• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Jurassic World – Fallen Kingdom

5 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Jurassic World – Fallen Kingdom
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 juni 2018

En film som pendlar mellan skräckfilm och drama. I de delar den är som bäst ställer intressanta frågor av existentiell art. En film som hade vunnit på högre kvalitet på dialogerna, som sänker filmens helhetsintryck ett steg. Det är bara för klichéartat och ibland för förutsägbart. Om vi ser en av de allra farligaste dinousaurier i en bur och en av filmens hjältekaraktärer säger att den absolut inte får komma lös – då vet vi att den kommer att springa bärsärkagång efter ett tag. Jag är också trött på filmer med för många meningslösa jaktserier som där dinosaurier jagar människor som springer för livet.

Är forskare som var först med att utvinna kraft ur en atomkärna ansvara för följderna när andra forskare utvecklade deras forskning till att konstruera vapen som dödat oändligt många människor? Det är en av flera, faktiskt, intressanta frågeställningar som nya dinosaurie-filmen Jurassic World – Fallen Kingdom berör. En annan aktuell fråga som dyker upp efter att ha sett filmen är hur vi ska hantera AI, artificiell intelligens: när människor skapar något som liknar det som är levande. Ett tema som tv-serien Westworld dyker djupt in i.

I Jurassic World – Fallen Kingdom handlar det framför allt om dinosaurierna, förstås. Utan att avslöja någon spoiler så finns det ytterligare en fördjupning i ämnet, som säkert kan utvecklas och bli väldigt intressant i uppföljaren. För en uppföljare blir det förstås.

Jurassic World: Fallen Kingdom är är uppföljaren till Jurassic World (2015) och är regisserad av den spansk-amerikanska regissören Juan Antonio Bayona och skriven av Colin Trevorrow och Derek Conolly med Steven Spielberg som producent. Filmen är den femte delen i Jurassic Park-serien och den andra delen i den nya planerade Jurassic World-serien.

Det har gått tre år sedan den extravaganta nöjesparken Jurassic World förstördes av okontrollerade dinosaurier. Dinosaurierna lever på ön Nublar som de inte kan ta sig ifrån. Nu hotas dinosaurierna och kan utrotas för andra gången från jorden, eftersom ön har en vulkan som vaknat till liv. Owen (Chris Pratt) och Claire (Bryce Dallas Howard) blir övertalade att delta i en räddningsexpedition. Den stenrike Lookwood har en isolerad ö dit dinosaurierna ska flyttas.

Så klart kan det inte gå så lätt. Det finns alltid människor som drivs av enorm girighet och varför inte sälja dinosaurierna till stenrika diktatorer och andra hänsynslösa personer?

Om du gillar att se dinosaurier på film är den här filmen givetvis ett måste för dig. Det är ännu fler dinosaurier med än på någon av de tidigare i hela serien. I många scener har animatroniska dinosaurier använts för att kunna representera djuren på ett mycket verkligare sätt. Animatronic innebär en animation i 3D. En animatronic är en sorts robot gjord för specialeffekter, främst inom film. Roboten är ofta täckt av ett färgat ”skinn” (gjort av gummi, till exempel latex eller gmfoam). Insidan av roboten är uppbyggd med ett skelett som kan vara gjort av exempelvis metall, och maskinen är kopplad med sladdar och kan styras med kontroller.

Filmen ställer flera moraliska frågor. Har dinosaurier som kommit till genom kloning samma rätt att existera och skyddas som andra utrotningshotade djurarter? Dinosaurier var utrotade: var det rätt att väcka dem till liv, är det rätt att ändra på historiens gång? Eftersom vetenskapen ännu inte klonat fram dinosaurier blir frågorna symboliska och handlar om människans vetenskapliga framsteg på andra sätt. Allt människan skapar kan förändra livet, världen – och hur ska mänskligheten anpassa sig till den förändrade världen?

