• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

pop

2009 års bästa skivor

12 december, 2009 by Redaktionen

the-bear-quartet-89-520x520

Det är ju mycket roligare att avsluta ett år än att faktiskt leva det. Att botanisera bland alla skivor som har släppts och hitta det absolut bästa sammanställt till en lista. Då verkar ju allting varit mycket bättre än det faktiskt varit. Och saker lite roligare också.

Min första tanke var att skriva en best of för millenniet, som  bland annat en hel hop artister och kulturskribenter har gjort åt nollnolltalet.se. Men då kom jag tillbaka till det där att allt nog kommer kännas mycket roligare och bättre när man fått lite distans till det. Inte nu när the knifes heartbeats känns mer sönderspelad än en söndertvättad socka även om det säkert var en av de grymmaste låtarna från Sverige åtminstone. Så jag väljer det här året istället, inte för att jag har mer distans till det utan för att nyhetens behag fortfarande finns där. Och för att jag blev lite peppad av Jonathans uppmaning också.

Ordningen skiftar hela tiden, urvalet känns viktigare än placeringen. Jag kommer ändra mig i morgon, men såhär känns det just nu.

1. The Bear Quartet – 89

Såklart. Jag menar, efter 15 år av släpp av suveräna skivor kan de fortfarande släppa någonting som känns helt nytt, färscht och genialiskt. Och det är nog det band jag lyssnat på intensivt under längst tid utan att tappa intresset för det allra minsta. Med en ljudbild som domineras av stämda pukor, gälla åttiotalssynthar, riffande gitarrer och Mattias Alkbergs sång (som väl aldrig låtit bättre än på Carry Your Weight, som för övrigt måste vara årets låt) låter det helt enkelt för bra, inovativt och samspelt för att de inte ska få ta förstaplatsen.

2. Fruit Bats – The Ruminant band

Jag har följt Fruit bats lo-fi-inspelningar ett tag nu, spelat sönder både Mouthfulls och Spelled in bones, men det är först nu som de verkar ha funnit en kostym som passar dem perfekt. Med en otroligt fint arrangerad, lätt 70-talsdoftande folkrockskrud har de beroendeframkallande melodierna och bitterljuva texterna fått den pusselbit som tidigare fattades. Det hörs verkligen att de är ett helt band nu och inte bara Erc D. Johnsons projekt. När popen allt som ofta vill skruva till det, exprimentera och indieestetiken ibland kan kännas onödigt tillknäpp är Fruit Bats det ultimata alternativt. Rakt, okonstlat och helt brilljant underhållande.

3. Skriet – Skriet

”Sug blodet ur mig, skär upp mig, begrav mig i kärlekens land”. Att allt Pascal-Isak rör vid blir nattsvart är tydligt. Efter ångvältsexplosionen som Galgberget var trodde jag att samtliga, i Pascal, bandmedlemmarna inkluderade, låg däckade för år framåt, om inte annat av sin egen frustration. Men Skriet låter som Pascal spelat på lågt tempo mixat med Twin Peaks-sondtracket. Tänk total ångest filtrerad genom en förstärkare av svinto. Om det är helt fantastiskt vackert och smärtsamt? You bet. (OBS! Sa jag att Carry your weight var årets låt? Då är Ben och hjärtan årets på svenska.)

4. Mattias Alkberg – Nerverna

Det har sagt mycket om nerverna. Låt mig formulera det såhär: för ett år sen hade jag aldrig trott att rockabilly på svenska skulle placera in sig på min årsbästalista. Men då hade jag underskattat denna fantastiska musiker, poet och krönikör. Med samma sorts svartsynta texter som på Mattias Alkberg BDs tre lysande skivor är nu musiken bytt mot en Jonathan Richman-eklektisk pop/rockabilly/schalger-ljudbild. Och den folkhemsproggiga boogie som framkallas är förvisso mycket mer ojämt än tidigare, men ändå otroligt bra och pricksäker. Det levande beviset för att budget eller inspelningstid betyder mycket mindre än genuin vilja och talang.

