Teaterkritik

Tankar efter premiären av ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård på Stockholms stadsteater

30 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Min kamp
Av Karl Ove Knausgård
Dramatisering och regi Ole Anders Tandberg
Översättning Rebecca Alsberg
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Mask Carina Saxenberg
Urpremiär 29 augusti 2015 Lilla scenen på Stockholms stadsteater

Genom att en människa blottar sig, berättar om sitt innersta, berättar både om lyckliga stunder och om ångest och känslor av skam, kan vi upptäcka något om oss själva, lära oss något om existensen, om vad det är att leva nu.

Min kamp av den norske författaren Karl Ove Kanusgård överförd till teater är en resa in i ett människoöde – presenterad i en blandform mellan scenkonst och uppläsning av roman. Fyra skådespelare är med i föreställningen, alla fyra spelar Karl Ove Knausgård. Det är andra gången på kort tid som en föreställning på Stockholms stadsteater bygger mer på en monolog framförd med fyra munnar istället för att skådespelarna agerar dramatiskt i roller. Senast var föreställningen om Sara Lidman. I ”Min kamp”, dramatiserad av och i regi av Ole Anders Tandberg, fungerar det dock bra. När de fyra skådespelarna tänker högt blir det som de inre dialoger vi människor kan ha med oss själva.

Föreställningen pendlar mellan olika tider. Vi får uppleva Karl Ove som rädd åttaåring, som förvirrad tonåring, som ung man, som medelålders man. Dessutom medverkar en stark röst som ljuder genom en högtalare med hög volym uppifrån, en röst som ska vara faderns röst. Det är ett starkt grepp som får mig att känna hur stor och stark fadern var och hur liten Karl Ove kände sig då, som utsatt pojke. Som åskådare lider jag med den försvarslöse lille pojken och jag lider med alla de barn i världen som utsätts för hårda föräldrar.

Är litteratur som är påhittad falsk? Kan en författare kommunicera mer äkta och mer på djupet om hen skriver precis vad hen upplever? Karl Ove Knausgård reflekterar kring detta och hans självbiografi ”Min kamp”, utgiven i sex band, är ett stort experiment kring detta. Ärlighet för dock med sig en hel del konsekvenser. Berättelsen är en berättelse från ett perspektiv, alla de människor han skriver om har sitt perspektiv och det som är sanning för den ena är inte sanning för den andra. Hur är det för barnen som blir officiella så tidigt när Knausgård berättar om dem, innan de själva kan välja? Dessa frågor berörs också. Vi får inget svar, men det är inte heller en föreställnings uppgift att ge oss svar, svaren får vi söka själva.

Varför föra över bok till teater? Den som läst alla böckerna i serien min kamp har troligen en del att säga. Det är omöjligt att packa om litteratur till en teaterföreställning, litteratur är en form, ett sätt att berätta något medan scenkonst är ett annat. Det kan aldrig vara tanken att göra en rättvis överföring, utan det måste handla om att fånga några viktiga frågeställningar och framställa dem på scen med scenkonstens medel. Det har dramatikern och regissören Ole Anders Tandberg tillsammans med de fyra skådespelarna Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase och Jessica Liedberg lyckats bra med. Böckerna är en sak och teaterföreställningen en annan, det krävs inte att ha läst böckerna för att få ut något av föreställningen.

Regissören formulerar bra varför han ville göra föreställningen:
– När jag läste Min kamp fick jag syn på mitt eget liv. Jag beundrar Karl Ove Knausgård för hans förmåga att se sitt eget liv i ett större perspektiv, att han tänker så stort och insisterar på det komplexa och motsättningsfyllda. Genom att så envetet skriva om sitt eget liv, så som han upplevt det, skärskådar han också ondskans problem genom människans historia – från Kain och Abel, till Hitler och Breivik. Om det är möjligt att förlösa den kraften i författarskapet på scenen är Min kamp en viktig pjäs för teatern, säger Ole Anders Tandberg.

