• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Foreigner – spännande och berörande

9 november, 2017 by Rosemari Södergren

The Foreigner
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 november 2017
Regi Martin Cambell

En spännande och berörande film om vad våld och terrorism gör med människor. Om du inte visste att Jackie Chan är en duktig skådespelare och inte bara duktig på kungfu – då lär du inse hans förmåga när du ser ”The Foreigner”.

Jackie Chan spelar Quan Ngoc Minh, en affärsman i London som förlorar sin dotter i ett fruktansvärt terrordåd. Han är helt förkrossad av sorgen och då dottern var hans enda kvarlevande familjemedlem har han inget mer att förlora. Han går varje dag till de poliser som utreder terrorattacken för att pressa dem att hitta mördarna. Inget händer, det hjälper inte att Quan försöker muta poliserna. De vägrar låta sig mutas. Quan läser allt han kan hitta om terrorattacken och ser Hennessy (spelas av Pierce Brosnan), en brittisk minister med irländsk bakgrund, bli intervjuad i tv om terrorattacken.

En grupp som kallar sig ”Äkta IRA” har tagit på sig attacken men ingen vet vilka det är som ingår i den gruppen, det är en tidigare helt okänd terrorgrupp.

Hennessy har tidigare varit aktiv inom IRA och har ansvar för en del blodiga attacker när han var yngre, fast han själv förnekar det.

Quan bestämmer sig för att få tag på Hennessy. Quan intalar sig att Hennessy vet vilka som ligger bakom terrordådet – och Quan vill hämnas. Han vill tvinga Hennessy att ge honom namnen på terroristerna

Terrordådet kan få fart på det inbördeskrig som rådda på Nordirland tidigare. Hennessy sitter i kläm mellan den brittiska regeringen och irländarna. I smyg har flera av de irländska grupperna sparat vapen och sprängmedel. Nu situationen ännu knivigare för Hennessy då Quan bestämt sig för att tvinga honom att ge ut namnen på de som ligger bakom terrordådet.

Situationen är rörig men också väldigt talande. Det finns så klart fortfarande grupper på Nordirland som vill lämna Storbritannien och få ett enat Irland. Den fred som finns idag är skör. Jag tycker detta kommer fram på ett bra sätt i filmen som också skildrar konsekvenserna av våldets väg.

Visst finns det delar av filmen som är överdrivna och inte så trovärdiga, men det är filmens genre, tänker jag. Den är engagerande, spännande och rolig emellanåt och trots att den är lite drygt två timmar gick tiden blixtsnabbt.

Filmen bygger på romanen ”The Chinaman” av Stephen Leather.

Regissören Martin Campbell har regisserat många spännande filmer och fick flera filmpriser för ”Zorro – Den maskerade hämnaren” (1998), där han fick fart på den internationella karriären för Antonio Banderas och Catherine Zeta-Jones. Han regisserade Pierce Brosnan i Golden Eye (1995), som var Pierce Brosnans debut som den berömda brittiska agenten 007. Martin Campbell har också regisserat Daniel Craigs debut som 007 i Casino Royale (2006).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, IRA, Jackie Chan, Pierce Brosnan, Scen

Filmrecension: All Inclusive – håller inte måttet

8 november, 2017 by Rosemari Södergren

All Inclusive
Betyg 2
Biopremiär 10 november 2017
Regi Karin Fahlén

Det klassiska svenska sällskapsrese-konceptet som kunde blivit så bra med tre starka kvinnor i de bärande rollerna – men trots duktiga skådespelare tyvärr inte riktigt håller måttet. Skådespelarna med Suzanna Reuter, Liv Mjönes, Jennie Silfverhjelm och Jonas Karlsson gör filmen uthärdlig – men dramaturgin är tyvärr alldeles för fylld av klichéer för att bära ända till slutet.

En mor ska fira att hon fyller 60 år med en charterresa med all inclusive till Kroatien tillsammans med sin make och sina två vuxna döttrar. Men någon lycklig familjeresa blir det inte, mamma Inger tar sin make Bengt på bar gärning när han har sex med företagets nyanställda unga kvinna. Inger slänger ut maken och reser till Kroatien med de två döttrarna och utan maken. Filmen har det välkända konceptet från svensk filmtradition som Sällskapsresan: vanliga människor med sina problem samlas på en plats med sol, bad, drinkar och massor av tid för att gamla surdegar och konflikter ska bubbla upp till ytan.

