
Under rubriken ”Politiker nobbar Twitterkontakter” kan man i SvD läsa om hur en fejkad twitteranvändare, @Max_Emil, ska ha kontaktat samtliga riksdagsledamöter med twitterprofil och ställt frågor till dem. Jag blev väldigt förvånad när jag hörde det, då jag – efter att en gång ha missat svara en ”riktig person” – lärt mig av mina misstag. En snabb kontroll visade dock att denna fejkade ”presumtiva väljare”, som de kallar honom, aldrig hade ställt någon fråga till mig.
Det var fler ledamöter som inte fått frågor, och det var dessutom ett antal personer som inte längre är ledamöter som hade fått frågan. Slarvigt, kan man tycka, speciellt när artikeln antog en kritisk ton och slog rätt hårda puckar på de som inte svarat. Man fick dessutom nogsamt se hur många minuter det tagit för de duktiga ledamöterna att svara.
Jag tweetade till Martin Jönsson, redaktionschef på SvD som på endast några minuter svarade och hänvisade mig till journalisten, Tobias Brandel. Så, för 8 timmar sedan gjorde jag följande inlägg på Twitter: @Tobias_Brandel Hej där, varför skriver ni i tidningen att ni tillskrivit alla riksdagsledamöter på twitter när ni missat mig med flera?
Behöver jag säga att jag inte fått något svar?
Vissa ändringar har skett i artikeln, vad gäller minutangivelserna på svaren, men inte något om att man helt enkelt inte alls tillskrev samtliga ledamöter. Något som faktiskt hela artikeln byggde på.
Känns som att begreppet ”Leva som man lär” även borde inkludera journalister. Det borde åtminstone vara rimligt att hålla koll på sitt eget twitterkonto just den dagen som man attackerar andra att inte göra det.
Helen Pettersson
som också bloggar här.
Läs även andra bloggares åsikter om twitter, politik, journalistik

