Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

by

Filmtjuven
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juli 2022
Regi Pan Nalin

En vacker indisk hyllning till filmkonsten. Av och till är den förutsägbar och har en hel del inspiration från succéfilm Cinema Paradiiso, men däremellan är denna indiska film både överraskande och unik. Huvudhistorien kretsar kring en pojke, Samay, som för första gången i sist liv får följa med sin familj på en film på bio. Hans pappa är noga att poängtera att det blir både den första och den sista gången, eftersom familjen är av Brahmin-kasten så är film inte något för dem. Enda anledningen att de går denna gång är att det är en religiös film. Samay blir helt fängslad av film och bestämmer sig att han ska bli filmskapare när han är vuxen. Vilket hans pappa hånskrattar åt och förbjuder å det strängaste.

Det kommer aldrig fram i filmen hur gammal Samay är. Han är rätt liten, jag skulle tippa i elva-tolvårsåldern. Han har ett starkt inre driv, det är fascinerande. Mot sin pappas vilja beger h an sig till den slitna biografen och lyckas bli vän med biomaskinisten Fazal. Samay och Fazal gör ett avtal: Samay tar med sin matsäck med den underbar hemlagade maten som hans mamma gjort till Fazal och Samay får sitta i kontrollrummet och se på film. Mat mot film. Jag erkänner att det vattnas i munnen på mig när jag ser maten och när jag ser när mamman lagar mat. Vällagad indisk mat är så god.

En underbar vänskap växer fram mellan Samay och Fazal. Men Samay nöjer sig inte med att se på film. Han får med sin några vänner och de börjar skapa film själva med de metoder som finns tillgängliga för sex småpojkar på indiska landsbygden.

En bihistoria till hyllningen till filmkonst är en inblick i livet på indiska landsbygden och hur rättslösa barn är. Att föräldrar får piska sin barn fullt synligt för omgivningen. Jag blir förskräckt över barns situation världen över och inser att vi till viss del lever i en skyddad bubbla i Sverige. Fast inte helt skyddade här heller, det har varit en del mord på barn i Sverige under senare. Så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bäst.

Jag blir lite konfunderad över Samay och hans vänners ålder. Kan så små barn vara så företagsamma? Det förvånat mig också hur fritt de får springa runt i bygden och att de kan ligga och smyga på en flock lejon och att de kan bygga en hemlig biograf i spökstaden. Eller så är det en berättelse som visar hur livet kan vara för barn på landsbygden Indien.

Oavsett de kritiska funderingarna jag har kring delar av filmens berättelse slår jag ändå fast att i mina ögon är detta en vacker, stark och helt underbar film. Den är fylld av underbar symbolik och det är en ren njutning att sitta ned i nästan två timmar och följa Samay och hans sökande efter ljuset och berättelserna.

För övrigt: Originaltiteln ”Last Film Show” tycker jag, som ofta, är mycket bättre än den svenska titeln.

Filmtjuven är skriven och regisserad av Pan Nalin, vars ”Angry Indian Goddesses” och ”Samsara” också gick på bio i Sverige. Huvudrollen gör av den otroligt charmiga Bhavin Rabari.

Filmrecension: Official Competition – en riktig rolig satir över filmvärlden

by

Official Competition
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Mariano Cohn och Gastón Dupra

En rolig satir om filmindustrin med Antonio Banderas och Penélope Cruz i två av huvudrollerna. Penélope Cruz spelar Lola, en högst originell filmregissör som fått uppdraget att regissera en film med två storstjärnor som spelas av Antonio Banderas och Oscar Martínez. Filmen är rolig på en småputtrigt sätt.

Satir är svårt och risken finns att det blir billig revy – men för min del gör det inget att det emellanåt är överdrivet och att det syns att skådespelarna har roligt själva när det spelar.


Filmregissören Lola får uppdraget att skapa en film som ska räknas till de stora filmerna. En stenrik H vill genom att betala för filmen skapa ett odödligt avtryck till eftervärlden genom att ha bekostat detta prestigeprojekt. Lola räknas som säker regissör för att uppnå framgång och prestige i film- och kulturvärlden. Lola väljer att till de två huvudrollerna ha två legendariska skådespelare som dels är väldigt olika och samtidigt rivaliserande egocentriker.

Banderas karaktär Felix är en firad Hollywoodstjärna som fått flera stora priser och drar stor publik till filmerna och därför också har hög lön för sin medverkan. Martínez spelar Ivan, en respekterad skådespelare och lärare i scenkonst som valt en helt annan väg in teater och film: han gör svåra roller och är inte ute efter stjärnglans och om han skulle få en Oscar skulle han vägra åka dit. Ivan föraktar den underhållande filmindustrin som, enligt honom, inte har något konstnärligt äkta engagemang.

