ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm
Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.
Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.
Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.
Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.
Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.
Foto: Märta Thisner