Vad är pengar?
Av Andreas Cervenka och Magnus Florin
Dramatisering och regi Ellen Lamm
Scenografi Sören Brunes
Ljus Torkel Blomkvist
Koreografi Aleksandra Czarnecki Plaude
Peruk och mask Mimmi Lindell
Kostym Stina Hedin (praktik STDH)
Premiär 14 mars 2015 – Elverket, Dramaten
Jag tror att jag hade förväntat mig en djupare filosofisk förklaring till vad stålar är. Kanske skulle jag gå ifrån föreställningen med en djupare kunskap i något som vi kulturnördar inte jagar som mest. Inga direkta högskolepoäng, men en och annan käck kliché i alla fall. Men ganska direkt, tack och lov, förstår man att föreställningen är djupt sarkastisk till hela bankväsendet och på en gång känner jag mig mer hemma och nöjd. Med tanke på minusräntan i dagsläget kan man gott kosta på sig att slå hårt, kan jag tycka.
Blått är verkligen en väldigt neutral och i mina ögon strikt oklädsam färg på de flesta, åtminstone när det kommer i överflöd. Då hela bankens personal dyker upp i ”5 nyanser av blått” kan jag inte låta bli att känna mig tillfreds. Jag liksom visste redan att bankväsendet kan man inte lita på.
Tjänstemännen uppvisar strikt påklistrad byråkrati och de förklarar invecklad nonsens så att det i slutendan låter som vilken självklarhet som helst. Det påminner mig om mina egna samtal på banken och att se sin hund, bita sig själv i svansen. Bubblan kring fejkade sanningar växer, och vid några tillfällen smäller bubblan och de landar pladask, hårt i en verklighet som inte går att hantera. Stora kladdiga mumsbitar av dumheter fastnar överallt.
”Den unge mannen” (Simon Reithner) som berättar sin historia för oss och slussar oss igenom hela bankväsendets avdelningar besitter fantastisk kroppskontroll och mimik. Ibland ser han också ut som en 2 dimensionell seriefigur som rör sig i slowmotion. Det är vackert, coolt och härligt kontrollerande. När han faller och rullar över glastaket ovanför oss fascineras jag av hans akrobatiska kunskaper och smidighet. Jag hoppas att han som katten har nio liv och alltid landar på fötterna, oavsett vad som händer.
Systemet verkar äta på individerna. Den ena dumheten efter den andra är förklaringar på den föregående. När det blir något fel får bara den sittande bankchefen sparken och så börjar man om från början och skattebetalarna betalar priset. Det känns infekterat, falskt och förödande. Det köps med pengar som inte finns, som ger lån som ingen kan betala, som ger skatter som dras av besparingar som inte finns.
Jag hade velat ha en tydligare story i föreställningen, inte enbart symboliska handlingar och bilder om bankväsendet. Det fungerar bara en bit på vägen. Några fler personifierade karaktärer hade kunnat ge mer sympati och aha-upplevelser i magen. För den ovana tittaren kommer inte att känna sig hemma i en värld utan ett givet klimax eller avslut. Nu fick man mestadels ordsalvor i mitten, med tuffa tvistar.
Det mest intressanta i föreställningen är att karaktärerna gör sig roliga mestadels på sin egen bekostnad, sällan på varandras. Föreställningen är därmed något så intressant som självsarkastisk. Med tiden faller dock tjänstemännens försvarstal ihop och deras kläder och åsikter vittras sönder, sakta men säkert. Alla skratten som hörs denna kväll fastnar i halsen, för var är vi egentligen på väg med denna pengamarknad som växer och växer. Var ligger värdet i dessa luftslott? Vad gör vi när vi inte har råd att ge lån till länder eller banker som gått i konkurs? Föreställningen ger oss en makaber känsla som sträcker sig långt bortom Hasse Alfredssons sång ”Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre”: