• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Great Silence – stark och berörande och trovärdig

1 maj, 2023 by Rosemari Södergren

The Great Silence
Betyg 4
Premiär för digitalköp den 3 april 2023 och digital hyra den 17 april
Regi Katrine Brocks

I lugn takt närmar vi oss svåra frågor om skuld och förlåtelse, om lögn och sanning. En film som tar upp frågor om religionens eller andlighetens innersta väsen eller mening. Om att hänge sig åt en religion eller ideologi inte är värd någonting om engagemanget inte medför omsorg och medkänsla för människor som behöver oss.

Alma (spelas av Kristine Kujath Thorp från Ninjababy) är en ung kvinna som är novis på ett kloster för nunnor i Danmark. Hon ska snart avlägga sina löften för att bli nunna efter prövotiden. Då dyker hennes äldre bror Erik upp (spelas av Elliott Crosset Hove). Erik har nyligen kommit ut från rehab då han har svåra alkoholproblem. Han vill ha sin del av arvet från deras far. Alma ärvde allt och har skänkt hela summan till klostret.

Egentligen handlar Eriks kontaktförsök med Alma om något annat än arvet. Det finns en händelse i det förflutna, något tragiskt som inträffat för många år sedan och som båda bär med sig inom sig och som påverkar deras liv.

Kristine Kujath Thorp spelar så bra. I första delen av filmen utstrålar hon den självgodhet som inte så sällan återfinns hos människor som hängivet följer någon religion eller ideologi. Men bakom den fernissade ytan ser vi spår av den ångest som bubblar och vill komma fram. De kval och den sanning hon gör allt för att dölja, både för sig själv och omgivningen.

Det är många duktiga skådespelare i rollerna och inget eller ingen är bara svart eller vitt, ingen är ängel eller djävul – alla är mänskliga på gott och ont. Det är välgjort och trovärdigt. Debutanten Katrine Brocks som har regisserat detta drama vill jag se mer filmer av.

Det är en stark och berörande film men den är inte något för den som vill att berättelsen ska springa fram i galopp. Den tar sin tid och låter oss förstå på flera nivåer. För att ta till sig filmen behöver man inte vara intresserad av religion. Sättet att hantera situationer och livet återfinns i många andra sammanhang. Samtidigt är det en engagerande film för den som är intresserad av religion eller andligt sökande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nunnekloster, Relgion

Filmrecension: Tenor – vidunderligt vacker och hoppingivande film

30 april, 2023 by Rosemari Södergren

Tenor
Betyg 5
Tenor finns tillgänglig för digitalköp den 1 maj och digital hyra den 15 maj
Regi Claude Zidi Jr
I huvudrollerna ses Michèle Laroque och Mohamed Belkhir (som i verkliga livet är känd under artistnamnet MB14).

Wow. Alltså. Jag är helt tagen. Vilken otroligt, särklassigt vacker och helt vidunderlig film. En film som ger hopp och dessutom fylld av storslagen musik.

Antoine bor tillsammans med sin bror som är en gängledare i en förort i Paris. Antoine studerar ekonomi/bokföring på universitet och försörjer sig genom att köra ut färdigmat, speciellt sushi. Han är också en bra rappare som ställer upp i rap-tävlingar mot medlemmar i konkurrerande gäng. Tävlingarna går ut på att lyckas förolämpa den andra mest.

En dag lämnar han en leverans till en av landets mest framstående sångpedagoger, madame Loyseau, som undervisar några elever på operan. Madame Loyseau inser att Antoine är en naturbegåvning vars röst med rätt träning kan bli en enastående operasångare.

Antoine upptäcker till sin egen förvåning att han dras till operans musik. Han får chansen att bli antagen till utbildning till operasångare. Han hamnar i ett gränsland mellan överklasskretsarna i operavärlden och den råa halvkriminella förortsvärlden han lever i. Han håller det hemligt för sin bror och sina vänner i förorten att han lär sig sjunga opera.

De två huvudrollerna, Madame Loyseau som spelas av Michèle Laroque och Antoine Zerkaoui som spelas av Mohammed Belkhir är så uttrycksfulla och bär filmen. Överlag är det bra skådespelare som känns så äkta i alla roller. Filmen har så många styrkor. Musiken är en pelare förstår och de duktiga skådespelarna men också att berättelsen skildrar människor utan att kategorisera dem. Ingen är bara god eller bara ond, alla är mänskliga.