Liv Mjönes spelar den yngsta och struliga dottern Tove som knappt hinner med flyget, för hon har festat om ordentligt natten före och vaknar upp hemma i sin överdrivet röriga lägenhet med en ung tonåring vid sin sida i sängen. Hoppsan, hon råkade ragga upp en tonåring som är 14 år yngre än henne själv. Och hennes lägenhet ser ut som ett bombnedslag. Om du sett en missbrukares lägenhet kan den vara välordnat i jämförelse. Och hur packar hon? Hon slänger in saker huller och buller i en gul Ikeakasse (ja just det: en sådan Ikeakasse som kunder inte får ta med sig hem) – allt för att signalera hur ansvarslös denna Tove är. Hon är så överdriven att det inte blir roligt längre utan bara mycket sorgligt.

Hennes syster Malin (spelas av Jennie Silfverhjelm) är, förstås, hennes motsats. Malin är gift, har tre barn och tar hand om mamman på alla sätt och vis. Mamman och Malin har dessutom inte berättat för Tove att pappan slängdes ut två veckor tidigare.

Ja det är en familj med problem och bristande kommunikation och ovanpå det konkurrens om mammans gunst mellan de två döttrarna. Mamman är djupt deprimerad och olycklig, rädd för att behöva åldras ensam nu när hon slängt ut sin man. Hur ska då mamman kunna tröstas? Tove tycker sig ha en lösning. Hennes mamma ska bli uppvaktad av en man och hon ger sig ut på jakt efter en lämplig man.

Suck. Jo för många människor sitter människovärdet för en kvinna enbart i att hon är attraktiv för män. Den fällan har definitivt Tove fastnat i. Jag är inte helt säker på att filmregissören själv inser hur sorgligt det är att kvinnor bara har värde så länge en man uppskattar dem sexuellt. Detta kunde ha blivit riktigt bra. Det hör fortfarande till ovanligheterna att en äldre kvinna kan uppvaktas av en yngre man. I det här fallet görs den yngre mannen, bartendern Antonio, enastående av Kroatiens stora manliga stjärnskott Goran Bogdan (HBO:s The Last Panthers och Fargo).

Som alltid vid denna form av svensk film på sällskapsresa finns flera lustiga bifigurer. Jonas Karlsson som psykologen och pappan som rest med sin son Oliver till Kroatien och går omkring och är oändligt sorgsen har sina poänger. Absolut. Jonas Karlsson får ut det mesta som går med det grunda manuset. Men tyvärr fuskas hans roll över av både manusförfattare och regissör. Hans sorg och hans relation till sin son Oliver kunde annars varit en av filmens mer intressanta delar.

Alla filmer som hyller droger får automatiskt ett minus av mig. Att presentera ett laget av heroin, kokain, ecstasy med flera livsfarliga droger som en kul grej för systrarna att ta till när de hamnat i en bilolycka långt ute på kroatiska vischan utan möjlighet att kalla på hjälp och dessutom har de råkat få med sig en pojke i elvaårsåldern i bilfärden. Inte för att filmer behöver visa bra leverne och moraliskt goda människor, inte alls. Men att skildra det som en så positiv och kul lite happening ger mig ruggigt dåliga vibbar. Dessutom är det inte ett dugg trovärdigt att de skulle bete sig så med ett barn och då de voltat med en bil och skadat sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: All inclusive, Filmrecension, Komedi, Scen, Suzanna Reuter, Svensk film

Filmrecension: Human Flow av Ai Weiwei – stadsfäster problemet men har ingen lösning

6 november, 2017 by Rosemari Södergren

Human Flow
Betyg 3
Visas på Stockholms Filmfestival 2017
Regi Ai Weiwei

Miljoner människor är på flykt världen över. Den kinesiska konstnären Ai Weiwei har rest runt och filmat människor på flykt och besökt stora flyktingläger i Afrika, i Pakistan, i Europa. Det är en stark film om följer människor som alla tvingats lämna allt bakom sig för att försöka ta sig till Europa. Samtidigt är den väldigt förutsägbar och ger inget nytt perspektiv. Det är lätt att säga att alla människor har människovärde. Vi har hört det många gånger och vi skriver alla under på det, men vad är lösningen?

Filmen börjar på den grekiska ön Lesbos där vi får följa med syriska flyktingar på väg vidare. Vid gränsen mot Makedonien tar det stopp – där har Makedonien anlagt ett högt taggtrådsstängsel för att hindra flyktingar att komma in i landet.

