• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Papillon – en riktig äventyrsfilm

18 september, 2018 by Rosemari Södergren

Papillon
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi Michael Noer
Manus Aaron Guzikowski, baserat på bok av Henri Charrière

Nyinspelningen av klassikern från 1973 är en riktig äventyrsfilm. Den har allt det som en helaftonsfilm ska ha. Den är spännande, den berör och den har riktigt bra skådespelarinsatser. Den är omkring två timmar och en kvart, så den är perfekt för den som vill se en längre film som ändå inte känns långsam en enda sekund.

Filmen bygger på verkliga händelser då under 1920-talet i Frankrike Henri ”Papillon” Charriere döms till livstids fängelse för ett mord han inte begått och skickas till straffkolonin i Franska Guyana. 80.000 franska fångar skickades mellan 1852 och 1953 där de fick slita under outhärdliga förhållanden. Den som försökte fly blev antingen nedskjuten och dödad eller om han fångades in levande skickad till isolering i två år – och den isoleringscellen var vidrig. Fångarna fick till exempel inte tala under hela tiden och maten var usel, magen och knappt möjlig att överleva på.

Att människor för inte mer än omkring sjuttio år sedan ansåg sig ha rätt att behandla andra människor så grymt är tragiskt. Det är hemskt att inse hur kärlekslösa människor kan vara. Visst var många av fångarna kriminella, alla var inte oskyldigt dömda men inte ens en kriminell ska tas ifrån sin totala människovärdighet på det sättet. Det är inte alltid ett fritt val att bli kriminell. Miljö och andra omständigheter skapar oss. Nej självklart är det inte ursäktat att begå mord eller att leva på att stjäla, men det är ändå inte alltid ett fritt val. Livet kan vara svårt.

Henri ”Papillon” Charriere försökte fly flera gånger men fångades in. Då skickades han till Djävulsön, en ö utanför Franska Guyana som ingen hade lyckats fly från tidigare. Den som läst boken eller sett den första filmen vet hur det gick.

I den första filmen som regisserades av Franklin J. Schaffner hade Steve McQueen i rollen som Charriere. Hans vapendragare, Dega (som fängslats för skattebrott och behövde beskydd under fängelsetiden) spelades 1973 av Dustin Hoffman. Att ersätta dessa två giganter inom filmvärlden var en mäktig utmaning – men jag tycker Charlie Hunnam som Charriere och Rami Malek klarade det med väl godkänt. Rami Malek är känd för huvudrollen i kultserien Mr Robot och Charlie Hunnam har setts i tv-serien Sons of Anarchy.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: 7 x Chin Lit – spännande besök i kinesisk miljö

17 september, 2018 by Rosemari Södergren

7 x Chin Lit
Författare: Yi A, Yu Na, Shijiang Li, Xiaowen Ren, Ying Hong, Bai Lin och Kou Cao
Redaktör: Eva Ekeroth
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Översättare: Adam Sarac, Eva Ekeroth ,Roger Heshan Eriksson, Linus Fredriksson, Marta Östborn och Mikael Salomonsson
ISBN: 9789188227294
Förlag: Chin Lit

En räv flyttar en dag in till en människa och det sätter igång en mystisk process. Människan börjar längta mer och mer till sin barndoms trädgård och ett annat liv och sakta börjar en magisk förvandling. Berättelsen om räven och människan är magisk-realistisk novell skriven av den kinesiska författaren Lin Bai som föddes under 1950-talet i Guangxi i södra Kina. Novellen är en av nio noveller i novellsamlingen ”7 x Chin Lit” där sju kinesiska författare medverkar.

Novellerna är rätt olika sinsemellan. ”Vår tids kärlek” av Hong Ying är en skrämmande framtids-dystopi medan ”Räven” är mystisk magisk. Gemensamt för alla novellerna är förstås att de är skrivna av kinesiska författare och det sätter en stark prägel på berättelserna. Även om ämnena de tar upp är existentiella frågor som alla människor kan känna igen sig i har de alla en stark kinesisk stämning. De utspelar sig i kinesisk miljö vilket märks på miljöbeskrivningar och på detaljer som mat och hur relationer mellan människor och mellan människor och stat och myndigheter fungerar. Det är så intressant och spännande att flyttas in i denna kinesiska miljö.

