Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Adrift – plågsamt och alldeles för seg och fylld av klichéer

by

Adrift
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Baltasar Kormákur

Innan filmen visades sade någon att den var drygt två timmar lång. Men vid en kontroll före filmstart fick vi den rätta tiden: en och en halv timme. Men oj, filmen känns som mer än två timmar. Den kändes seg och jag längtade till att den skulle ta slut.

Adrift bygger på en verklig händelse, 24-priga Tami Oldham hamnar på en långseglats mitt i en av de värsta orkanerna i modern tid och överlever mot alla odds i mer än 40 dagar och lyckas ta sig till farleder där ett skepp kan plocka upp henne. Det var en bragd att klara den prövningen. Utan tvekan. Men alla bragder passar inte att göra film av.

Vi får redan i filmens början se Tami på den läckande båten där hon vaknar upp efter orkanen och det tar ett tag innan hon upptäcker pojkvännen långt ut på havet, hängande vid den lilla räddningsbåten.

Filmen pendlar mellan scenerna från den svårt skadade båten där Tami kämpar för att överleva och hitta land och scener från hur Tami och hennes pojkvän Richard Sharp (Sam Claflin) träffades på Tahiti och bestämde sig för att ge sig ut på långseglatsen.

Delarna kring deras kärlekshistoria och beskrivningarna av deras karaktärer är för ytliga, för fyllda av klichéer. Allt är så gulligt och båda har gett sig ut i världen utan att veta om de någonsin ska komma hem igen då deras liv hemma var för tragiskt. Vi får se när Tami tar sig igenom gränskontrollen till Tahiti och får frågan om hur länge hon ska stanna. ”Ingen aning”. Vad ska hon försörja sig på? ”Ingen aning”.

Jo det finns säkert äventyrare som bara flyter runt, inte har något mål med något. Men det är svårt att bli engagerad i ett liv där människor kan flyta runt utan att behöva oroa sig för vare sig mat, kläder eller framtiden. Redan är tappar jag engagemang för filmens två karaktärer. När dialogen är så ytlig och ointressant och överlevnadsscenerna oändliga då blir det en lång seg resa till filmens slut.

Jag tänker att när två människor sitter ensamma på en kraschad båt, långt långt bort från land och vet att de inte har stor chans att överleva skulle dialogen kunna nudda vid de existentiella frågorna – men nej, den diskussionen landar i om horisonten färgas röd vid solnedgång eller om det finns fler namn för att beskriva den färgen. Visst, det finns både symbolik och metaforiska anslag också i den diskussionen men det skulle kunna göras så mycket mer av situationen på båten.

Dessutom har filmen flera direkta missar och buggar. Vi får en rejäl hint om att hon kanske sett hallucinationer redan direkt. Men i verkligheten skulle hallucinationerna komma först efter ett tag. Slarvigt av filmregissören.

Nej tyvärr var det rent plågsamt att se denna film.

I rollerna: Shailene Woodley, Sam Claflin

Bokrecension: Macbeth av Jo Nesbø

by

Macbeth
Författare: Jo Nesbø
Utgiven: 2018-04
Översättare: Per Olaisen
ISBN: 9789146229933
Förlag: Wahlström Widstrand
Serie: The Hogarth Shakespeare

Shakespeare som gangsterthriller. Den norska deckarförfattaren Jo Nesbö är en av flera kända författare som skrivit om varsin Shakespeare-pjäs till modern prosa och för Nesbö föll valet på tragedin Macbeth.

I Shakespeares tragedi får vi i inledningen se Macbeth och Banquo som precis har lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade insatsen och Macbeth blir lovad att han ska bli landets härskare men det är Banquos son som en gång blir den som ska ärva kronan.

I Nesbös version har berättelsen om Macbeth och lady Macbeth som placerats i en förvrängd version av nutiden. För mig som teaterintresserad har denna version en hel del som är intressant. Macbeth och hans kvinna, Lady, är två hårt arbetande trogna karaktärer som plötsligt får makt och då grips de av hunger efter ännu mer makt och samtidigt blir de mer och mer paranoida och misstänker allt, till och med sina bästa vänner, för att ha svekfulla planer.

Nesbø har placerat Macbeth som stadens främsta polis i en förvriden stad där arbetslösheten slagit till hårt och de få jobb som finns är på miljöfarliga industrier som ger arbetarna dödliga sjukdomar. Stadens invånare ägnar sig åt att knarka och spela på casino.