Filmen är två timmar och åtta minuter och är tillåten för sjuåringar i vuxens sällskap (annars elva år). Jag är tveksam till att låta sjuåringar se så mycket våld. För min del hade filmen blivit flera steg bättre om våldet begränsats. Det är nästan otäckt att inse att vi som sitter i publiken kan sitta och tänka ”äntligen” när den farliga dinosaurien tuggar i sig en av de vidriga personerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Filmrecension, Jurassic World, Recension, Scen

Parkteatern: Stående ovationer för Stoppa världen

1 juni, 2018 by Rosemari Södergren


Foto: Markus Gårder

Stoppa världen – jag vill stiga av
Av Leslie Bricusse och Anthony Newley.
Regi och koreografi Hans Marklund
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Mask Rebecca Afzelius
Kapellmästare Andreas Landegren
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Parkteatern, Vitabergsparken Stockholm 1 juni 2018

En klassisk musikal som ”Stoppa världen – jag vill stiga av” med kända örhängen är perfekt som premiärföreställning för Parkteaterns sommarsäsong. Ensemblen med Albin Flinkas i täten i huvudrollen som Lilleman fick stående ovationer. Publiken tände till ordentligt när den klassiska sången ”Bygg upp ett högt berg” kom, publiken klappade takten och sjöng med.

Föreställningen har en stram, snygg koreografi, artisterna har bra röster, är duktiga dansare och musikerna är skickliga. Den här versionen kommer att fungera bra i Stockholm i sommar. Den har en hel del anspelningar och skämt från vår tid med och när den äkta Östermalmstjejen hade en liten vovve i handväskan döpt till Horace gapskrattade publiken.

När musikalen sattes upp för första gången i Sverige på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i huvudrollerna blev det Jan Malmsjös stora genombrott. Jan Malmsjö var på plats bland premiärpubliken under Parkteaterns premiärkväll och jag tror att han var nöjd med sin efterföljare i rollen som Lilleman, Albin Flinkas.

Originalversionen av Stoppa världen – jag vill stiga av (engelska: Stop the World – I Want to Get Off) är en engelsk musikal som utspelas i cirkusmiljö. Musikalen följer Lillemans liv från födsel till död och är till stor del pantomim och enmansteater. En kvinnlig motspelare gestaltar såväl Lillemans hustru Evie som hans tre karikerade älskarinnor: ryskan Anja, tyskan Ilse och amerikanskan Ginnie. Kända melodier från musikalen är ”Bygga upp ett stort berg” och ”Vad för en tok är jag?”.

I den svenska uppsättningen på Scalateatern med Jan Malmsjö var Lilleman sminkad och uppklädd till clown. Parkteaterns uppsättning har flyttat till vår samtid, till Stockholm och en värld som tycks snurra allt snabbare och Lilleman och övriga roller är alla klädda i snygga svarta kostymer och slips. Lilleman är ett barn av vår tid. Han vill passa in och han vill bli rik.

Parkteaterns uppsättning är en avkortad version på en timme och en kvart och är anpassad till Parkteaterns format. Det är klart ett en hel del faller bort när en helaftons-föreställning kortas ned till en dryg timme – men det fungerar bra. Lillemans tyska älskarinna har plockats bort men ryskan och amerikanskan finns kvar och de spelas av samma artist, Jessica Heribertsson, som spelar hans fru Eva.

Jessica Heribertsson fungerar mycket bra tillsammans med Albin Flinkas. Hon har en gedigen bakgrund inom både sång och dans. Hon har studerat på Balettakademin i Göteborg och har haft flera musikalroller. 2007 blev hon nominerad till Guldmasken för rollen som Joanne i Rent på Göta Lejon.

Originalmusikalen hade premiär på Queen’s Theatre i London 20 juli 1961 med Anthony Newley både i huvudrollen som clownen ”Lilleman” och som regissör. Newley följde sedan med till Broadway 1962, där den gick 555 gånger.

