går alldeles utmärkt att göra bra teater av klassiker och bryta de gamla genusmönstren, Pia Johansson är en god bit på väg med ”Peter Pan och Wendy”.

I rollerna:
Berättaren – Mark Levengood

Peter Pan – Anton Lundqvist
Wendy Darling – Ida Engvoll
John Darling – Karl Linnertorp
Mikaela Darling – Lisette Pagler
Georg Darling/Kapten Krok – Lennart Jähkel
Maria Darling/Jorma – Jessica Marberger
Nanna/Smergel – Jan Mybrand
Uoti/Tigerliljan – Siri Hamari
Böver – Sara Jangfeldt
Pladder – Jonas Hellman-Driessen
Pinnen – Anders Johannisson
Krullis – Thérèse Svensson
Första tvillingen – Lina Englund
Andra tvillingen – Rakel Wärmländer
Jättestora lilla pantern – Åke Lundqvist
Starkey – Peter Gardiner
Noodler – Andreas Vilsmyr
Cecco – Karim Carlsson
Ondine – Meta Velander och Lottie Ejebrant
Coralia – Yvonne Lombard och Claire Wikholm
Kapellmästare Mikael Skoglund
Musiker Tomas Bergquist, Magnus Båge, Hanna Helgegren och Anna Wallgren

Från Dans- och Cirkushögskolan:
Lisa Arlasjö
Birna Bolladóttir
Emelie Englund
Anna Hjärpe
Isabell Johansson
Elin Kinell
Johanna Liljemark
Petra Nilsson
Sara Wallin Persson
Anne Rönkkö
Sofia Saraceno

peter pan

peterpan3

peter pan

peter pan

peter pan

Foto: Petra Hellberg

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Pan, Stockholms stadsteater, teater, scenkonst, teaterkritik

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Peter Pan, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Ömheten på Stockholms stadsteater – bränner till allra mest när det blir allmängiltigt

15 december, 2012 by Rosemari Södergren

omheten

Ömheten
Av Jonas Gardell
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus William Wenner
Ljud Joel Sahlin
Stockholms stadsteater
Premiär 14 december 2012

Ömheten är en stark föreställning, men allra starkast är den i de avsnitt när den skildrar vad som händer när någon i familjen drabbas en förgörande sjukdom som snabbt för till döden. När vi står där, utlämnade och bara vill skrika av ångest.

Ömheten handlar om det unga homosexuella paret Rasmus och Benjamin. Rasmus har fått aids och börjar bli synligt sjuk och nu kommer hans föräldrar på besök – och de vet inte att Rasmus är sjuk. Ömheten skildrar den ångest som Rasmus lever med, dödsångest och bitterhet över att vara så ung, 25 år, och veta att livet snart är slut. Benjamin tvingas vara stark och stå ut, fast han plågas oändligt: han ser sin älskade bli sjukare och elakare – och han vet att han själv troligen kommer att bli lika sjuk, men då har han inte Rasmus vid sin sida, för då har Rasmus dött.

Det är en stark pjäs – och extra aktuell nu när Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” som fördjupar berättelsen precis visats på SVT.

En stol, en hög med LP-skivor, en madrass och en liten gammal tjock-tv står utspridda på golvet. På tv:n snurrar tv-program från mitten av 1980-talet. Vi placeras direkt in i tidepoken. Olof Palme har nyligen mördats och världen har upptäckt aids som skördar hundratusentals, miljoner dödsoffer.

De små detaljerna berättar så mycket och vi ser lägenheten framför oss, lägenheten där två unga vackra män, Benjamin och Rasmus, lever tillsammans bohemiskt. De älskar varandra – men något är fel. Rasmus är trött, hostar, är arg och förtvivlad och elak. Han har fått aids. Det är tungt för honom och Benjamin, och då på 1980-talet var inte bromsmedicinerna så utvecklade, hiv utvecklades i princip alltid till aids.

omhetenbenjaminDe två skådespelarna är jätteduktiga, Kristofer Kamiyasu imponerar i rollen som Benjamin som måste vara stark och hålla ihop förhållandet, men som har så mycket återhållen förtvivlan. Björn Elgerd är så trovärdig som Rasmus som pendlar mellan att vara elakt känslokall och liten, skör och svag och ömhetstörstade.