Själv hade stundtals mycket roligt, skrattade igenkännande åt situationer som jag kunde känna igen i mitt eller mina vänners liv i. Knausgård beskriver en del situationer träffsäkert – hur han slits mellan att vilja vara en pappa och familjefar och sitt skrivande, sitt skapande. Hur han känner att han misslyckas som pappa då han ser alla andra familjer som ser ut att vara så perfekta. Ur hans bok:

Jag hade en enda chans. Jag måste klippa av alla band till den inställsamma, genomkorrumperade kultursfären, där alla, varenda liten småskit, var till salu, klippa av alla band till den tomma tv- och tidningssfären, sätta mig i ett rum och börja läsa på allvar, inte samtidslitteratur, utan litteratur av absolut högsta kvalitet, och sedan skriva som om det gällde liv och död. Gärna i tjugo år, om det var det som krävdes.

Men den chansen kunde jag inte ta. Jag hade familj, jag var skyldig dem att finnas till hands. Jag hade vänner. Och jag hade en karaktärsbrist som gjorde att jag sa ja ja när jag menade nej nej och var så rädd för att såra andra, var så rädd för konflikter, var så rädd för att inte bli omtyckt, att jag kunde göra avkall på alla principer, alla drömmar, alla chanser, allt som hade en smak av sanning, för att inte utsättas för det.

Han debuterade litterärt 1998 med romanen Ute av verden, som fick stor uppmärksamhet och belönades med Kritikerpriset (som första debutant). År 2005 nominerades han till Nordiska rådets litteraturpris för sin andra roman, En tid för allt.

Knausgårds tredje roman, Min kamp, är en självbiografi som ges ut i sex fristående band. För den första delen belönades han med det norska litterära priset, Brageprisen, utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i Verdens Gang samt utsågs av Morgenbladets läsare till årets bok 2009. Första delen handlar om Knausgårds uppgörelse med sin far och har skapat stor debatt i Norge.

I rollerna
Sven Ahlström
Gerhard Hoberstorfer
Ann-Sofie Rase
Jessica Liedberg

Foto: Petra Hellberg

Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående – mer en föreläsning än ett drama

16 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående
Av America Vera-Zavala
Regi Olof Hanson
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Mira Svanberg
Musik Stefan Johansson
Premiär på lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 15 augusti 2015

En timme och tjugo minuters föreläsning om den svenska legendariska författaren Sara Lidman, suggestivt och snyggt men också väldigt segt och inget för den oinvigde. America Vera-Zavala, som för mig slog igenom i Sverige som förgrundsfigur för den svenska grenen av rättviserärelsen Attac, har tagit sig an den svenska arbetarförfattaren Sara Lidman.

Föreställningen är mycket mer en form av föreläsning, eller monolog fast ur fyra munnar, är ett dramatiskt stycke.
Inget ont om de fyra skådespelarna: Claire Wikholm, Nadja Mirmiran, Angelika Prick och Thérèse Svensson. De är duktiga och gör det de är ålagda av regissören. Vad är de då ålagda? De är alla fyra Sara Lidman, ur olika epoker ur hennes liv. De berättar om när hon var 14 år och låg på sanatorium för tbc, när hon bodde i Gröndal i Stockholm och var förälskad, när hon var i Sydafrika, när hon var i Vietnam.

När vi kommer in i salongen ser vi på scenen ett enkel hus, av växthusmodell fast glaset är utbytt mot tunt genomskinligt tyg. De fyra skådespelarna träder in på scenen, alla fyra klädda likadant, i enkel mörkblå t-shirt med texten ”Lev” på bröstet och färgglada spräckliga tajts kring benen och gympadojor på fötterna. Ibland går skådespelarna in i huset för att hämta något och i slutscenen river de (förstås) ned tygerna och vi får se in i huset där en av skådespelarna klätt sig i gråvit peruk och rutig skjorta och har stor likhet med hur Sara Lidman såg ut under senare delen av sitt liv.

Föreställningen bygger på att du känner till Sara Lidman, då och då kommer det små kommentarer från Sara Lidman ur skådespelarnas mun, små skämt om Ingmar Bergman eller Ivar Lo-Johansson och publiken skrattar. Men det kräver att man kan historien. Föreställningen är inget försök till att leda in den okunnige i Sara Lidmans värld.