Medverkande
Albin Flinkas, Andreas Landegren, Anna Sise, Barbro Lindkvist, Cilla Silvia, Henning Attlin, Jessica Heribertsson, Martin Höper, Petter Skoglund och Rebecka Meiselbach.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Musikal, Parkteatern, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Filmrecension: Destination Europa – unik, speciell och säregen

1 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Destination Europa
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Kornél Mundruczo

Destination Europa är något av det mest unika som går på svenska biografer, Filmen är speciellt och går inre att placera i ett enda fack utan är en alldeles säregen och lyckad mix som talar till oss på flera plan. Filmen går inte att fortsätta bara med intellektet, den talar till våra känslor och våra djupare intuitiva dimensioner.

Ett av filmens budskap är att vi människor förlorar mycket genom att vi är så fastlåst fokuserade på att betrakta allt som sker precis omkring oss i markhöjd. Om vi vågade titta uppåt skulle vi kunna upptäcka mirakler. Exakt hur vi ska tolka mirakler är upp till betraktaren. Det är filmens styrka att den lämnar mycket åt oss själva att tolka och tänka vidare på. Även om just budskapet att vi borde titta uppåt lite mer blev väldigt tydligt och till och med sades rent ut – vilket är lite synd. Den detaljen och några till är anledningen att filmen av mig inte får allra högsta betyget 5 av 5. För filmer som inte är övertydliga vinner på att ge publiken chansen att känna och tänka själva. Men 4 av 5 är ändå ett betyg som visar hur hög kvalitet och sevärd och upplevelsevärd denna Destination Europa är.

Planeten Jupiters fjärde största måne heter Europa. Vetenskapsmännen tror att den är täckt av en isskorpa och kan dölja ett hav vilket i sin tur kan betyda att där kan finnas liv. En kall måne, kanske full av möjligheter, har gett namnet till denna film som för övrigt inte alls utspelar sig i rymden utanför vår jordglob. Fast vår jord är en del av rymden – så lika kall som Jupiters fjärde mån är kan världsdelen Europa upplevas av den som försöker finna en fristad där. Flyktingarnas situation i Europa är ett av filmens flera teman och handlingen utspelar sig i Ungern, ett av de länder som är allra hårdast gentemot flyktingar.

Huvudpersonen Aryan Dashni (spelas av duktige Zsombor Jéger), en ung immigrant från Syrien blir nedskjuten när han försöker fly över gränsen till Ungern. Han flyr tillsammans med sin pappa som han tappar bort vid gräns-övergången.

Han är svårt skadad, rädd och chockad och då upptäcker han det besynnerliga att han kan sväva fritt, han kan flyga. Han hamnar i flyktingläger där han träffar Gabor Stern (spelas av Merab Ninidze), en cynisk läkare som tjänar pengar på att smuggla ut flyktingar från lägret. Läkaren tar hand om Aryan för att tjäna pengar på honom och hans förmåga. Samtidigt jagas Gabor och Aryan av polisen László (György Cserhalmi) som var den gränspolis som sköt Aryan. László är fixerad vid att gå tag på Aryan, men varför vet han knappt själv.

Filmen är fylld av sammansatta karaktärer. Ingen är bara god eller ond – vilket är en av filmens stora styrkor. Att den så fenomenalt mästerligt kan pendla mellan många olika genrer är imponerande. Filmen sätter sig och finns kvar inom mig länge efteråt. Fotot är dessutom visuellt suggestivt som få andra filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Under the Tree – ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut

1 juni, 2018 by Birgitta Komaki

Under the Tree
Betyg 3
Premiär 1 juni 2018
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurdsson

Det är inte farligt att bråka, men med grannar utan gränser accelererar bråket lätt och galenskapen tar vid.

En film som börjar med en separation mellan Atli och Agnes, där ingen vilja till förståelse finns och där hon tolkar allt till det värsta.

Inte så konstigt kanske efter att ha kommit på sin man tittande på gamla sexfilmer med hans tidigare flickvän. När hon kastar ut honom blir han tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Provocerad av Agnes hårda linje att han inte skall få träffa sin dotter gör han misstag och han kämpar hårt för att få delad vårdnad om sin dotter.