5.. El Perro Del Mar – Love is not pop

Att en ny producent kan göra så mycket. Jag har aldrig riktigt fastnat för Sarah Asbrings enmansband förrän nu. När de phill spector-aktiga inslagen tonas ner och en mer långsam, modern ljudbild målas upp kan jag bara inte sluta lyssna. Det är innerligt, precis som From the valley to the stars var innerlig, men med en helt ny pondus som gör att jag inte kan slita mig från de såriga texterna och melodierna.

6. Wilco – Wilco the album Add New Post ‹ Kulturbloggen — WordPress

Wilcos lågmält gubbakademiska rock är sig lik, men lägstanivån hos det här bandet är otroligt hög. Efter postrehab-sakrala Sky blue sky känns det som om bandet längtat efter att få göra en rak rockskiva. Och visst kan man längta efter de mer exprimentala inslagen från monumentala Hotel Jankee Foxtrot. Men när Jeff Tweedy sjunger ut sin ångest i otroliga One Wing  eller gör duett med Feist är det mesta sånt glömt. Och man vet att Wilco aldrig kommer släppa sin självklara plats som ett av världens mjukrockband lika lite som Jeff Tweedy kommer sluta vara en av de bästa låttextförfattarna.

7. The Mountain Goats – Life of the world to come

Det har alltid varit stor fokus på John Darniells texter, men på femte 4AD-släppet efter oräkneliga lo-fi-kasetter är de helt dominerande. Med undantaget ett par spår är musiken nedtonad med ett par instrument bara, som sig bör kanske på en temaskiva om Bibeln.  Texterna är bättre än hos någon annan singer songwriter jag kan komma på, som vanligt, men jag kan sakna de där melodierna som gjorde The sunset tree till en av decenniets bästa skivor. Trots det kan jag inte låta bli att facineras över det litterära landskap han överöser mig med, som jag hittar nya dimensioner av för var spelning. Statusen som mitt favoritband är helt ohotad.

8. The pains of being pure at heart – The pains of being pure at heart

Som Jonathan sa, shoegazen är inte död och inte heller 80talet. Men det blir mer än ett retrospektiv, det håller och är en skön motvikt till indievärldens hyper som nästan bara verkar bestå av folkpop och Animal Collective ibland. De sötaste melodierna och de twangligaste av reverbgitarrer. Gott så. Väldigt.

9. Bill Calahan – Sometimes I wish we were and eagle

Jag bryr mig inte om han kallar sig Smog eller sitt riktiga namn. Med sin mörka, liksom eftertänksamma röst finner jag det väldigt svårt att motstå hans målande texter och långsamma singer-songwritermusik som lyckas framstå som helt unik i sin ganska homogena genre. Med enkla medel framkallar han känslan av att vara en besökare från en helt annan, mystisk tid som slår sig ner vid ens köksbord för att berätta vad han varit med om.

10. Hanna Hirsch – Tala svart

Denna skiva släpptes precis i slutet av 2008 så för mig är det ett 2009släpp. Särskilt som jag upptäckte den för ett par dar sen. Jag vet inte om det är särskilt genomtänkt att sätta den här men just nu känns det helt rätt. Hann Hirsch slag i ansiktet-powerpop/punk får mig att bli helt mållös. Men istället för att vilja knyta näven i luften, som annan punk får mig, så är det det så uttjatade svenska vemodet som verkligen får ett grepp om mig här. Eller kanske den svenska ilskan och frustrationen.

