Teater

Dockteater är en teaterform som alltid fascinerat mig. Både marionettdockor som handdockor, eller masker. Dockteatrarna har ofta turnerat runt och spelat på gator och torg och inte räknats in bland de fina teaterakademierna. Fast det har förstås ändrats en del på det under senare tid och i en del länder finns det högskoleutbildningar för dockmakare och dockspelare.

Att göra en föreställning med dockor kräver många olika talanger. Dockan ska skapas för att signalera det skådespelarna och regissör vill säga, den ska kunna röra sig på sätt som stämmer överens med karaktären och kanske samspela med skådespelaren.
När jag hörde att Marionetteatern, som numer flyttat in på Stockholms Stadsteater, snart har premiär på en ny dockteater-föreställning ville jag gärna intervjua regissören och skådespelarna och jag skickade iväg en förfrågan till pressavdelningen. Vad glad jag blev när jag ganska snabbt fick svar med ett ja från regissören.

Här är intervjun:

Måsars skri och ljudet av mjuka havsvågor kommer att välkomna barnen när de träder in salongen. Ett stort tyg omsluter rummet och ger en känsla av att befinna sig i ett stort tält. Barnen får sätta sig på kuddar framför scenen. Dockor i olika storlekar, masker och människor kommer att spela upp ett magiskt spel om ett ämne som berör de flesta barn, om att få en syster man inte vill ha eller att vara den oönskade systern.

Marionetteatern har premiär 26 februari på ”Systern från havet” som skrivits av Ulf Stark. Berättelsen är skriven direkt för teatern och bygger inte på någon bok.

Ulf Stark är så fantastisk, hans texter är så fyllda av både poesi och uppkäftighet, säger Helena Nilsson, pjäsens regissör.
Ulf Stark upprörs av situationen för ensamkommande flyktingbarn och hur de tas emot i Sverige. Han ville skriva något om barn som måste lämna sitt hem och valde att göra det utifrån det som hände under 1940-talet då 70.000 finländska barn fick lämna sitt land under kriget och tas emot i svenska hem.
– Med tanke på hur Sverige har tagit emot flyktingbarn så tycker jag inte vi kan säga att vi är världens mest barnkära land, säger Ulf Stark i en intervju på Stockholms stadsteaterns hemsida.

Handlingen kretsar kring två småflickor, Margareta och Sirkka.
Margareta är för mycket ensam tycker hennes föräldrar. Hon önskar sig en hund, jättemycket. Istället får hon en syster från Finland.
Sirkka måste lämna sitt land och sin mamma och pappa för att det är krig. Pappa måste ut i kriget och hinner inte lära henne att cykla, istället får hon åka över havet med en adresslapp kring halsen och med sin lilla slitna tyghund i handen.

– Jag hoppas att de ska bli berörda av det här ödet, och att de kan känna med båda tjejerna. Det är okej att som Margareta bli sur om man inte får en hund utan får ett krigsbarn istället. Barn är fyllda av längtan, hopp och lek, och kan känna igen sig själva i mycket, säger Ulf Stark.

De flesta barn i Sverige träffar idag i sin förskola eller i skolan barn från länder i krig eller oroligheter. Många barn får också uppleva hur de kan få nya syskon när föräldrar skiljs och träffar en ny sambo som har barn med sig till det nya hemmet.

Föreställningen berättas ur barnens perspektiv. Det är ju två berättelser, Margaretas och Sirkkas berättelse.
– Barnen ska kunna känna igen sig och vi hoppas att det känns lätt att förstå varför Margareta blir svartsjuk och lite elak, säger Helena Nilsson.

Att vara dockteater-skådespelare är speciellt, de ska både jobba med sig själva och dockorna. Dockspelarna i Marionetteaterns trupp är också dockmakare och har skapat dockorna. Stina Wirséns teckningar ligger till grund för dockorna.

I föreställningen ingår en mängd olika dockor och samma karaktär finns i olika format.

Flickorna ska vara i centrum och föräldrarna lite mer fragmentariska, men ändå påtagliga, berättar Anna Hallberg, dockspelare och dockmakare.

Föräldrarna är därför oftast masker som skådespelarna håller framför sitt ansikte. Fast det finns en uppsättning av små figurer, där också föräldrarna finns med. Små figurer som spelar i ett format av tittskåpsteater, för att illustrera något som spelas upp i minnet eller i tankarna.

Flick-dockorna är stora, nästan lika stora som fyraåringar. De har rutiga klänningar på sig.

– Vi ville att dockorna skulle ha så mycket som möjligt kvar av känslan från Stina Wirséns skisser. Så var ha handmålade rutor på tyger som vi sedan sedan kläderna av, berättar Anna Hallberg.

Scenen som är en halvcirkel är inbonad av blåa trasmattor. Måsar i trä kommer att flyga över salen, ljud av havsvågar och måsars skri och en mängd olika dockor i olika storlekar. Räkna med en magisk föreställning när ”Systern från havet” har premiär.

Här kan du se en liten cyklande docka.
Bilder på fler dockor finns under filmklippet.

Pjäsen är tänkt för barn från fyra år.

Regi: Helena Nilsson
Scenografi och kostym: Peter Holm
Dockdesign: Stina Wirsén
Ljudcollade och bild: Appel
Medverkande: Magnus Erenius, Malin Halland, Anna Hallberg, Kay Tinbäck du Rees

Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, intervju, teater, scen, Marionetteatern, Stockholms stadsteater, Ulf Stark