Hos föräldrarna råder ingen harmoni och man ligger i fejd med grannen om det träd som växt sig allt för stort och skuggar grannens altan.

Det som börjar med ett träd utvecklas till anklagelser och okväden. Husdjur som försvinner och ett hat utan alla proportioner. Här är det kvinnorna som styr och männen som faller undan.

Två deprimerande historier i en film kan bli för mycket. I den här filmen finns bara problem och oförsonlighet med ett undantag. Ett försoningsbrev om dottern Ása. Visst är filmen realistisk och mustig och i början skrattar man åt kvinnornas påhitt för att störa varandra men sedan blir det bara tragiskt.
Skall man gå och se den här filmen bör man vara helt okänslig och gilla svart humor. Fotot är gråbeige vardag. Edda Björgvinsdóttir personifierar en äldre kvinna som har förlorat alla känslor utom bitterhet och hat kombinerat med sorg och vindrickande.

Ett skickligt framställt porträtt av en människa som har tappat allt. Ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Island, Recension, Scen

Filmrecension: Adrift – plågsamt och alldeles för seg och fylld av klichéer

31 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Adrift
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Baltasar Kormákur

Innan filmen visades sade någon att den var drygt två timmar lång. Men vid en kontroll före filmstart fick vi den rätta tiden: en och en halv timme. Men oj, filmen känns som mer än två timmar. Den kändes seg och jag längtade till att den skulle ta slut.

Adrift bygger på en verklig händelse, 24-priga Tami Oldham hamnar på en långseglats mitt i en av de värsta orkanerna i modern tid och överlever mot alla odds i mer än 40 dagar och lyckas ta sig till farleder där ett skepp kan plocka upp henne. Det var en bragd att klara den prövningen. Utan tvekan. Men alla bragder passar inte att göra film av.

Vi får redan i filmens början se Tami på den läckande båten där hon vaknar upp efter orkanen och det tar ett tag innan hon upptäcker pojkvännen långt ut på havet, hängande vid den lilla räddningsbåten.

Filmen pendlar mellan scenerna från den svårt skadade båten där Tami kämpar för att överleva och hitta land och scener från hur Tami och hennes pojkvän Richard Sharp (Sam Claflin) träffades på Tahiti och bestämde sig för att ge sig ut på långseglatsen.

Delarna kring deras kärlekshistoria och beskrivningarna av deras karaktärer är för ytliga, för fyllda av klichéer. Allt är så gulligt och båda har gett sig ut i världen utan att veta om de någonsin ska komma hem igen då deras liv hemma var för tragiskt. Vi får se när Tami tar sig igenom gränskontrollen till Tahiti och får frågan om hur länge hon ska stanna. ”Ingen aning”. Vad ska hon försörja sig på? ”Ingen aning”.

Jo det finns säkert äventyrare som bara flyter runt, inte har något mål med något. Men det är svårt att bli engagerad i ett liv där människor kan flyta runt utan att behöva oroa sig för vare sig mat, kläder eller framtiden. Redan är tappar jag engagemang för filmens två karaktärer. När dialogen är så ytlig och ointressant och överlevnadsscenerna oändliga då blir det en lång seg resa till filmens slut.

Jag tänker att när två människor sitter ensamma på en kraschad båt, långt långt bort från land och vet att de inte har stor chans att överleva skulle dialogen kunna nudda vid de existentiella frågorna – men nej, den diskussionen landar i om horisonten färgas röd vid solnedgång eller om det finns fler namn för att beskriva den färgen. Visst, det finns både symbolik och metaforiska anslag också i den diskussionen men det skulle kunna göras så mycket mer av situationen på båten.

Dessutom har filmen flera direkta missar och buggar. Vi får en rejäl hint om att hon kanske sett hallucinationer redan direkt. Men i verkligheten skulle hallucinationerna komma först efter ett tag. Slarvigt av filmregissören.

Nej tyvärr var det rent plågsamt att se denna film.

I rollerna: Shailene Woodley, Sam Claflin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in