11. King Creosote – Flick the Vs

12. Grizzly Bear – Veckatimest

13. Stefan Sundström – Ingenting har hänt

14. Girls – Album

15. Jonathan Johansson – En hand i himlen

16. Park Hotell – Free for friends

17. Bowerbirds – Upper air

18. Björn Kleinhentz – B.U.R.M.A

19. The Magnolia electric co – Josephine

20. Blända – Minnesmissbruk

Lyssna på en blandlista med artisterna i ordning här. Tyvärr fanns inte Bill Callahan med. Nu har jag glömt bort hur många som helst som jag kommer att komma på så fort det blir 2010. Det är som det ska vara.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: årsbästa, fruit bats, indie, mattias alkberg, pop, Punk, rock, The Bear Quartet

Muse: The Resistance

13 september, 2009 by Jonatan Södergren

200px-Theresistance

Muse nya skiva The Resistance (som släpps den fjortonde september) är mer storslagen än något de gjort tidigare. De avslutande tre spåren utgör en 15-minuters symfoni och helheten är så konsekvent att det i längden nästan blir skrämmande. [Läs mer…] om Muse: The Resistance

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Muse, Musik, pop, rock

Häglund har rätt i att U2 är en illusion, men allt är illusioner

31 juli, 2009 by Rosemari Södergren

u2_290

Göteborg sjuder av U2-feber. Det började redan i början av veckan och har ökat kraftigt nu idag för att kulminera i kväll (fredag 31 juli) då första konserten med det gigantiska irländska bandet med Bono och The Edge, Mullen och Clayton, kör igång.

Tidningen här i Göteborg har haft många artiklar varje dag om U2 ur olika synvinklar. Utanför Nya Ullevi syns hur allt fler stånd fälls ut, där ska mat säljas under U2-dagarna. Jag läste i GP att det kommer att erbjudas en hel del vegetariska alternativ. Fattas bara, med tanke på den image U2 och framför allt dess sångare Bono har som världssamvete.

Det där med Bonos världssamvete retar många sig på. Kjell Häglund, redaktionschef på Residence, grundare av Weirdscience.se, krönikör och kritiker, skriver om detta i en lång debattartikel i GP som fått rubriken: ”U2-illusioner på löpande band”.

Häglund skriver om fenomenet U2 och menar att det 2009 mer handlar om affärer, image och Bonos roll som lysande stjärna i den internationella världsöverklassen än om musik.

Han har flera poänger och jo, många retar sig på Bono som världssamvete. I veckan bloggade Talking Head-sångaren David Byrne om det också, då han ansåg att det inte står i samklang att som Bono tala om svältande barn i Afrika och samtidigt ha en show som är så påkostad och energikrävande och ovänlig mot miljön.

Fast å andra sidan: U2:s kolossala scenbygge med klon i mitten ger många människor jobb. Det är värt en del i lågkonjukturen, om inte annat. Fast Häglund angriper inte det utan ironiseras över den Superklass som Bono umgås med när han går på det ena minglet efter det andra hos Hollywoodskådespelare och världspolitiker, FN-chefer, presidenter med mera. Citat Häglund:

Oftast när man stöter på U2-sångaren Bono i mediala sammanhang har det inget med musik att göra,
…
Bonos image som allmän rättvisekämpe har, mer än någon annat, resulterat i denna roll som hustomte hos Hollywood-glitteratin.

Det må så vara, men å andra sidan har denna glitterati trots allt varit en del i att bära fram Barack Obama och fått honom vald till president och gett världen någon form av hopp.

För några månader sedan när jag var i London satt jag och ironiserade lite över Bono på liknande sätt. Men mina nordirländska vänner där sade då att även om de också kunde reta sig på Bono hade han gjort och sagt en del bra saker. Till exempel hade han vid ett tillfälle fått tala till labourgruppen inom brittiska parlamentet och då hade han jämfört Blair och Gordon med två skolpojkar som bråkade. Att få tillgång till och kunna säga detta i ett sådant sammanhang, det är inte helt fel.

De flesta artister väljer att inte ta ställning, att inte göra något. Jag tycker det är bra med de artister som gör som Bono, tar ställning. Även om det innebär att de rör sig i en Superklass. Om han kan påverka den i en bättre riktning är det bättre än om ingen påverkan alls sker.

Jag kan dra slutsatsen att Häglund inte är någon stor fan av U2. I vilket fall inte av deras musik de senaste två decennierna. Nuvarande turnén jämför han med Transformers, filmen. Och den jämförelsen utfaller inte till U2:s fördel direkt.