Men allra bäst blir Stadsteatern uppsättning av Ömheten när Rasmus föräldrar kommer och föreställningen skildrar mer än ångesten kring hiv och aids. Av och till bränner föreställningen till och blir mer allmängiltig och skildrar träffsäkert hur människor agerar när de drabbas av katastrofer.

Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson som Rasmus mamma och pappa kan tyckas överdrivet skildrade men den som någonsin drabbats av personlig tragedi känner igen hur vi kan agera, hur pappan själviskt utropar ”Men tänk på mitt hjärta” och hur föräldrarna vill ge Benjamin skulden. Varför kunde inte Benjamin ha drabbats istället? frågar de.

Föreställning brinner till ofta och då blir jag helt uppslukad av den men samtidigt är det emellanåt både seg och alltför förutsägbar trots att alla fyra skådespelarna är duktiga. Den var en halvtimme längre än det var sagt i förväg. Jag tror att när skådespelarna fått några föreställningars rutin kommer det sega ha skalats bort.

I rollerna
Rasmus – Björn Elgerd
Benjamin – Kristofer Kamiyasu
Mamma – Katarina Ewerlöf
Pappa – Ralph Carlsson

Foto: Carl Thorborg

omheten2

omheten3

omheten4

omheten5

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Gardell, hiv, aids, teaterkritik, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Aids, hiv, Jonas Gardell, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Peer Gynt – en mörk skildring om att missa lyckan i livet

2 december, 2012 by Rosemari Södergren

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012

Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.

Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.

Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.

Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.

Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”

Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.

Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.

I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, scenkonst, teater, teaterkritik, scen, Peer Gynt, Ibsen, Magnus Krepper, Jacob Eklund

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ibsen, Jacob Eklund, Magnus Krepper, Peer Gynt, Scen, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen – fantastiskt roligt och avslöjande

9 november, 2012 by Rosemari Södergren

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen
Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
Regi Tomas Alfredson
Dramaten
Premiär 8 november 2012

Vuxenvärlden speglad med barns ord – Tomas Alfredsons och John Ajvide Lindqvists projekt avslöjas hänsynslöst vilka barn vuxna är. Och bland det roligaste jag sett på scen i år är det, jag tror ingen kan hålla sig för skratt när skådespelarna låter orden flöda.

En enkel scen med bara ett stort sammanträdesbord, lagom för fem personer att samlas kring. Fem vuxna samlas kring bordet som när vi kikar mer noggrant har påfallande likhet med möbler från dagis.

Allt som sägs i föreställningen kommer från barnamun. Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist har samlat in citat av barn som är mellan fem och sju år och sedan har de klippt ihop citaten till en slags dramatiskt skeende.

Handlingen: fem vuxna varav tre är män och två är kvinnor, i dresscode kostym och vit skjorta. De samlas för ett möte där de ska utföra något odefinierbart samarbete med de väntar på någon han som ska komma och samtidigt konkurrerar de om vem som ska vara chef.

Det är inte handlingen som är det viktiga och sanningen är väl att den rent dramaturgiskt är rätt tunn – det är hur sakerna sägs och görs som är så ofantligt roligt och träffande. Skådespelarna är skickliga och pendlar mellan att i rörelser och gester agera mer som vuxna och ibland tätnar det till och de är barn ända ut i den stampande foten.

Och vi skrattar och skrattar. Ibland skrattar vi för att vi så tydligt känner igen barns språk och sätt att tala: ”Du är den dåligaste samarbetaren jag har haft”. Ibland skrattar vi för att det blir så tydligt hur barnsliga vuxna ändå är, vuxna är egentligen bara barn som hunnit fylla några år till.

De fem skådespelarna, Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm och Jan Waldekranz agerar drivet och kroppsspråket är oerhört viktigt för helheten – som blir en skrattfest som är lagom lång. Föreställningen är en timme och tjugo minuter och längre går inte att fylla med en handling som på ytan egentligen inte är mycket till handling. Det som sägs, sägs mellan raderna – och det är roligt och det är oerhört träffande.

Ja om vi alla släppte fram barnet i oss skulle kontorslivet bli både roligare och ärligare. För alla är barn, innerst inne. Dags att sluta låtsas något annat.

Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
I rollerna Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm, Jan Waldekranz

Regi Tomas Alfredson
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Mimmi Lindell
Musik Adam Nordén
Koreografi Catharina Allvin

Bilderna är från repetitioner:
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Tomas Alfredson, John Ajvide Lindqvist, teater, scenkonst, teaterkritik

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, John Ajvide Lindqvist, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Tomas Alfredson

Orfeus på Orionteatern: komedi och tragedi samtidigt, som livet

27 oktober, 2012 by Rosemari Södergren

Orfeus
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Ljus Rimo Nyman
Musik Stefan Johansson
Kostym Jonna Bergelin
Mask Linda Sandberg
Orionteatern
Premiär 26 oktober 2012

En postapokalyptisk värld möter oss när vi kommer in i salongen eller så är det en bild ur en mardröm. Stenhögar ligger utspridda, ett smutsigt vattendrag går på snedden längs scenen och vitsminkade, rödögda personer med vita kläder är spridda på scenen. Jag får känslan av att det är en värld där en jättebomb eller någon annan katastrof krossat det mesta på jorden och trasiga människor långsamt kryper upp ur marken, nästan som kackerlackor. Det är mänsklighetens spillror efter eller strax före den stora undergången.

Där leker pojken Orfeus, i skuggan av de vuxna som håller på med sina meningslösa projekt att samla kvistar och låtsas att vad de gör är viktigt. Driften med vuxna är fantastiskt. Mitt i det absurda och skrämmande är Orionteaterns tolkning av den klassiska berättelsen om Orfeus en träffsäker komisk parodi på alla viktiga, självupptagna, uppblåsta människor.

En dag hittar Orfeus en rosa batteridriven bandspelare som spelar Lionel Richies sång ”Say You, Say Me”. Sången förvandlar plötsligt livet totalt för Orfeus. Barnen Eurydike, som före sången varit aggressiv mot Orfeus blir nu hans allra käraste vän och flickvän – medan alla vuxna förbjuder bandspelaren och sången.

När Eurydike dör tar Orfeus med sig bandspelaren och beger sig ner till underjorden, till de dödas rike, för att hämta tillbaka Eurydike. Om livet var skrämmande i stenöknen blir det ännu mer skräckfyllt i dödsskuggans dal. Modigt beger sig Orfeus dit och letar efter sin käraste.

Orionteaterns ”Orfeus” talar till flera sinnen: bilderna, ljuden, ljussättningen, musiken, dialogerna och skådespelarnas gester berättar om livets gång och om att överleva trots alla som sviker. Det är komedi och tragedi på samma gång, starkt, fängslande, tungt och roligt på samma gång. Som livet.

Jag är så imponerad av skådespelarnas insats. Det måste krävas en hel del att genomföra föreställningen rent fysiskt, eftersom de alla på olika sätt blir genomblöta under handlingens gång. Fascinerande, skickligt och imponerande. Scenografen och ljussättaren är två viktiga pelare i den här uppsättningen, de har fått fram en stenöken som talar till magkänslan och som berättar lika mycket som själva handlingen.

PS: Fast jag har en liten invändning och det gäller manus/handlingen. Orfeus tar med den rosa bandspelaren till dödsriket. Frågan är varför. Det undrar jag – och känner mig lite besviken på dess roll i handlingen. Jag hade väntat mig mer.

På scen:
Karin Bengtsson, Janna Granström, Olle Jernberg, Lovisa Onnermark*, Alfred Tobiasson*
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om scenkonst, Orionteatern, Orfeus, teaterkritik, premiär, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Orfeus, Orionteatern, premiär, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Betyg: 4/5 Det är lätt att … Läs mer om The Fray – en energiinjektion med hjärtat på rätt ställe

Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Titel: … Läs mer om Fin nattmiljö i Ester Chiedza Roxberg och Maya Jönssons Gosedjurstaxin

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

U2 återvänder till Europas arenor våren … Läs mer om U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Enzo Favata Ritornate 3Inspelad … Läs mer om Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Everest: The Other Side Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael … Läs mer om Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

För andra året: Lars Winnerbäck gör … Läs mer om Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Kateryna Kisten och Ellen Jelinek Foto: … Läs mer om Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Under det tredje kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

De Gaulle: Frihetens röst Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in