Teaterkritik

Blinka lilla stjärna på Folkteatern – Förundran ledstjärna i varm välgjord barnpjäs

20 mars, 2015 by Mats Hallberg

Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg

Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.

Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.

På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?

Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.

Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.

Foto: Lina Ikse

ÖFA: Monster – glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem

20 mars, 2015 by Lotta Altner

ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm

Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.

Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.

Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.

Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.

Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.

Foto: Märta Thisner

Stoneface Duckface på Teater De Vill – häftig berättarteknik för tonåringar

19 mars, 2015 by Lotta Altner

Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015

I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)

Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.

Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.

Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.

Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.

Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek

Sanning c/o Folkteatern – Långt ifrån helgjuten trippel

15 mars, 2015 by Mats Hallberg

Sanning c/o Folkteatern
Not Based on a True Story – En mängd möten med göteborgare som har fått berätta vad de tycker att teater ska handla om.
Variation av Kristian Hallberg
Möjligtvis har det inträffat en incident av Chris Thorpe
Premiär på Folkteatern i Göteborg 14 mars 2015

Kommer behandla pjäserna var för sig, fast berörinspunkter finns. De ingår i samlingsrubriken Sanning c/o Folkteatern, men är inte någon egentlig triptyk. Jag lämnade teatern efter drygt fem timmar relativt besviken. Och då hade jag ändå sett några enskilda scener som jag tyckte mycket om. Blev i mastigaste laget att sätta i sig en hel trippel. Å andra sidan gillade jag olikheter i temperament och tilltal. Gemensamt för samtliga tre föreställningar är att ett platsbyte gjorts mellan scen och salong. Vi sitter på gradänger och tittar mot en scen utan upphöjning inramad av gigantiska gulrosa draperier och en sammetsröd ridå. Framför ridån går Jonas Sjöqvist igenom förutsättningarna och applicerar folk – på – stan – önskemål på de tre föreställningarna. Allt sker i en uppsluppen anda. Som ljudkuliss hörs en entonig, i längden enerverande slinga, som inte upphör förrän en bit in i första pjäsen.

Först ges Variation av Kristian Hallberg i regi av Frida Röhl, Fokteaterns nytillträdda konstnärlige ledare. Huvudpersonen får till sig från förskolan (bara han som inisiterar på att använda detta ord) att sonen yttrat sig på ett sätt som kan tolkas som rasism. Detta är den springande punkten i en minst sagt intensiv pjäs. Hallberg är en flitigt spelad dramatiker med förmågan att ta pulsen på samtiden. Här konfronterar han en världsförbättrande man med dennes självbild. I öppningsscenen sitter K – revolutionerande nog spelad av Sana Hultman – med sin mamma på restaurang i Danmark. En rolig tänkvärd scen, om än alltför utdragen, ackompanjerad av ett bombardemang av frågor och motfrågor från ensemblen.

K som är vegetarian av poltiska skäl och driver flera antirasistiska projekt, spekulerar och resonerar om hur leva som man lär. ”Danmark är problematiskt, borde kanske bojkottas?” K anklagar den som han anser slappa omgivningen som inte protesterar, inte är konsekvent och inte är noga med språket. Följden blir omöjliga relationer på grund av blockeringar och oviljan att ta in en sammansatt verklighet. I det sinnrika slutet vänds allt emot en person som gjort sig odräglig och därför själv åtalas. Någon som hatar tystnad och alltid tar diskussionen, beordras just tystnad som stratetigisk lösning. Hoppas ni ursäktar spoilern, som ändå inte avslöjar riktigt allt. Det här verkar antagligen jätteintressant och det fanns mycket positivt. Gillade skarpt Jonas Sjöqvist som 6-åring. Blir otroligt roligt när han levererar en fors av repliker bestående av påståenden och kluriga frågor. Som besatt av fotboll får han sin allvetande pappa på fall när han blandar herr- och damfotboll. Elisabeth Göransson kreerar förtjänstfullt den kuvade mamman som får ta emot all bitterhet från K. Tyckte om Charlotte Trulsens sätt att ta sig an sina två roller. När hon gör en framgångsrik yrkeskvinna, tillika mamma till den ostyriga grabb som ska ha blivit utsatt för den rasistiska incidenten, då bevisas att världen sällan kan ses i svart eller vitt.