Det enda negativa med samlingen är novellen ”Siaren” av A Yi som nästan helt är skriven på en svårläst kursiv stil. Den kursiva stilen har valts för att det ska förstås som ett brev. Det är synd för det var mycket svårt att läsa texten som dessutom var skriven på ett surrealistiskt sätt som de franska surrealisterna med André Breton i spetsen på 1920-talet skulle var stolta över. I ”Siaren” följer vi ett inte helt begripligt tankemönster hos en person som ser sig som världens nya frälsare och samtidigt bär på en tung bitterhet mot sitt liv och hur han behandlats i livet av människor och myndigheter.

Det publiceras en halv miljon tryckta titlar av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines.

I ”7 x Chin Lit” får vi möte sju kinesiska författare i sammanlagt nio noveller.

Förlaget berättar om boken:
A YI är polisen som sadlade om till författare och höjs nu till skyarna av litteraturkritiker och Nobelpristagaren Mo Yan. LIN BAIs karaktärer är ofta kvinnor och kvinnlig sexualitet är ett vanligt tema. Genom magisk realism skildrar REN XIAOWEN ofta människor långt ned på samhällsstegen vars öden vi får inblick i. CAO KOU tillhör 70-talistgenerationen författare i Kina som ofta betraktas som den ”bortglömda generationen”. Han skildrar inga stora saker utan skriver snarare om ingenting alls, eller de där småsakerna i livet som man känner igen så väl. NA YU har belönats med bronspris i ”Xihu Cutting-Edge Literary Prize” och en av hennes romaner har filmatiserats. I LI SHIJIANGS novell uppstår en dispyt mellan en prostituerad och hennes kund över huruvida den söndriga sedeln verkligen gavs av henne i växel när han betalade. HONG YING är mest känd för sina autobiografier men skildrar här framtiden där en sexuellt överförbar sjukdom härjar i världen och där männen blir obotligt sjuka men kvinnorna kan botas genom mer sex med män …

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Böcker, Bok, Bokblogg, Bokrecension, Kina, Litteraturkritik, Recension

Filmrecension: Alpha – söt film om hur människan och hunden fann varandra

16 september, 2018 by Rosemari Södergren

Alpha
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018

En vacker episk film om en ung man och en övergiven som blir vänner i en tid för 20.000 år sedan. En film om hur människan och hunden blev bästa vänner. Jag kan tänka att filmen är en film som alla hundälskare måste se. Visst är det en söt gullig film om hur människan och hunden fann varandra i en tid för länge länge sedan.

Miljöbilderna från naturen, vidderna och stjärnhimlen är enastående vackra och fantasieggande. Filmen utspelar sig i en tid då människan levde i stammar och naturen var grym. Det var inte lätt att överleva, kampen för tillvaron var hård. Vintrarna var grymma med snöstormar.

Keda (spelas av charmiga Kodi Smit-Mcphee) är en ung man som blivit uttagen att få följa med sin stams män på sin första jakt. När jaktsäsongen är inne följer stammens män ett spår som förfäder lagt upp för att komma till de marker där de stora hjordarna med buffel och andra djur kan jagas. Keda blir skadad och lämnas ensam kvar i vildmarken. Där möter han en vild varg som skadats och därför lämnats av sin flock.

Keda och vargen överlever tillsammans. Sakta blir de vänner och nyttiga för varandra och bildar en egen flock. Vissa scener är starkt berörande men andra syns det lite för väl hur regissör skruvar på det känslomässiga och det gulliga med djur.

Filmen är godkänd. Absolut. Men berättad på lite annat sätt, ihopklippt på annat sätt och lite annan dramaturgi i en del scener kunde den blivit helt enastående. Första delen av filmen berättas lite för segt, för långsamt, för övertydligt. En del actionscener är lite för otroliga för helheten. Men javisst, det är en underhållande film och jag som har en jättefin hund njöt av scenerna med vargen som blev hund.