Det är kul och filmen driver med alla slags karaktärer, med såväl egotrippade regissörer som okunniga producenter, fjäskande medhjälpare och divor till skådespelare. Jag tycker om denna lugna satir som samtidigt ändå är en kärleksförklaring till filmindustrin. Visst bygger det delvis på klichéer, men det måste satir ofta göra. Jag stör mig inte på det som är klichéer i filmen för det är samtidigt roligt och av och till oväntade vändningar. Det var rätt länge sedan jag hade så roligt när jag såg en film. Dessutom är alla tre huvudrollsinnehavarna, Antonio Banderas, Oscar Martínez och Penélope Cruz, mycket duktiga skådespelare.

Official Competition är Cruz och Banderas tredje gemensamma film; i Smärta och ära spelade hon hans mor i tillbakablickar och de hade ett par scener tillsammans i Kära passagerare. Mariano Cohn och Gastón Duprat har regisserat Official Competition, samt även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. Oscar Martínez sågs i Cohns och Duprats El ciudadano ilustre/The Distinguished Citizen, som 2016 erhöll Vittori Veneto-priset samt en Volpi Cup till Martínez vid filmfestivalen i Venedig.

Official Competition nominerades till Guldlejonet i Venedig, samt till bästa film i San Sebastián.

Filmrecension: Grandmother – lite väl seg tyvärr

by

Grandmother
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2022
Regi Matthew J. Saville
Medverkande Charlotte Rampling, Marton Csokas, George Ferrier m.fl.

Att leva med en djup sorg och att lära sig hantera den – det är ett inte helt ovanligt tema i filmer och böcker. Alltför ofta är dessa skildringar fyllda av klichéer och sällan något som den som verkligen lever med en djup sorg känner igen sig i. Det första felet är att många av dessa berättelser bygger på illusionen att en sorg någonsin går över. Det gör den, däremot lär man sig att leva vidare med den vid sin sida. Denna film lyckas inte berätta på ett engagerande eller berörande sätt.

Tyvärr är Grandmotehbåde förutsägbar och svår att tro på eller ta till sig. En och annan scen glimtar till men i sin helhet är den rätt seg att sitta av. Charlotte Rampling, mer eller mindre kultförklarad, spelar mest sig själv. Hon ska kunna prestera mer än så. Fast det är kanske svårt om regissören inte kan genomföra berättelsen.

Handlingen utspelas på Nya Zeeland och centrum för berättelsen står den tonårige Sam som skickas hem från internatskolan. Hans farmor har flyttat dit för att hon behöver hjälp ett tag eftersom hon skadat benen och inte kan gå. Farmor är ett original som pimpar gin som andra dricker te eller vatten. Sam är inte speciellt glad över att träffa henne. Dels har hon beslagtagit det rum där Sams mamma bodde innan hon dog och dels har Sam aldrig träffat sin farmor utan mest hört sin pappa berätta hur mycket han hatar henne.

Sam är ilsken på det mesta och varken han eller hans pappa kan prata om svåra känslor utan flyr helst. Sorgen efter mamman har Sam inte på något sätt fått hjälp att ta itu med. Och pappan verkar fly fältet och låter Sam vara ensam med farmodern och hennes sjuksköterska.

Sam och farmor är envisa och ensamvargar båda två men samtidigt kan ingen av dem egentligen prata om vad de känner. Att de bråkar och sedan hittar ett sätt att fungera tillsammans, det är väl rätt uppenbart redan tidigt i filmen. För att inte berätta för mycket av händelserna vill jag ge filmen lite beröm för att karaktärerna, såväl farmodern, sköterskan och Sam, är originell och inte skildras som en i mängden. Med lite mer bearbetning av manus till film skulle den kunna bli betydligt bättre. Ett av filmens minus är att den mest känns som en teaterföreställning. Det är mycket sitta still och prata. Berättelsen skulle passa mycket bättre på en teaterscen eller kanske som en roman. Vissa scener glimtar till men andra är omöjliga att ens tro på.

Filmrecension: Mina bröder och jag – den vackraste film jag sett på länge

by

Mina bröder och jag
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2022
Regi Yohan Manca

Den vackraste film jag sett på mycket, mycket länge. Berörande, engagerande, originell, unik – den sticker ut på många sätt och har många lager i berättelsen. En film som både känns mycket realistiskt och samtidigt ger hopp om människor. Sorglig och hoppingivande på samma gång. Om klassklyftor, om musik och kulturens kraft och opera i synnerhet, om liv och död och om att vara människa.

