premiär

För att dölja en mörk familjehemlighet skickade fru Alving iväg sin sjuårige son Osvald för att han inte skulle växa upp med sin drog- och sexmissbrukande far. Tio år efter att fadern dött och återävänder sonen till sin mamma och barndomshemmet efter att ha försökt etablera sig som konstnär i Paris

Men modern är inte den enda som bär på mörka hemligheter.

Det blir, förstås, en krock och Fru Alving bestämmer sig för att berätta sanningen.Ja det blir inte bara en krock utan flera och flera sanningar kommer fram.

Pjäsen har många bottnar. Delar av den, som kritiken mot kyrkans och statens predikan om lag och ordning och om äktenskapets välsignelser kanske inte känns aktuella för dagens publik. Fast kanske ändå. Dagens makthavares hyllning av arbetslinjen har vissa likheter med den pliktmoral som gällde för hundra år sedan. En kvinnas plikt var att stå vid sin mans sida och en man som var otrogen var inte en fallen man, medan en kvinna som hade sex före äktenskapet var en fallen kvinna.

När Ibsen skrev den 1882 väckte den stor uppmärksamhet för att den tog upp tabubelagda ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp. Dramat tar även upp komplikationer inom fadersgestalten, 1800-talets manlighetsideal och kvinnans rättigheter.

Pjäsen kan dock ses på flera sätt. För mig handlar uppsättningen på Stadsteatern ännu mer om att vi lever med livslögner som förgiftar våra liv är en del. Söners makt över sina mödrar är en av de aspekter som lyfts fram med smärtsam tydlighet för oss som är mödrar till vuxna eller nästan vuxna söner.

Osvald spelas av Kalle Malmberg. Han spelar på mammans kärlek till honom och utnyttjar sitt övertag över henne som bara söner kan. En kvinna kan lämna sin man, men sin son är hon bunden till hela livet. Kalle Malmberg är imponerande: först charmig som en pojkvasker och sedan förrädiskt manipulativ och galen.

Det finns också en klassaspekt. Hushållerskans dotter Regine får växa upp i huset och trots att hon har samma pappa som Osvald behandlas hon hela tiden som tjänstehjon. Osvald vill ha henne, inte för att han älskar henne utan för att han vill att hon ska ställa upp på honom. Han vill ha henne för sin egen skull. Klass- och könsförtryck i ett.

Det var premiären jag såg och det var mycket tydligt att det var premiär. Helena Bergström kom av sig två gånger. Men det gör ingenting i den här slags pjäs, eftersom den bygger på dialoger mellan människor. I livet är dialoger hackiga ibland. Det är inget som förstör känslan, tycker jag.

Däremot tror jag att när föreställningen haft några omgångar på sig kommer den att sitta ännu mer och då kan det bli tio minuter kortare och något rappare. Det kommer föreställningen att växa av.

Framför allt var det de två yngre skådespelarna som imponerade mest i sina roller i premiärföreställningenh: Kalle Malmberg i rollen som Osvald var förföriskt farlig. Katharina Cohen som Regine Engstrand: flirtig och självsäker som bara en ung kvinna kan vara.

Gerhard Hoberstorfer som pastor Manders var lite stel och Christer Fant som Snickare Engstrand kanske lite på gränsen till revybuskis. Helena Bergström som fru Alving var inte helt trovärdig i slutscenerna. Men allt det är sådant som kan sätta sig efter ett par föreställningar. Det är en av de fascinerade saker med teater, att ingen föreställning är en annan föreställning lik. En uppsättning är något organiskt som växer och sker just då, just där på scen.

Regissören Sofia Jupither gör sin tredje Ibsen-uppsättning. Tidigare har hon satt upp Vildanden på Rogaland Teater i Stavanger och Ett Dockhem på Dramaten. Sofia Jupither har bland annat tilldelats ”Heddaprisen” i kategorin bästa regi för sin uppsättning av ”Svevn” på Nationaltheatret i Oslo. Hennes senaste uppsättning på Stockholms stadsteater var publik- och kritikersuccén Vem är rädd för Virginia Woolf? hösten 2008.

Gengångare har satts upp många gånger och kan tolkas på olika sätt. 2002 sattes den upp av Ingmar Bergman med Jonas Malmsjö i rollen som Osvald.
Jag har inte sett den föreställningen, men om jag ska tolka vad Ingegärd Waaranperä på DN skrev om den hade den delvis ett helt annat fokus:

Det har kanske med ålder och erfarenhet och närhet till döden att göra, här hade jag hursomhelst i Osvalds roll önskat en mognare skådespelare som inte bara förmått uppfatta och ge röst åt ångesten och desperationen, utan också vågat närma sig den resignation och ro inför döden som resten av föreställningen med sin försoningsstämning förebådar.

Uppsättningen på Stadsteatern handlar mer om livslögnerna, som jag uppfattar det. Och om manipulativa människor och söners makt över sina mödrar. Fast å andra sidan finns det mycket att hämta hos Ibsen och föreställningen sker också i betraktarens öga.

Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kändisar i publiken. Jag såg till exempel Helena Bergströms man, regissören Colin Nutley, som satt på raden bakom. Två rader framför oss satt kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och skådespelaren Rolf Lassgård. Raden framför oss satt Olle Wästberg.

Mer om Ibsen i Wikipedia.
Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.

Jag blev nyfiken på skådespelaren Kalle Malmberg och hittade en intervju med honom i Hallandsposten.