I rollerna: Kodi Smit-Mcphee, Jens Hultén, Leonor Varela, Natassia Malthe, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Mercedes De La Zerda

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djur, drama, Filmrecension, Hundar, Recension, Scen, Stenåldern

Filmrecension: The Man Who Stole Banksy – berättar om komplikationerna med konst, politik och god vilja

16 september, 2018 by Rosemari Södergren

The Man Who Stole Banksy
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 september 2018

Vad är konst och vad är gatukonst och vem äger ett konstverk? Kan konst påverka samhället och förändra världen, kan konst ta strid mot orättvisor? Dokumentärfilmen ”The Man Who Stole Banksy” tar en ordentligt titt på gatukonsten och konst i förhållande till kapitalism och politik. Många olika röster får komma till tals och som extra bonus görs berättarrösten av Iggy Pop.

Den världskände men okände Banksy åkte 2007med sitt eam till Betlehem och till de ockuperade delarna av Palestina. Han målade på den palestinska delen av muren och han ville med sina målningar sätta fokus på vad han upplevde var en stor orättvisa i världen. Han ville ge sin röst åt det palestinska folket.

Mottagandet av Banksy av palestinierna blev dock ganska splittrat. Speciellt konstverket ovan, Åsnan och soldaten, väckte raseri bland många palestinier. På bilden syns en soldat som granskar en åsnas pass. Jag tycker det är en stark bild av hur långt det gått med israelisk kontroll av palestinier, att de till och med begär att djur ska ha pass. Men många palestinier tolkar det som att Banksy framställer palestinier som åsnor. Suck. Hur svårt det är med kommunikation.

Ett annat exempel på hur olika vi tolkar bilder än bilden på den maskerade mannen som kastar en bukett blommor. Jag ser den som ett önskan att våldet ska förvandlas till fred. En av rösterna i filmen, palestiniern Walid the Beast tolkar den helt annorlunda. Han säger i filmen att den säger honom att palestinierna är beredda att kasta vad som helst på israelerna.

Verket med soldaten och åsnan utlöste sådant raseri att taxichauffören Walid tog hjälp av lokala invånare och sågade bort den provocerande målningen. Han hade samarbete med en lokal affärsman som tog hand om konstverket och sedan lade ut den på försäljning på eBay. Verket köptes av en samlare i London och det skeppades till Storbritannien, där det är inlåst och inte visas för allmänheten. Historien om väggbiten visar på ett större sammanhang, om hur det existerar en hemlig marknad för gatukonst.

Är det rätt eller fel att ta bort gatukonst för att sälja? Det finns en mängd olika röster om detta. Det finns konstintresserade som samlar på gatukonst för att förvara dem för eftervärlden och visar upp dem på museet, det finns privata samlare som köper upp för att sälja eller för eget intresse. Gatukonst håller inte för lång tid och om de ska bevaras för eftervärlden måste de skötas om. Vem äger gatukonsten? Konstnären eller den som äger väggen där konsten målats eller allmänheten som den målats för?
Filmen tar upp många viktiga frågeställningar kring konst och gatukonst i synnerhet.

Filmen är egentligen tre filmer i ett, en del som skildrar situationen i Palestina, en som tar upp själva konstverket och hur den hanterats och en som tar upp frågor om äganderätt kring konst och gatukost. Det kan vara lite negativt att ta upp tre så breda frågor, för naturligt blir något av ämnena ytligare behandlat. Jag saknar fördjupad analys av Palestinafrågan och muren. Nu framställs det som om det enbart är israeler som satt upp muren av elakhet. För fullt så enkelt är det inte. Nu tänker jag inte gå in mer på det ämnet. Palestina och Israel och muren det är en djupt komplicerad historia. Det är väl ett skäl till att filmen bara berättar den ur palestiniers synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Konst, Politik, Recension

Teaterkritik: Några av oss på Riksteatern – Skådespelarframgångar med underbara överlevnadsstrategier

16 september, 2018 by Lotta Altner

Foto: Urban Jörén

Några av oss – Vedem magasin 1942-1944
Manus Eva-Maria Dahlin
Regi Måns Lagerlöf
Scenografi och kostymdesign Johanna Mårtensson
Komposition och Ljuddesign Hampus Norén
Ljusdesign Peter Stockhaus
Premiär lördagen den 15 september 2018
Riksteatern i Hallunda, Stockholm

Vi lever i en värld där vi ofta frågar oss själva var all ondska kommer ifrån. Hur kan människor vara så grymma och förfärlig mot varandra? Mänskligheten verkar inte heller lära sig av historien. De som hade sett första världskriget trodde inte att de skulle behöva uppleva ett andra. Nu är främlingsfientligheten på framgång igen. Ska vi aldrig lära oss?