Huvudpersonen Nour är en 14-årig pojke som bor med sin tre äldre bröder i en fransk kuststad dit massor av turister kommer på sommaren. Sommarlovet har precis börjat men för Nour betyder det arbete. Han ska göra samhällstjänst på sin skola, det vill säga plocka skräp, måla fönster med mera samtidigt som mer välbärgade barn springer förbi honom i korridoren på väg till sommarkurser i judo eller sång.

Nour och hans bröder är fattiga och turas om att se efter deras mamma, som ligger döende i koma ett rum i lägenheten. Bröderna måste tillsammans kämpa för att få in pengar till hyra, mat och mammans sjukvård. Det är en tuff kamp för fyra bröder.

Medan Nour står på en stege för att tvätta fönster i en skolkorridor hör han vacker sång, en operasång han känner igen. Nours pappa var italienare och brukade sjunga en del operasånger för deras mamma, medan han levde. Nour kan bara inte låta bli utan klättrar upp för att kunna se och höra de som sjunger bättre. När han trillar och blir upptäckt av operaläraren Sarah är det början på en vänskap och en ny passion.

Bröderna blir inte glada när de får reda på att Nour går på sånglektioner istället för att bidra till familjen med sin samhällstjänst.

Mina bröder och jag (Mes frères et moi) hade världspremiär i tävlan i Cannes och en mycket stark och överraskande berättelse med många nivåer. Människor beskrivs oerhört mänskligt och är begripliga, också när vi reagerar och inte håller med i deras beslut och handling. Det går inte att se denna film utan att bli berörd. Maël Rouin Berrandou som spelar Nour är helt fantastisk. Vi lär få se honom i fler filmer.

Är du trött på de typiska Hollywood-maneren i filmberättande ska du se denna. Detta är realism och samtidigt underbart hoppingivande och samtidigt ärligt. En saga mitt i verkligheten,

Filmrecension: A Chiara – omskakande om en dotter i en maffiafamilj

by

A Chiara
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Jonas Carpigano
Medverkande Swamy Rotolo, Claudio Rotolo, Carmela Fumo, Grecia Rotolo

En omskakande film om en 15-årig flicka som börjar inse att hennes pappa försörjer familjen genom att vara med i italiensk maffia. Chiara bor i Calabria tillsammans med sina föräldrarClaudio and Carmela och en äldre syster och en yngre syster. På kvällen för hennes storasyster 18-årsdag har de en födelsedagsfest med mycket mat, dans, presenter och skoj. Natten efter fest vänds livet upp och ner för Chiara. Hon hör något under natten och smyger sig ut på gatan och ser hur deras bil sprängs i luften och hennes pappa flyr.

Pappan är försvunnen och Chiara läser i nyheter att polis efterlyst honom då han misstänks vara med i maffian och misstänks för grovt narkotikabrott. Chiara försöker få reda på sanningen med både hennes storasyster och mamma vägrar prata om det. Chiara söker upp manliga släktingar och män som brukar umgås med hennes pappa, men alla vägrar säga något. Hon blir mer och mer desperat. Hon skolkar mycket från skolan och hon blir jobbig för omgivningen och till och med våldsam.

Det är en film som berör mycket och som skildrar livet i en maffiafamilj ur en helt annan synvinkel än den vanliga i filmer och tv-serier om maffian. Chiaras pappa är inte någon höjdare inom maffian utan en av de många som gör grovjobbet. ”Tror du vår boss skulle göra grovjobbet?” förklarar hennes pappa.

Eftersom Chiara skolkar mycket och agerar trotsigt och rebelliskt bestämmer myndigheter att hon ska tas om hand och placeras i en fosterfamilj. Domaren som tar beslutet förklarar att det är vanligt att samhället tar hand om barn från maffia-familjer för att ge barnen en chans till ett annat liv.

Regissören har valt att göra så den upplevs realistiskt, nästan som en dokumentär. Bildsekvenser har skakiga bilder, som filmade med en handkamera, många scener är i halvdunkel. Många av skådespelarna tillhör samma familj och släkt som huvudrollsinnehavaren Swamy Rotolo i rollen som Chiara.

A Chiara ger nya perspektiv på livet i delar av Italien som Calabria där det finns många fattiga grupper. Berättelsen sätter igång många tankar om barns uppväxt i maffia-sammanhang och den känns betydligt mer realistiskt än många av de betydligt våldsammare filmer och tv-serier som brukar behandla ämnet. Utan tvekan är det en omskakande film. Men filmen är ändå lite för lång och med en del hopp i handlingen som går för fort, vilket sätter ned betyget.