Våren och sommaren 2009 är en sådan cykliskt återkommande tidsperiod då den irländska supergruppen i sin planetariska femårsbana runt jorden är så nära sin publik att de gör avtryck i form av ny skiva och turné, och man måste vara hyfsat kunnig inom samtida popkultur, och titta riktigt noga, för att se någon större skillnad på U2 och Transformers 2.

Men medan actionfilmregissören Michael Bay varken har eller vill ge några illusioner om högre konstnärliga värden, är U2, under ledning av inte bara Bono och The Edge utan också managern, upphovsrättslobbyisten och underhållningsindustrimagnaten Paul McGuinness, en formidabel låtsaskonstfabrik. Sätt in en U2-skiva i cd-spelaren eller ställ dig på innerplanen på en U2-arenakonsert och illusioner av experimentell konstnärlighet, passionerad innerlighet, världsförbättrarpolitik och humanistisk ideologi hamras ut på ett perfekt intrimmat löpande band. Allt U2 gör är fyrverkerier: existerar bara i luften, i flykten, i ett snabbt fantasiflimmer.

För min del tänker jag låta mig förföras av denna illusion på Nya Ullevi. Om inte annat som ett minne av när jag började lyssna på dem, i deras grönaste ungdom och min grönaste ungdom. Att deras musik talade till mig då. Och förresten illusion och illusion: är inte allt illusoner på något sätt?

Att det är gigantiskt? So what. Ska musikvärlden bara bestå av små intima singer/songwriterföreställningar?

Häglunds debattartikel vilar på två pelare, den andra är kritiken av företaget U2 och dess manager Paul McGuiness som argsint angripit fildelare. Men, som Häglund påpekar, U2 skulle aldrig, aldrig någonsin fortsatt vara så stora, aldrig fått nya fans av den nya generationen, om inte deras låtar spridits med ilfart över världen via fildelning.

Citat Häglund:

U2 håller sig med en manager som umgås med jurister, politiker och lobbyister, hatar gruppens egna fildelande fans och vill se en diktatorisk nedstängning av hela det fria internet så att han kan hägna in sitt U2-imperium som ett monopol.

Den 58-årige Paul McGuiness har affärsintressen över hela spektrat – radio, TV, film, musik – och tycks rentav njuta av att formulera ett frontalkrig med U2:s egna fans. Hans tal på skivindustrins Midemmässa förra året tycktes mer njutningsfullt än ilsket formulerat, när han kallade fansen för samvetslösa tjuvar och krävde nätcensur, kriminalisering av internetleverantörer och pardonlösa internetavstängningar för fildelare.

Häglund har förstås helt rätt, U2 hade aldrig blivit lika gigantiskt stora utan att deras musik spridit sig via fildelning:

Gruppens oerhörda popularitet i dag bygger inte minst på att när hängivna fans fildelat U2-material så har det – som alltid när de största artisterna (eller filmerna) också är de mest fildelade – spridits enorma ringar i piratvattnen så att också miljontals i de yngre generationerna börjat lyssna på U2, varav många även köpt skivor, merchandise och konsertbiljetter. Det är så den oheliga symbiosen fungerar mellan det skivbolagsstyrda och fildelargenererade, och knappast något annat band har vunnit så mycket på det som U2.

Häglund har rätt i att fildelning gjort U2 stora, men han har fel om senaste skivan.

Just nu, i skrivande stund, fredagsmorgonen och vi befinner oss i Göteborg och utanför hör vi hur regnet smattrar mot rutan och stormen drar över träden. Men enligt Göteborgsposten ska regnet sluta och solen kika fram innan konserten börjar. U2 ska komma med solen.

PS: Det blev flera citat från Häglund, men jag hoppas han ser det som fildelning och inte stöld.