Ibland är föreställningen suggestiv, musik och ljussättning och rösterna samverkar och förmedlar starka känslor. För min del räcker det dock inte riktigt till. Jag saknar dramatiken, att det händer något mellan karaktärer. Också i monologer som är riktigt bra händer det något dramatiskt. Däremot fick vi en liten inblick i Sara Lidmans liv. Vi fick veta att hon älskade att dansa, att hon hade en mycket sträng mor och att hon brann för rättvisefrågor och tog kraftigt ställning emot USA under Vietnamkriget och att hon saknade att hon aldrig fick egna barn. Som föreläsning för gymnasieungdomar som läser om Sara Lidman är föreställningen ett tänkbart alternativ, men delvis bygger föreställningen alldeles för mycket på att du redan känner till mycket om Sara Lidman.

Jag menar inte att en teaterföreställning måste vara lättsmält och underhållande, den får visst vara svår eller jobbig att ta in och kräva något av sin publik. Men jag såg den tillsammans med en person som inte är uppväxt i Sverige och inte kände till Sara Lidman. Och jag tycker att teater ska kunna ses också av den som inte kan den svenska litteraturhistorien eller svensk teaterhistoria.

Det händer att den som skriver ett drama, en roman, en dikt eller visa, brinner så starkt för någon hen vill säga. Ibland blir det på bekostnad av det konstnärliga uttrycket. America Vera-Zavala blev tidigt politiskt engagerad och gick som 17-åring med i Vänsterpartiet. Hon har hunnit med imponerande mycket sedan dess. I början av 2000-talet var det stor uppmärksamhet riktad på henne som en av grundarna av den svenska grenen av organisationen Attack. Hon har arbetat som politiker i EU-parlamentet och som pressekreterare och hon har skrivit en lång rad fackböcker kring demokrati- och globaliseringsfrågor. Kanske har detta engagemang fått för stor andel av skrivande av detta drama. Fast å andra sidan är hon rätt rutinerad som dramatiker också och har skrivit flera pjäser tidigare.

Foto: Petra Hellberg

MEDVERKANDE PÅ SCENEN Kvinna 1 Claire Wikholm Kvinna 2 Angelika Prick Kvinna 3 Nadja Mirmiran Kvinna 4 Thérèse Svensson PRODUKTION Av America Vera-Zavala Regi Olof Hanson Scenografi och kostym Sven Haraldsson — MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Kvinna 1 Claire Wikholm
Kvinna 2 Angelika Prick
Kvinna 3 Nadja Mirmiran
Kvinna 4 Thérèse Svensson

Var är vargen? En annan Rödluvan – rolig, spännande och enormt underhållande

14 juni, 2015 by Lotta Altner

Var är vargen? En annan Rödluvan
Glassteater och dockteater, fritt efter Bröderna Grimm
Idé Magnus Erenius
Regiöga Helena Nilsson
Dockor Milla Risku
Dekormåleri Thomas Lundqvist
Ljudcollage Appel
I verkstan Anna Westman
I verkstan Kay Tinbäck Du Rées
På takterrasen på Stockholms stadsteater
Dockspelare Magnus Erenius

Den klassiska historien om Rödluvan och vargen har alltid i mina ögon framstått som ganska makaber. Det är ganska obehagligt när folk skrattar åt när jägaren sprättar upp magen på vargen för att rädda Rödluvan och mormor. I min värld känns det varken sunt eller direkt pedagogiskt i en barnsaga. Men vi får inte glömma att sagorna från början inte var skrivna för barn, utan för vuxna. Dessutom var sensmoralen i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet helt annan än idag.

Det enda som var lite obehaglig i den här föreställningen var faktiskt Rödluvan själv. Hennes ansikte och uttryck var i mina ögon, lite grann på gränsen till att man skulle uppfatta henne som hånfull och en liten besserwisser. Dock ganska befriande att inte alla små flickor måste vara enbart söta och rara. Vargen däremot såg ut som en mjukis farbror med få tänder, så honom blev man direkt förtjust i.