Och det pedagogiska smarta slutet är värt att återigen lyftas fram. Varför då inte helnöjd? Till sin form är Variation egendomligt lös i kanterna. Mitt i brister ensemblen ut i en sång out of nowhere utan förklaring. Vissa ofullständiga svar, jämte motfrågor byggda på ovilja att ta in information, blir tröttsamma i längden. Kören som förhör K går in och ut ur sina roller, vilket tar ett tag att vänja sig vid. En ojämn uppsättning med åtskilliga enskilda toppar blir mitt helhetsomdöme.

Möjligtvis har det inträffat en icident är skriven av Chris Thorpe som är verksam i Leeds. Utifrån pjäsens format kan man förstå att han jobbat mycket med soloperformance jämte radioteater. Tolkar hans manus om destruktiv övertygelse, gör dels en ung regissör under utbildning vid namn Fredrik Lusth, dels dramaturgen Magnus Lindman. Till sitt förfogande har de eminenta Lisa Lindgren från Göteborgs Stadsteater, skådespelarstudenten Daniel Dahlin, Zardasht Rad med både Dramaten och TV på meritlistan och i en biroll människorättsaktivisten Haroon Natan. Jag hade stora besvär med att hålla mig vaken för att ta emot styckets långa berättelser. Till en anställd i baren yppade jag efteråt att det var ett sömnpiller. (Till mitt försvar måste sägas att jag hade varit på extremt vital premiär kvällen före och sovit otillräckligt efter två recensionsjobb.) Hur som helst, är bara att erkänna att ganska statiska framföranden utan gestaltning inte är min kopp te. Hjälper inte att de på scen till fullo behärskar sina textmassor. Monologerna som de drivna skådespelarna framför förenas av gemensam tematik. De påstås kretsa kring hjältemod och kompromiss, katastrof eller revolution. Ska noteras att en av männen laborerar med två monolger, en i jagform om en kallblodig terrorist och en om den förevigade demonstrant som ställde sig framför en stridsvagn på Himmelska fridens torg. Ensemblen förenas i slutet genom att utgöra avancerad talkör. Titeln på engelsmannens manus är väldigt medvetet missvisande.

Till sist är vi framme vid den happening som går under namnet Not based on a true story. Vad vi ser har sitt ursprung i de insamlade förslag som omnämndes i min introduktion. Resultatet blir ett sammelsurium av högläsning från lappar och fascinerande krumsprång. Finns mycket som är roligt, meningsfullt och emellanåt till och med genialt. Den ”stackars” K gör – dragandes på en fulllastad kärra – åter entré genom att därefter ta sig ut från teatern, för att tillsammans med andra iscensätta en demonstration. En brasklapp är emellertid på sin plats. Dramaturg Lindman borde tillsammans med regissör Röhl, ha ägnat sig mer åt vad som kallas ”kill your darlings”. Ibland tror jag bestämt att de som meverkar på scen, vilket inkluderar delar av tekniska personalen, har mer roligt än vi i publiken har. Två aktörer som förtjänar överbetyg är dialektkonstnären Lycke Claesson (medverkar också i Variation) och Folkteaterns skickliga komedienne Lena B Nilsson.

Överhuvudtaget sågs många festliga förklädnader och hördes åtskilliga rappa repliker. Men en del texter var också övermåttan pretentiösa. Iförd guldglansig vid klänning fyller kompositören Amnina Hocine en viktig funktion i denna happening. Alla sånger är inte jättelyckade, men jag njöt av det sound hon skapade på sluttampen, ett sound som fick skådespelarna att lustfyllt röra sig till musiken. Mitt i allehanda uppslag utifrån och inifrån ensemblen förekom bland andra Shakespeare, Nietzsche, Jesus, Bergman och snubbelfarser. ”Det är dålig stämning på jorden” löd en banderoll som ensemblen tog spjärn emot. Är knappast vettigt att mer beskriva eller bedöma ett sådant här spretigt och mäktigt allkonstverk.