Ett chefsjobb på stadens polis har blivit ledigt och polisen Duff har ambitionen att få jobbet. Han har fått tips om en stor knarkleverans och tänkte bli hjälte och ta langarna på bar gärning tillsammans med sina närmaste medarbetare och har struntat i att meddela sina överordnade. Som tur är för Duff har Macbeth och hans män också kollen och räddar Duff. Men tillslaget blir ändå ett gigantiskt blodbad.

Macbeth får äran för resultat och nu tycks han ha allt inom räckhåll: befordran, makt, pengar och respekt. Men han är även en före detta missbrukare, med ett trasigt förflutet. Plågad av hallucinationer och paranoia kommer han inte att kunna få det som rättmätigt är hans, om han inte dödar för det.

Jo Nesbøs version av Shakespeares berömda pjäs är en gripande thriller om makt, hämnd och skuld och den fångar mitt intresse för att författaren går ner på djupet i karaktärernas tankar, som läsare lär jag känna Macbeth och några av de andra karaktärerna mer än i Shakespeares tragedi. Det är samtidigt dess svaghet, det blir emellanåt för mycket text och det spretar lite för mycket och bitvis tycker jag att denna skrivna Macbeth-thriller än något för lång och rörig. I Shakespeares Macbeth får vi tänka och känna mer själv.

I en intervju i Bonniers Bokklubb berättar Jo Nesbø om varför han valde att skriva om Macbeth:
Vad var det med Macbeth som fascinerat dig så mycket?
Min fascination av Macbeth är kanske inte så konstig egentligen när man ser släktskapet med min egen romanhjälte Harry Hole.
Fokus ligger på att huvudpersonen gör sina moraliska – eller omoraliska – val, och på om den fria vilja egentligen finns, eller om det bara är kombinationen av de yttre omständigheterna och ens personlighet som avgör valet. Kunde Macbeth ha gjort ett annat val? Kan det tänkas att han, om han gavs en ny chans med samma förutsättningar, hade kunnat argumentera med sig själv annorlunda och valt det goda? Det är ju så vi många gånger tänker, men kanske är det bara just det – en illusion av att vi har ett val – som vi tröstar oss med. Eftersom tanken på att vi skulle vara biologiska robotar som bara agerar enligt vårt program, är allt för deprimerande och skrämmande. undantag?
Kort sagt: finns det en x-faktor? Alltså en själ som arbetar oberoende av vår beräkningshjärna. Eller är bara den idén något vi tröstar oss med?

Bokrecension: Den sista flickan av Nadia Murad – ett vittnesmål om ett folkmord i nutid

by

Den sista flickan
Författare: Nadia Murad, Jenna Krajeski och Amal Clooney
Utgiven: 2018-05
Översättare: Manne Svensson
ISBN: 9789100173685 Förlag:
Förlag: Bonniers Förlag

En bok som kryper under huden på mig, ett vittnesmål om ett folkmord i nutid. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. När hon berättar om livet som slav hos IS-krigarna blir jag alldeles mörkrädd och känslan efter att ha läst denna starka berättelse från verkligheten är svår att skaka av sig. När jag går ut på gatan en stund efter att jag lagt undan boken hoppar jag till när jag ser en man i kläder som påminner om IS-soldaterna.

NMR, en nazistisk organisation i Sverige, har fått tillstånd att demonstrera vid flera tillfällen under senare tid och glädjande nog är det många i Sverige som reagerar starkt på detta och mot-demonstrerar. Nazismen utförde under andra världskriget ett fruktansvärt folkmord av judar (och också andra dödades och misshandlades som romer, kommunister, homosexuella och till och med tysk befolkning som ansågs för klent utrustade). Men var finns protesterna gentemot det folkmord som utfördes i nutiden, av IS, Islamiska staten?

Nadia Murad växte upp i byn Kocho i norra Irak, en lugn by där invånarna framför allt försörjer sig på jordbruk. Nadia drömmer om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Hon och hennes stora familj och alla boende i Kocho är yazidier, som är ett folk med en egen religion, yazdanism. Livet är lugnt men samtidigt har detta folk levt under hot av och till under historiens gång men under 2010-talet blir hotet allt mer konkret och i augusti 2014 förändras allt. IS-soldater tar över deras by, dödar alla män och äldre kvinnor, kidnappar flickor och unga kvinnor. Pojkar kidnappas för att hjärntvättas till att bli pojksoldater och mänskliga sköldar. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt som sexslav hos IS innan hon slut lyckas fly.

Biografin är uppdelad i tre delar. I den första berättar Nadia Murad om sitt liv i den irakiska byn Kocho där hon och hennes familj lever. Det är enormt fascinerande att få lära känna hur dessa yazidier lever och få veta mer om deras religion. De lever ett liv som på många sätt skiljer sig från vårt västerländska sekulariserade. Hon berättar att när hon går i skolan i Irak nämns deras folk och religion inte ens i deras historieböcker. Än mindre i våra svenska historieböcker.