Det var länge sedan en film gjorde mig så varm inuti och så glad och hoppfull.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Opera, tenor

Filmrecension: Peter Pan och Lena – mest av allt Kapten Kroks film

29 april, 2023 by Rosemari Södergren

Peter Pan och Lena
Betyg 3
Premiär på Disney+ 28 april 2023

Professionellt skapad på många nivåer, förstås: vackra bilder, genomarbetad scenografi och dräkter och duktiga skådespelare. Skepp som flyger fram på himlen, magiskt stjärnstoft från feen Tingeling som gör att Lena och hennes bröder kan flyga tillsammans med Peter Pan. När Disney tar tag i något brukar det betyda resurser att göra det väl. Disney gör oss inte besvikna nu heller när David Lowery fått uppgiften att regissera filmen Peter Pan och Lena (på engelska Peter Pan & Wendy) i en icke-animerad version med skådespelare.

Den briljanta skådespelaren Jude Law har rollen som berättelsens bov Kapten Krok. Och då blir filmen egentligen mest av allt en film om Kapten Krok och hans relation till Peter Pan. Vi får veta mer på djupet än tidigare varför de två figurerna hatar varandra så mycket. Tillsammans med att filmens foto går i många mörkbruna murriga färger gör att det inte är någon film för de minsta barnen. Om man vill förmedla Peter Pans historia till mindre barn rekommenderar jag den tecknade versionen från 1953 istället. Men sanningen att säga är den ändå för mörk och psykologiskt för att fungera för de minsta.

Peter Pan, pojken som inte ville växa upp och bli vuxen utan lever kvar i fantasins värld Neverland, debuterade i London 1904 i en pjäs. Pjäsförfattaren J.M. Barrie skrev senare två böcker om Peter Pan och hans äventyr. Fast innan Peter Pan dök upp som huvudperson fanns han med i en annan roman av Barrie, en roman som heter The Little White Bird.

Sedan Peter Pan debuterade på scen 1904 har det gjorts massor av filmer och pjäser om honom. Varför göra ännu en version, är en fråga säkert många ställer. Varför David Lowery antog utmaningen handlar förmodligen om Jude Law och Kapten Krok. Det som denna nya version tillför som inte visats tidigare är varför Kapten Krok och Peter Pan jämt bråkar med varandra. Ett budskap eller resonemang som kanske är lite för tungt och allvarligt för de yngre barnen.

Filmen börjar traditionellt hemma hos familjen Darling i London med Lena, hennes två yngre bröder Johan och Michael, hunden och föräldrarna. Lena ska snart skickas iväg på en skola för flickor som är på väg att bli unga damer. Lena vill inte bli vuxen. På natten kommer Peter Pan tillsammans med älvan Tingeling och hämtar Lena och hennes bröder. De kommer till Neverland och får uppleva äventyr där de träffar de förlorade pojkarna och Kapten Krok och hans pirater.

Peter Pan-berättelserna brukar sägas handla om gränslinjen mellan barndomens frihet att leka och att mogna och bli vuxen. Den handlar också om fantasins vidunderliga värld och kan tolkas som en hyllning till fantasin, att fantasin kan leva kvar med oss även när vi blir vuxna. Det finns också en mörkare tolkning där Neverland, landet Ingenstans, kan ses som döden, den värld dit barnen som dör kommer. Men denna nya version handlar ännu mer om att öppna sina ögon för att ingen föds till bov. Ingen, inte ens Kapten Krok, föds elak. Det som gör att människor gör elaka handlingar är knutet till vad de upplevt och fått utstå. Vi får en inblick i vad som gjort Kapten Krok till den han är. Och på ett djupare plan kan vi också se bråk som en evig cirkel som knyter samman en del personer. Peter Pan och Kapten Krok tycks vara beroende av att ha varandra som någon att hata. Frågor som jag nog tycker inte riktigt är något att ta upp med de allra minsta. Trots bråken är Peter Pan och Kapten Krok för evigt fast vid varandra.