Medverkande på scen
Fru Helene Alving Helena Bergström
Osvald Kalle Malmberg
Pastor Manders Gerhard Hoberstorfer
Snickare Engstrand Christer Fant
Regine Engstrand Katharina Cohen

Fotograf: Petra Hellberg

Fler recensioner.
Dagens Nyheter, Kulturnytt, Svenska Dagbladet, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, premiär, recension, Helena Bergström, Ibsen

Dödsdansen som skrevs av August Strindberg för mer än hundra år sedan handlar skildrar äktenskapet, hur det kan kväva människor och få dem att göra de mest vidriga saker mot varandra och trots det klänger fast vid varandra och inte klarar att frigöra sig från varandra.
Men pjäsen handlar också om att åldras och om rädslan för döden. Frågan är om inte de delarna med fördel skulle kunna lyftas fram ännu mer när den sätts upp idag.
Edgar, mannen i äktenskapet, är en kapten som aldrig lyckades bli befordrad till major. Hans fru, Alice, övergav sin karriär som skådespelerska för att stå vid hans sida i äktenskapet.
Problematik med att kvinnan överger sitt jobb för familjelivet kanske vi inte känner igen oss i. Det har trots allt hänt en del sedan Strindberg skrev pjäsen som först gavs ut i bokform 1901.

Edgar och Alice bor på en skärgårdsö och genom det sjuka spelet i familjen har två av barnen dött och de övriga två har flytt fältet. Släkt och vänner har de stött iväg på olika sätt. De lever ensamma och sliter på varandra, olyckliga men ändå fast vid varandra, utan ork att resa sig och lämna förhållandet. Så dyker Kurt, en gammal barndomsvän upp och spelet kan börja.

Edgar är en typisk mansgris, skulle jag vilja uttrycka det. Han ska bestämma allt, han domderar och allt ska ske på hans villkor. Mansidealet idag är i de flesta delar av samhället annorlunda idag. Det spelar dock ingen roll, det är så mycket ur de tre karaktärernas beteenden som går att referera till idag.

Föreställningen var delvis tidslös. När pjäsen skrevs fanns inte rockmusiken, inte ens jazzen var spridd då, inga cd-spelare fanns och inte ens vinylskivor eller stenkakor. I ur-uppsättningen spelade Alice piano för Edgar, men i föreställningen spelar hon vinylskivor på en skivspelare. Alice och gästen Kurt bär nutida kläder medan Edgars officerskappa kan vara från 1900-talets början.

I programmet till uppsättningen berättar Joakim Granberg att det finns olika spekulationer om vad som inspirerat Strindberg när han skrev pjäsen, men att det råder konsensus om att den närmaste källan till hands var Strindbergs syster Anna, som levde i ett enligt honom olyckligt och hycklande äktenskap med sin man Hugo Philp. De skulle samma år fira silverbröllop och många andra likheter finns mellan dem och Edgar och Alice i pjäsen. Strindberg ämnade rädda sin syster från äktenskapet.

Jag tror att många av oss idag kan ha svårt att associera till en så mansgrisig man som Edgar, eller så är det jag som lever i fel kretsar för det. Men det finns annat som är lika aktuellt idag: en relation som pågår mer än tjugo år måste i de flesta fall både ha dåliga som bra delar. Det måste finnas slitningar och saker som binder människor samman. Alice och Edgar hatar varandra men de är också tätt sammanbundna genom allt det varit med om tillsammans.

Gästen Kurt, vem är han? Han är ensam, har skilt sig och barnen har vänt honom ryggen. Han är en vindflöjel, vill inte ta ställning, är undanglidande och samtidigt ställer han upp och vakar en hel natt vid den sjuke Edgars sida.

Det finns mycket att fundera vidare kring efter att ha sett föreställningen. Är inte det vad teater är till för, eller all bra kultur: det får oss att reflektera själva, det ger inte färdiga svar utan ställer frågorna, spetsar till det och får oss att själva ställa oss frågor om livet, relationer och om döden och existensen.

För övrigt var det första gången jag såg en föreställning på August Strindbergs Intima Teater, som ligger vid Norra Bantorget i Stockholm, vägg i väggen med restaurangen Röda Rummet. Nu för tiden drivs den teatern i samarbete med Stockholms Stadsteater.

Dödsdansen är väl en av de Strindbergs dramer som sätts upp oftast. Det sägs att det är tionde gången den sätts upp i Sverige. Första gången den spelades i Sverige var 1909 med premiär 8 september och då hade Strindberg hållit ett öga på arbetet med pjäsen. Enligt Ture Rangström, teaterchef för Strindbergs Intima Teater:

August Falck gjorde sitt livs roll mot teaterns självlysande stjärna Anna Flygare.
…
Kritiken var totalt oenig om man tagit del av ett mästerverk eller en ”fasansfull patologisk studie” som inte gick att bedöma. Falck lät dock meddela att det bara förekommit ett litet svimningsfall i publiken.

Strindbergs Intima Teater har en blogg också, där de fortlöpande rapporterar om arbetet med föreställningen.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilde novan: Niklas Falk och Marika Lindström i Dödsdansen.
Bildtexter bilderna nedan:
Niklas Falk, Ulf Eklund och Marika Lindström i Dödsdansen.
Marika Lindström och Ulf Eklund i Dödsdansen.

Relaterat:
Intervju med Marika Lindström inför premiären av Dödsdansen.
Teaterns blogg om första läsningen.
Teaterns blogg om andra publikgenrepet.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, premiär, recension, Dödsdansen, August Strindberg, Stockholm, Strindbergs Intima Teater, äktenskap