I den andra delen berättar hon om livet som sexslav, som är förfärligt. Att människor kan göra så mot andra människor, det är mörkt. I den tredje delen får vi läsa om flykten och oj, vilken nagelbitare det är. Jag känner det som att jag är med där och flyr och jag sitter på helspänn när jag läser om varje vägkontroll de ska ta sig igenom.

Idag är Nadia Murad bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. 2016 nominerades hon till Nobels fredspris.

Det är en bok jag hoppas många läser och att den får oss att öppna våra ögon och reagera starkare när folkmord sker i nutid. Det räcker inte att ha motstånd mot nazisterna, som står för samma hemska indelning av människor i ”vi och dom” som Islamiska staten står för: varje gång det dyker upp sådana rörelser som bygger på att döda de som inte är som de själva: då måste hela världen stå emot. Det får inte ske igen.

Från Wikipedia:
Yazidier (även yezidier, jezidier, jezider eller ezedier) är en etno-religiös grupp med ursprung i Mellanöstern. De är anhängare av religionen yazdanism med utbredning i Irak, Iran, Turkiet, Syrien, Armenien och Georgien samt i nyare tid också i Europa, med tyngdpunkt i Tyskland. Tillförlitliga uppgifter om det totala antalet yazidier saknas. Uppskattningar varierar mellan färre än 100.000 och 700.000. I exil levde 2014 en större kontingent yazidier i Tyskland.

Filmrecension: A Ciambra – både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke

by

A Ciambra
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Jonas Carpignano

En stark, berörande film som är både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke i ett fattigt område i södra Italien som vill växa upp och bli som sin stora förebild, storebror. Hur gammal Pio är får vi aldrig riktigt veta men han ser ut att vara i tidiga tonåren, någonstans mellan 13-15 år. Han leker med de yngre barnen men vill väldigt gärna vara en man.

Filmen beskrivs av filmens distributör som en autentisk uppväxtskildring där majoriteten av rollerna innehas av boende i området. Känslan av att det är en berättelse direkt från verkligheten stryks under av att den är inspelad med en skakig kamera som ger en känsla av att det är klippt direkt från mobiltelefoner, det ger en känsla av att vi är där själva, eller att någon vi känner precis varit där och spelat in lite för oss med sin mobiltelefon. Det fungerar mycket bra.

Pio bor i ett område som med svenskt politikerspråk skulle kallas ett utanförskaps-område, fast kanske inte en nogo-zon. Romerna verkar till stor del försörja sig på stölder, mest mindre stölder, sällan bilstöld för då sätter polis igång större jakt på tjuvar. Och det verkar också som att bilstölderna är italienarnas revir. Det olika brottssyndikaten har mycket noga delat upp sina områden. Romerna har sitt, italienarna har sitt och afrikanerna har sitt. Italienarna är högst rankade. När Pios storebror kommer hem efter en tid i ett fängelse berättar han stolt att italienarna i fängelset behandlar dem, romerna, som nästan lika mycket värda som de själva – medan afrikanerna är längst ner i hierarkin.

En kväll bestämmer sig Pio för att hjälpa storebrodern och de övriga männen. En lavin av händelser sätter igång och plötsligt är både storebrodern och pappan gripna av polis och Pio tar på sig ansvaret för att skaffa pengar till familjen.

Det är sorgligt att barn växer upp i områden där alla är så fattiga och barn får växa upp och lära sig hantera tillvaron i lagens gränsland. Det är samtidigt hopp att se Pios styrka, hur han kämpar. Det också väldigt skrämmande att se hur rasistiska dessa olika grupper är emot varandra. När de som befinner sig i samhällets lägre delar inte ens kan hålla ihop, då känns det hopplöst.

När hans storebror är i fängelse vänder Pio sig till en vän till brodern, en vän som är från Burkina Faso och tillhör afrikanerna. Denna afrikan har ett stort hjärta och hjälper Pio på många sätt. Men en dag tvingas Pio att välja: vänskapen eller familjen.

Jag tänker att filmen på ett mycket berörande sätt berättar om hur livet är för människor som växer upp i hela andra miljöer och omständigheter är det svenska samhället där individen är i centrum.

A Ciambra var Italiens Oscarsbidrag och är en film jag rekommenderar många att se, den ger en insyn i en miljö där många barn växer upp idag.

I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato med flera.

 

Filmrecension: Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio

by

I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.

Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.

På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.

Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.

Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.

En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.

För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?