Dockmakaren i föreställningen hade en underbar kontakt med publiken före och introducerade spelet på ett strålande vis. Barnen kände sig hemma och välkomna. Vi fick alla till och med värma upp så att vi fritt kunde applådera och skratta så högt vi själva ville under föreställningen. Det gjorde också barnen. Men det gjorde även jag.
Magnus Erenius, var fantastisk på att spela flera olika roller samtidigt, med många skilda personligheter och röster. Jag frågade mig själv gång på gång hur det vara möjligt att klara av det. Det märktes tydligt att han hade en specialbegåvning och utbildning på det han gjorde. Härligt att se att barns kultur och teater tas på allvar och att inte vem som helst tror att de är lämpliga för att underhålla barn.

Scenen när den rädda och fega jägaren försöker lära sin hund lite trick och lydnad satt som handen i handsken, bokstavligt talat. Flickan och mamman framför mig som inte kunde svenska, skrattade så gott eftersom inga svenska ord behövdes för den dramatiken och pantomimen.

En sak är säker och det är att man inte behöver vara enbart fyra år för att tycka att den här föreställningen var rolig, spännande och enormt underhållande. Vill du skratta åt små saker och se en Rödluvan som är problemlösande och inte rädd för att ta ansvar för sig själv och andra, så ska du se den här föreställningen. Ta med dig någon med humor, som du kan skratta högt med. Det gjorde jag. En annan vuxen till och med.

Derealisation – föreställning med viktigt budskap

6 juni, 2015 by Lotta Altner

Derealisation
Regi/bearbetning: Erik Bovin
Ljud/ljus: Göran Hellkvist
Scenografi/kostym/affisch: Henrik Lindmark, Erik Bovin
TeaterVerket den 5 juni 2015

Alla som någon gång blivit utsatta för något som känns helt världsfrånvänt eller helt otänkbart i närmiljön, när det gäller förluster eller nära döden upplevelser, kanske kan närma sig den här enaktaren. Har man inte det, tror jag man tyvärr har svårt att förstå upplägget. I det här fallet handlar det om din djupa inlevelseförmåga i stor skräck och i 25 minuter. Uppsättningen berör paniken, ångest och rädslan man skulle ha kunnat känna om man överlevde massakern på norska Utøya. Hade jag inte vetat att det var en enaktare, är jag inte säker på att jag hade orkat eller vågat gå och se föreställningen. Känslan du utsätter dig för påminner om den du utsätter dig för om du besöker ett koncentrationsläger idag. Man vet därmed inte hur man kommer att kunna hålla ihop sitt eget psyke.
Inledningsvis ser du två män, varav den ena verkar mer berörd av psykiska problem än den andre. Dock verkar ingen av dem blöda på utsidan i alla fall. Den ena pratar så att man förstår att han överlevt massakern och den andra kan både vara hans inre röst, en fantasi men även en mördare. Jag vet inte om det är tragisk eller ironisk att en av skådespelarna faktiskt påminner, utseendemässigt, om den verkliga mördaren på Utøya. Det kan ju inte han rå för, men det är ju ett faktum, som spelar med ens obehagliga känslor under hela föreställningen. Samtidigt är det ju så att väldigt många nordeuropéer ser ut just sådär. Blond och blåögd. Jag minns min egen reaktion när jag såg de första bilderna på den norska massmördaren, jag tänkte ”Sk*t också! Han ser ju snygg och sympatisk ut! Hur är det möjligt!? Borde inte sjuka människor och mördare se förfärliga ut?”.

Att skådespelarna är nervösa inför premiären märks tydligt. Deras röster darrar och skär sig ibland, men framförallt är deras agerande allt för snabba känslomässigt. Man hinner inte riktigt med i de processer som är nödvändiga att gå igenom, för att tro på utbrotten. Jag hade exempelvist gärna sett ett långsammare växande av ilska, snarare än totala skrikutbrott på ett par sekunder. Jag känner inte med dem. Varken för eller emot.

Känslorna går dessutom snarare utifrån och in, än tvärtom. Däremot kan man tydligt uppleva den panikångest som den överlevande känner och man förstår att hela hans dilemma, när han faktiskt inte längre vet vad som är verklighet, dröm eller illusioner. Framförallt förstår jag om han aldrig kommer att kunna bli sig själv igen.