För den som besöker London berättar Wikipedia:
Peter Pan står staty på två ställen i London. Den ena är i Kensington Gardens, där han enligt berättelsen ramlade ut ur sin barnvagn och forslades bort av älvorna. Den andra är vid barnsjukhuset på Great Ormond Street.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney+, Filmkritik, Filmrecension, Jude Law, Peter Pan

Filmrecension: Blaze – Jag vet vad jag såg

26 april, 2023 by Linou Gertz

Blaze – Jag vet vad jag såg
Betyg 5
Biopremiär 28 April
Regi Del Kathryn Barton

Efter kortfilmerna Red och Oscar Wildes The Nightingale and the Rose är nu den australienska konstnären och filmaren Del Kathryn Barton redo att släppa lös sin långfilmsdebut. Titeln, Blaze, är densamma som namnet på den tolvåriga flicka filmen kretsar kring. Hon är lite tystlåten, tillbakadragen och lever mycket i sitt egna huvud och fantasi. Hon går ut för en promenad med hörlurarna på för att njuta av naturen och tonerna i ljuv samklang. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Istället blir hon ofrivilligt vittne till ett våldsamt överfall som övergår i våldtäkt och tillslut mord. Då detta ter sig väldigt obehagligt och chockerande för publiken, går det ju bara att gissa hur det skulle kännas på plats i sådan ung ålder också. Kanske är det lätt att undra varför hon inte tillkallar hjälp, eller ringer polisen, vilket senare hålls emot henne både från andra och henne själv.

Förutom att vara väldigt snyggt filmad bär den också på närmast poetisk kvalitet, där det vardagsnära våldet blandas med närmast magisk realism där en liten sandlåda blir till en hel strand där Blaze kan känna sig som en krigare och drömma sig bort för att hantera sina känslor. Inte nog med det gestaltas det också bildligt i filmen på mycket snyggt sätt. Som det inte vore nog använder regissören också sin konstnärliga talang till att förstärka filmens uttryck med bland annat dockor som lever i och utanför Blaze – och hennes vänskapliga papier-mâché drake som mer liknar en Pinjata snarare än någonting hämtat ur exempelvis Game of Thrones. Filmen blandar också in rena skräckfilmsbilder, som en säng som öppnar upp sig likt en portal och sprutar ur sig blod – för att symbolisera en helt annat orelaterad stor händelse i hennes liv. På så vis fungerar filmen verkligen på flera nivåer.

Inkallad för ett vittnesmål bygger Blaze upp mod och styrka för att berätta vad hon sett. Väl på plats blir det inte riktigt så enkelt, då den misstänkta mannens försvarsadvokater vrider på hela situationen och använder hennes låga ålder emot henne och försöker få det att framstå som att hon skulle vara för ung för att förstå vad hon egentligen sett. Vilket visar klart och tydligt hur filmen lyckas provocera mig på två punkter i samma scen: 1). Att den mest framträdande försvarsadvokaten är kvinna, och därmed borde ha mer sympati för den mördade mamman och att låta en man som honom gå fri mycket väl kan leda till att hon själv och hennes familj står näst på tur som offer, och 2). Att advokater visserligen ska bistå med rättslig hjälp och guidning, men ändå ses som bäst presterande när de hittar kryphål till skyldiga brottslingar så de kan gå fria även om de har mördat och/eller våldtagit någon. Vilket påvisar ett väletablerat systemfel som är vanligt runtom i världen som är mer utav ett sjukdomssymptom snarare än någonting annat. Att de inte tycks bry sig det minsta hur det påverkar vittnet eller offrets familj är bara sorgligt.

Allt är dock inte mörker och elände. Det finns också vänskap, värme, gemenskap liksom humor och återuppbyggnad. Blaze har en vän hon pratar med, skämtar och diskuterar saker som killar och sex – så filmen klarar inte Bechdel-testet (om någon fortfarande minns det) men ger ändå gestaltningen mer trovärdighet. Att de dessutom tränar Jujutsu tillsammans bygger vidare på det. I en spännande scen används det också till att bygga atmosfär, och lätt hade kunnat sluta väldigt klyschigt men istället går sin egen väg. Liksom Blaze och denna närmast fulländade konstnärligt laddade debuten i helhet. Att den också bygger på reella problem, som mäns våld mot kvinnor och exempelvis nätmobbning, ger den extra tyngd och poetisk laddning mellan skratt och tårar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: På Hvitfeldtska bodde vi – tankeväckande, viktig

20 april, 2023 by Rosemari Södergren

På Hvitfeldtska bodde vi
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Nils Petter Löfstedt

En synnerligen tankeväckande dokumentär om händelserna för drygt tjugo år sedan då Göteborgspolisen stängde in hundratals aktivister på Hvitfeldtska skolan i Göteborg under EU-toppmötet 2001 där den amerikanske presidenten George W Bush närvarade. Instängningen av aktivisterna var ett stort övergrepp av polisen. Det var mer tur är skicklighet att det inte blev dödsoffer. Polisens inspärrning av och attacker mot de unga som bodde på skolan under toppmötet ses som upptakten till det som exploderade i Göteborgskravallerna. Hur missbrukat uttrycket ”viktig” än är om en film så måste denna dokumentär ändå kategoriseras som oerhört viktig.