Vad är pengar? – Alla skratt fastnar i halsen

15 mars, 2015 by Lotta Altner

vadarpengar

Vad är pengar?
Av Andreas Cervenka och Magnus Florin
Dramatisering och regi Ellen Lamm
Scenografi Sören Brunes
Ljus Torkel Blomkvist
Koreografi Aleksandra Czarnecki Plaude
Peruk och mask Mimmi Lindell
Kostym Stina Hedin (praktik STDH)
Premiär 14 mars 2015 – Elverket, Dramaten

Jag tror att jag hade förväntat mig en djupare filosofisk förklaring till vad stålar är. Kanske skulle jag gå ifrån föreställningen med en djupare kunskap i något som vi kulturnördar inte jagar som mest. Inga direkta högskolepoäng, men en och annan käck kliché i alla fall. Men ganska direkt, tack och lov, förstår man att föreställningen är djupt sarkastisk till hela bankväsendet och på en gång känner jag mig mer hemma och nöjd. Med tanke på minusräntan i dagsläget kan man gott kosta på sig att slå hårt, kan jag tycka.

Blått är verkligen en väldigt neutral och i mina ögon strikt oklädsam färg på de flesta, åtminstone när det kommer i överflöd. Då hela bankens personal dyker upp i ”5 nyanser av blått” kan jag inte låta bli att känna mig tillfreds. Jag liksom visste redan att bankväsendet kan man inte lita på.

Tjänstemännen uppvisar strikt påklistrad byråkrati och de förklarar invecklad nonsens så att det i slutendan låter som vilken självklarhet som helst. Det påminner mig om mina egna samtal på banken och att se sin hund, bita sig själv i svansen. Bubblan kring fejkade sanningar växer, och vid några tillfällen smäller bubblan och de landar pladask, hårt i en verklighet som inte går att hantera. Stora kladdiga mumsbitar av dumheter fastnar överallt.
”Den unge mannen” (Simon Reithner) som berättar sin historia för oss och slussar oss igenom hela bankväsendets avdelningar besitter fantastisk kroppskontroll och mimik. Ibland ser han också ut som en 2 dimensionell seriefigur som rör sig i slowmotion. Det är vackert, coolt och härligt kontrollerande. När han faller och rullar över glastaket ovanför oss fascineras jag av hans akrobatiska kunskaper och smidighet. Jag hoppas att han som katten har nio liv och alltid landar på fötterna, oavsett vad som händer.

Systemet verkar äta på individerna. Den ena dumheten efter den andra är förklaringar på den föregående. När det blir något fel får bara den sittande bankchefen sparken och så börjar man om från början och skattebetalarna betalar priset. Det känns infekterat, falskt och förödande. Det köps med pengar som inte finns, som ger lån som ingen kan betala, som ger skatter som dras av besparingar som inte finns.

Jag hade velat ha en tydligare story i föreställningen, inte enbart symboliska handlingar och bilder om bankväsendet. Det fungerar bara en bit på vägen. Några fler personifierade karaktärer hade kunnat ge mer sympati och aha-upplevelser i magen. För den ovana tittaren kommer inte att känna sig hemma i en värld utan ett givet klimax eller avslut. Nu fick man mestadels ordsalvor i mitten, med tuffa tvistar.

Det mest intressanta i föreställningen är att karaktärerna gör sig roliga mestadels på sin egen bekostnad, sällan på varandras. Föreställningen är därmed något så intressant som självsarkastisk. Med tiden faller dock tjänstemännens försvarstal ihop och deras kläder och åsikter vittras sönder, sakta men säkert. Alla skratten som hörs denna kväll fastnar i halsen, för var är vi egentligen på väg med denna pengamarknad som växer och växer. Var ligger värdet i dessa luftslott? Vad gör vi när vi inte har råd att ge lån till länder eller banker som gått i konkurs? Föreställningen ger oss en makaber känsla som sträcker sig långt bortom Hasse Alfredssons sång ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre”:

Teaterkritik

Footer

Om oss