En ung judisk pojke blir deporterad till Theresienstadts koncentrationsläger. Där finner han i sin ensamhet vänner att överleva tillsammans med. Därmed får vi i alla fall ett svar på vad vi måste göra när ondskan drabbar oss, om vi inte på en gång vill gå under. Tillsammans skapar de en livssyn och ett uppdrag som reporters, som ger dem livskraft utöver det vanliga. De förtränger en del av sin verklighet och fokuserar på det som är kreativt och livsbejakande i lägret. De känner en livsuppgift att berätta sina upplevelser och andras historier i tidskriften Vedem. De gör det för att deras liv inte ska kännas bortglömt och förgäves. ”När vi kommer härifrån ska vi vara bättre än de därhemma” och ”Det kollektiva minnet kommer att bli vår historia”. Tänk så rätt de hade.

Berättartekniken i uppsättningen var en av de saker som berörde mig mest. Publiken fick en för-, nu- och efter berättelse av samma händelseförlopp. Ibland återkom man till att betona och berätta samma sak igen, men med mer kunskap sedan förut. Man skulle kunna tro att det gav obalans och förvirring, men var just precis tvärtom. Precis som en rimmande rad som inväntar sin poäng och väntar på en återkommande refräng. Harmoniskt, smart och väldigt snyggt.

Scenen bestod av ett antal fyrkantiga lådor med småsten som skådespelarna satt på inledningsvis och flyttade sig emellan. Montern bakom lådorna visade dess formateringarna uppifrån. Alla som sett ett koncentrationsläger genom flygfoton kunde lätt konstatera att man fick den känslan av bilden. Varje låda var ett sådant barack. I Min värld blev stenarna alla de människor som ger berättelserna tyngd och själar vi behöver bli påminda om som bott där. Det var både vacker och horribelt på samma gång. Ibland är det enklaste det allra skarpaste.

Peter Perski gör en energisk och sprudlande gestaltning av Petr Ginz. Att en vuxen man kan utstråla så mycket fin och sprallig tonåring är svårt att förstå. Att dessutom lyckas trollbinda oss genom långa partier av monolog, kräver själ och hjärta utöver det vanliga. Han trollband mig.

Att kunna återberätta en grym historia som kan fastna kräver ett bra manus och god regi. Det skulle kunna vara så lätt att med horribla ljud, skrik och sanna bilder återge massmorden på miljontals människor. Man tar det otäckaste man har och trycker det i ansiktet på publiken. Men om du genom din berättelse, som i den här uppsättningen, faktiskt vill beröra så mycket du kan innan eftervärlden flyr finns andra sätt. Det är då du ska du fokusera på att delge skräcken i små doser och under en längre tid som i kväll. Dämpa den högljudda och blodtörstande metodiken. Vi precis tonårspojkarna i koncentrationslägret klara inte av att leva med den fasan allt för nära inpå innan försvarsmekanismer slår till och förträngningen är ett faktum. Uppsättningen lyckades brännmärka oss så att känslan och tankarna finns kvar långt efteråt.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden och glömma det som en gång hände. Vi kan inte heller få tillbaka de människor som då dog även om vi lider nu. Det bästa vi kan göra är att se till att berättelser som kvällens föreställning, får leva vidare och trycka på de ansvar vi har för att massmord av dessa slag inte få hända igen. ”Världen låter mig inte bli fullbordad” säger Petr och det är tragiskt och han fick inte bli mer än 16 år. Vill vi då göra något värdigt och fruktsamt är att kämpa för att det aldrig mer får hända förintelser på det här sättet.

Medverkande på scen Mårten Andersson (Hanus Hachenburg), Per Burell (Jirka Brumi), David Lenneman (Kurt Lenneman), Peter Perski (Petr Ginz).

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in