Nils Petter Löfstedt var en av de hundratals som var med på Hvitfeldtska. Han hade med sig sin kamera och var redan som ung ständigt dokumenterande allt med kameran. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet tillsammans med en vän. Hvitfeldtska skulle användas som övernattning för tillresta. På morgonen spärrar polis av skolan och det kulminerar i attacker av ridande polisen med stålbatonger mot aktivister som försöker ta sig ut för att vara med på den planerade demonstrationen. Efter tio timmar är dramat över och 459 personer har gripits av polis. De allra flesta släpps dagen därpå.

Nils Petter Löfstedt hade gömt 15 filmrullar svartvit film i en kastrull på skolgården. Tjugo år senare söker kan upp flera av de som han fotograferat för att prata om det som hände. För de flesta har kravallerna satt djupa sår och en del vill inte ens prata om det.

Att se denna dokumentär väcker väldigt många tankar. Jag var där, fast inte på Hvitfeldtska utan som journalist och jag bodde på ett hotell och var på Svenska mässan. Det var hemska dagar där mediebevakningen visade sönderslagna butiker längs med Avenyn. Det var under en tid då det fanns stort engagemang och kritik mot hur EU blev alltmer styrt av kapitalismen. Det var många som reste runt för att demonstrera vid olika toppmötet. Kanske var det en oro hos göteborgsk polis att det skulle bli kravaller och därför spärrade de in aktivister och hindrade dem från att delta i demonstrationen mot George W Bush.

Så här, tjugo år senare, funderar jag på varför det var så lite bevakning av de traditionella medierna från det som hände på Hvitfeldtska. Det var utan tvekan ett stort övergrepp av polisen att spärra in hundratals aktivister från hela världen. Varför? Bristen i dokumentären är att vi inte får något svar på polisen: hur polisledningen försvarade sina beslut.

Dokumentären väcker många minnen till liv. Det fanns ett stort engagemang bland framför allt unga med också andra. Idag hör vi sällan om lika stora demonstrationer. Vad har hänt? Vart tog ungas engagemang för att bygga en mer rättvis värld vägen? Under senaste året har medierna istället fått rapportera om upplopp där människor i förorter kastar sten mot polis.

I dokumentären kommer flera av de som var med på plats på Hvitfeldtska till tals. Kul att få se musikern Emil Jensen berätta. Han var med där och är känd som en artist som tar ställning för till exempel klimatet, som när han gav sig ut på klimatturné, på lådcykel med sin föreställning ”Än susar skogen – cykelturnén” runt södra Sverige. På en elcykel räknade han med att trampa uppåt 400 mil.

Varför är människor inte lika aktiva och engagerade för att förändra samhället idag? Det är fråga som jag inte kan gömma undan. Visst har en del blivit förändrat åt det bättre sedan dess men oj vad mycket som förvärrats. Vart tog det vägen, det engagemanget som samlade så många? Har unga idag sugits in i individualismen och drömmer om att bli kända och stenrika var och en själv istället?

Delvis saknar jag viss objektivitet i denna dokumentär. Varför ställs inte frågan till Göteborgspolisen vad de hade för underlag för att spärra in människorna? Och hur kunde polischefen bli friad i hovrätten för att de helt utan giltiga juridiska skäl grep mer än 600 människor under dessa dagar? Att svensk hovrätt ofta skämmer ut sig, speciellt under senare år, det är en sorg vi i Sverige just nu måste lära oss att hantera. Bild- och filmbevisen från denna dokumentär är tydliga – polisen stod för grava övergrepp mot människorna som skulle på bo Hvidfeldtska under toppmötet.

Denna dokumentär sätter igång många tankar och frågor.

Fakta om regissören:
Regissören Nils Petter Löfstedt är fotograf och filmare född 1980 i Vadstena. Arbetade som foto-assistent till Jean Hermanson. Gjorde efter mentorns död 2012 den kritikerrosade filmen Himlens mörkrum, som ramades in av den bildskatt Hermansson efterlämnade.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Göteborg, Göteborgskravallerna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in