Grandmother
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2022
Regi Matthew J. Saville
Medverkande Charlotte Rampling, Marton Csokas, George Ferrier m.fl.
Att leva med en djup sorg och att lära sig hantera den – det är ett inte helt ovanligt tema i filmer och böcker. Alltför ofta är dessa skildringar fyllda av klichéer och sällan något som den som verkligen lever med en djup sorg känner igen sig i. Det första felet är att många av dessa berättelser bygger på illusionen att en sorg någonsin går över. Det gör den, däremot lär man sig att leva vidare med den vid sin sida. Denna film lyckas inte berätta på ett engagerande eller berörande sätt.
Tyvärr är Grandmotehbåde förutsägbar och svår att tro på eller ta till sig. En och annan scen glimtar till men i sin helhet är den rätt seg att sitta av. Charlotte Rampling, mer eller mindre kultförklarad, spelar mest sig själv. Hon ska kunna prestera mer än så. Fast det är kanske svårt om regissören inte kan genomföra berättelsen.
Handlingen utspelas på Nya Zeeland och centrum för berättelsen står den tonårige Sam som skickas hem från internatskolan. Hans farmor har flyttat dit för att hon behöver hjälp ett tag eftersom hon skadat benen och inte kan gå. Farmor är ett original som pimpar gin som andra dricker te eller vatten. Sam är inte speciellt glad över att träffa henne. Dels har hon beslagtagit det rum där Sams mamma bodde innan hon dog och dels har Sam aldrig träffat sin farmor utan mest hört sin pappa berätta hur mycket han hatar henne.
Sam är ilsken på det mesta och varken han eller hans pappa kan prata om svåra känslor utan flyr helst. Sorgen efter mamman har Sam inte på något sätt fått hjälp att ta itu med. Och pappan verkar fly fältet och låter Sam vara ensam med farmodern och hennes sjuksköterska.
Sam och farmor är envisa och ensamvargar båda två men samtidigt kan ingen av dem egentligen prata om vad de känner. Att de bråkar och sedan hittar ett sätt att fungera tillsammans, det är väl rätt uppenbart redan tidigt i filmen. För att inte berätta för mycket av händelserna vill jag ge filmen lite beröm för att karaktärerna, såväl farmodern, sköterskan och Sam, är originell och inte skildras som en i mängden. Med lite mer bearbetning av manus till film skulle den kunna bli betydligt bättre. Ett av filmens minus är att den mest känns som en teaterföreställning. Det är mycket sitta still och prata. Berättelsen skulle passa mycket bättre på en teaterscen eller kanske som en roman. Vissa scener glimtar till men andra är omöjliga att ens tro på.