Filmtjuven
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juli 2022
Regi Pan Nalin
En vacker indisk hyllning till filmkonsten. Av och till är den förutsägbar och har en hel del inspiration från succéfilm Cinema Paradiiso, men däremellan är denna indiska film både överraskande och unik. Huvudhistorien kretsar kring en pojke, Samay, som för första gången i sist liv får följa med sin familj på en film på bio. Hans pappa är noga att poängtera att det blir både den första och den sista gången, eftersom familjen är av Brahmin-kasten så är film inte något för dem. Enda anledningen att de går denna gång är att det är en religiös film. Samay blir helt fängslad av film och bestämmer sig att han ska bli filmskapare när han är vuxen. Vilket hans pappa hånskrattar åt och förbjuder å det strängaste.
Det kommer aldrig fram i filmen hur gammal Samay är. Han är rätt liten, jag skulle tippa i elva-tolvårsåldern. Han har ett starkt inre driv, det är fascinerande. Mot sin pappas vilja beger h an sig till den slitna biografen och lyckas bli vän med biomaskinisten Fazal. Samay och Fazal gör ett avtal: Samay tar med sin matsäck med den underbar hemlagade maten som hans mamma gjort till Fazal och Samay får sitta i kontrollrummet och se på film. Mat mot film. Jag erkänner att det vattnas i munnen på mig när jag ser maten och när jag ser när mamman lagar mat. Vällagad indisk mat är så god.
En underbar vänskap växer fram mellan Samay och Fazal. Men Samay nöjer sig inte med att se på film. Han får med sin några vänner och de börjar skapa film själva med de metoder som finns tillgängliga för sex småpojkar på indiska landsbygden.
En bihistoria till hyllningen till filmkonst är en inblick i livet på indiska landsbygden och hur rättslösa barn är. Att föräldrar får piska sin barn fullt synligt för omgivningen. Jag blir förskräckt över barns situation världen över och inser att vi till viss del lever i en skyddad bubbla i Sverige. Fast inte helt skyddade här heller, det har varit en del mord på barn i Sverige under senare. Så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bäst.
Jag blir lite konfunderad över Samay och hans vänners ålder. Kan så små barn vara så företagsamma? Det förvånat mig också hur fritt de får springa runt i bygden och att de kan ligga och smyga på en flock lejon och att de kan bygga en hemlig biograf i spökstaden. Eller så är det en berättelse som visar hur livet kan vara för barn på landsbygden Indien.
Oavsett de kritiska funderingarna jag har kring delar av filmens berättelse slår jag ändå fast att i mina ögon är detta en vacker, stark och helt underbar film. Den är fylld av underbar symbolik och det är en ren njutning att sitta ned i nästan två timmar och följa Samay och hans sökande efter ljuset och berättelserna.
För övrigt: Originaltiteln ”Last Film Show” tycker jag, som ofta, är mycket bättre än den svenska titeln.
Filmtjuven är skriven och regisserad av Pan Nalin, vars ”Angry Indian Goddesses” och ”Samsara” också gick på bio i Sverige. Huvudrollen gör av den otroligt charmiga Bhavin Rabari.