Mer om U2:
Expressen: Ni kan vänta er ett mirakel
AB: Monsterscenen
Här är U2: tio bästa låtar
Se The Edges bilder
Bono i intervju 1997
Scenen är U2:s klo
DN: Miljöbov
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, pop, rock, musik, tour, konserter, miljö, politik, Bono, Nya Ullevi, The Edge

Arkiverad under: Scen Taggad som: Göteborg, Konserter, Miljö, Musik, Politik, pop, rock, tour

Phoenix spelar i Sverige i höst

17 juni, 2009 by Redaktionen

phoenix290
Fluffigt, somrigt och tokcatchy beskrivs Phoenix av konsertarrangörerna. Två spelningar gör det franska indiebandet i Sverige i höst.
[Läs mer…] om Phoenix spelar i Sverige i höst

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser, Frankrike, Göteborg, pop, Stockholm

Århundradets återförening: Cliff Richard & The Shadows till Scandinavium i Göteborg i höst

3 juni, 2009 by Rosemari Södergren

cliffrichard290
Många band har återförenats, många legendariska artister har turnerat runt och det har funnits många tillfällen att återuppleva storheter. Men kanske den största återföreningen är på gång nu: Cliff Richard & The Shadows till Scandinavium i Göteborg i höst.
[Läs mer…] om Århundradets återförening: Cliff Richard & The Shadows till Scandinavium i Göteborg i höst

Arkiverad under: Musik Taggad som: Göteborg, Musik, pop, Popmusik, Turné

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Monolog med livemusik om att hålla liv i sin dröm – Bad Boy hos Teater Trixter

Manus, regi och på scen: Daniel … Läs mer om Monolog med livemusik om att hålla liv i sin dröm – Bad Boy hos Teater Trixter

Fängslande möte över generationer som oförlöst kammarspel – Silver Star på Göteborgs Stadsteater

Av Kristina lugn Regi, scenografi och … Läs mer om Fängslande möte över generationer som oförlöst kammarspel – Silver Star på Göteborgs Stadsteater

Omvittnat hög standard upprätthålls med besked i osannolikt jätteprojekt – Ringen av Anna Kruse

Anna Kruse Ringen 4 Inspelad i … Läs mer om Omvittnat hög standard upprätthålls med besked i osannolikt jätteprojekt – Ringen av Anna Kruse

Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

Hela världens recept Av Christina … Läs mer om Teaterkritik: Träffsäker angelägen tragikomik parad med njutbar verklighetsflykt – Hela världens recept, Teater Galeasen

Stort tyskt pris till svensk filosof

Svensk filosof prisas av tyska PEN för … Läs mer om Stort tyskt pris till svensk filosof

Otroligt smart och roligt meta-manus gestaltas med bravur – Förlåt. förlåt på Pustervik

pressfoto Martin Bröns Text: Tinna … Läs mer om Otroligt smart och roligt meta-manus gestaltas med bravur – Förlåt. förlåt på Pustervik

Recension: Lady Gaga – ett fullkomligt mirakel på scen

Lady Gaga – The Mayhem BallPlats: Avicii … Läs mer om Recension: Lady Gaga – ett fullkomligt mirakel på scen

Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

10/10 2025 Skeppet i … Läs mer om Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

Teaterkritik: Fadren – Peter Andersson är storartad som ryttmästaren

Fadren Av August Strindberg Regi och … Läs mer om Teaterkritik: Fadren – Peter Andersson är storartad som ryttmästaren

Recension: Halloween på Gröna Lund 2025 – mörk magi med tydligare profil

Halloween på Gröna Lund är nu inne på … Läs mer om Recension: Halloween på Gröna Lund 2025 – mörk magi med tydligare profil

Allsång på Halva Globen med Markus Krunegård

Markus Krunegård har alltid balanserat … Läs mer om Allsång på Halva Globen med Markus Krunegård

Filmrecension: Roofman – halvfärdig och delvis underhållande

Roofman Betyg 3 Svensk biopremiär 10 … Läs mer om Filmrecension: Roofman – halvfärdig och delvis underhållande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in