Om jag hade skrivit manuset hade jag tagit med den skuld som jag vet överlevande får, d.v.s. varför fick jag leva vidare, men inte de andra. Jag såg inget spår av den typen av sorg i föreställningen. Den dimensionen tror jag är nödvändig, för att kunna ta uppsättningen helt på allvar.

För mig hjälpte det mycket att jag var insatt i hur morden på ut Utøya hade gått till det vill säga hur folk dödades, överlevde och hur mördaren kunde kamouflera sig och komma dit. Om man inte vet det, kan det finnas scenbilder, som inte riktigt går ihop. Det är tråkigt för budskapet i föreställningen är viktig och något som inte många vågar belysa.

Skådespelarna ska ha stor eloge för att de spelade för en liten publik. Det är bland det svåraste man kan göra och framförallt på en premiär. Att inte tappa modet eller sin roll, kräver stor insats och målmedvetenhet.

I rollerna: Erik Bovin, Henrik Lindmark

Främmande Kropp på Teater Giljotin – trollbinder publiken

25 maj, 2015 by Lotta Altner

Främmande Kropp
På teater Giljotin den 24 maj 2015

Att byta identitet eller korrigera dig för att du känner dig som någon annan på insidan än det som syns, är något som vi pratar mer om nu än någonsin. Kvinnor föds biologiskt men känner sig som män i hjärta och själ. Men att tvingas byta identitet på utsidan för att klara livhanken och förneka din inre identitet, det är något helt annat. Ständigt jagas du av skräcken att någon ska komma på att du är någon annan än den du försöker föreställa.
Det är inte första gången man har förstått att krig och nöd lockar fram kreativitet och en hög av måsten, för att överleva. Kan man någoting om den 1930-tals krasch som Tyskland utsattes för är man naturligtvis medveten om den stora nöden som folk utsattes för. När Hitler kom till makten blev det inte heller lättare. Att tvingas bli man, kanske kan låta banalt och enkelt, men leder naturligtvis till självbedrägerier som ger tuffa konsekvenser både för en själv och andra.
Denna dramatisering baserar sig på en sann historia om Étre Blessé som gjorde just det, stal sin döde mans identitet för att överleva. I över 10 år levde hon som denne man och förlorade sig själv i processen. Det kan göra vilken människa som helst stundom ambivalent i tankarna.

Karina Holla spelade denna kvinna på ett fantastiskt vis. Med gediget kroppsspråk, burleskt uttryck och dramatisk mimik tog hon oss genom de stora händelserna under 65 minuter. Vid flera tillfällen var hennes smärta och rädsla så stor att det värkte i ens kropp och håren på armarna reste sig. Nervöst skrattade också publiken, när de tyvärr inte visste vad annat att göra för att försöka se något komiskt på åtminstone rörelserna i det som hände. Precis som man kan göra när någon faller hejdlöst ned för en trappa och det någonstans nog ser lite skojigt ut, när man tränger ute den smärta som måste kännas i fallet. Troligen var det också så Étre överlevde.
Jag uppskattade mycket att skådespelerskan gjorde avbrott i sina dramatiseringar för att gå in i rollen som historieberättare också, det underlättade förståelsen för handlingen. Dock skulle jag ha uppskattat det ännu mer om berättandet hade haft ett större naturligt flöde och mer kronologiska övergångar. Om man kunde tyska förstod man bättre förställningen, eftersom det fanns några inslag av tyska meningar och tal i skådespelet. Hela föreställningen levererades annars på engelska och det var stundom svårt att förstå hennes brytning. Dock överkompenserades allt detta av skådespelerskans enorma närvaro som stoppade all tid och rum.
Att sammanhållningen av handlingen spretade i manuset, ledde tyvärr till att man hade fler frågor än svar efter föreställningen än före.

Karina Holla besitter en pantomimclowns förmåga att trollbinda sin publik på ett sätt som få. Hennes gåva är inte forcerad eller påhittad utan äkta hela vägen. Hon ikläder sig inte en fejkad roll utan blir en stor del av det hon föreställer.

Teaterkritik

Footer

Om oss