Kameran färdas vidare, ja den flyger vidare, bokstavligen då den finns i en drönare som gör nedslag i Mosul, Berlin, Gaza, Jordanien, Ungern, Turkiet, Mexiko och många andra platser.

Ai Weiwei och filmteamet har under ett års tid besökt 23 länder. En global studie om flykt, har Ai Weiwei beskrivit sitt projekt som. Han menar att han låter konsten träda in där journalistiken misslyckats. Jag håller för min del inte riktigt med honom om detta. Filmen lär mig inget nytt, jag har redan i otaliga reportage redan sett allt det han tar upp. De delar av dokumentären som fördjupar berättelsen är när han följer med några flyktingar till deras hemort, där vi får se deras sönderbombade hus och gravar där deras dödade anhöriga ska placeras. Ingen kan se detta och förbli oberörd.

Att Ai Weiwei är konstnär märks givetvis i bildval och i hur fotografen fått arbeta med många vilande bilder som talar starkare än många ord.

I slutet av filmen talar en representant för FN som påpekar att världen måste kunna ge alla människor ett drägligt liv. Alla har människovärde. Ai Weiwei tar själv upp denna slutsats han vill att vi ska dra efter att ha sett filmen då han i ett filmklipp han publicerat på nätet:
– Det har talats om flyktingkris, men någon sådan finns inte, det är en mänsklig kris. Vi har förlorat våra grundläggande mänskliga värderingar. Jag hoppas den här filmen ska få oss att förstå villkoren för dagens samhälle.

Det är dock inget nytt. Det har sagts många gånger. Det är lätt att visa hur delar av Europa stänger in sig nu, för att dessa länder inte vill ta emot flyktingar. Det är lätt att visa siffror på hur flyktingströmmarna blir större och större. Det är också lätt att säga att vi alla har människovärde och vi måste dela på världens resurser.

Men hur ska det gå till? Det är lätt att säga att ingen borde behöva vara på flykt – men vad är lösningen? Är lösningen aldrig att hjälpa de bra krafterna i länder med förtryck, att ge dem stöd för att förändra sina länder och få demokrati och få välstånd? Är det aldrig bättre att motarbeta krig? Varför ställs aldrig dessa frågor? Är lösningen alltid att miljoner människor måste fly?

En sak som bara berördes lite lätt i filmen är klimatförändringarna. Dessa har redan kommit och gett upphov till flyktingströmmar – och där kommer vi i en nära framtid att få uppleva hur många, många tvingas fly på grund av klimatet. Så världens länder, inte bara Europa, måste hitta hållbara sätt att ta emot migranter – det råder det ingen tvekan om. Men då vore det mycket bättre om fler länder går att leva i, att länder med diktatur och krig blivit demokratier och människovänliga nationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Human Flow av Ai Weiwei, Scen

Filmrecension: The Party – roligt, absurt, träffsäkert

31 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

The Party
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 januari 2018
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival 2017
Regi Sally Potter

Ett roligt, absurt och mycket träffsäkert kammardrama med sju av de skickligaste skådespelare du kan hitta. Handlingen i denna mörka komedi utspelar sig i en lägenhet och till största delen i ett av rummen och toaletten. Det är som en teaterföreställning, fast vi är inbjudna till raden framför första raden och kan se de agerande i närbild.

Janet (spelas av Kristin Scott Thomas) har en tillställning för de hon tror är hennes närmaste vänner för att fira att hon blivit utsedd till skuggminister för landets oppostionsparti. Det blir en träff ingen av de närvarande kommer att glömma: en mängd sanningar kommer upp till ytan. Bakom de

Om du inte klarar av att se drift med feminister eller post-feminister och inte klarar av att en film driver med socialt engagerade ”rättskaffens” politiker är det inte någon film för dig. För här finns inget heligt utan många av de outtalade budord som styr dagens kultur- och politiker-elit kommer i dagen. Regissören Sally Potter avslöjar baksidan av den fina folket.

Den schweiziske skådespelaren Bruno Ganz gör en träffsäker roll som Gottfried, en tysk healer och anhängare av new age-filosofin som är tillsammans med April (spelas av Patricia Clarkson), en bitter före detta feminist och före detta aktivist som tror att hon genomskådat allt.

Gottfried är en levande manifestation av den nyandliga alternativa hälsoreligionen som finns lite överallt med mindfulness, lyssnande och accepterande. Han sitter på golvet när han talar och han kan alla de floskler, sanningar och halvsanningar som det flödar över av idag i ny-andlighetens sfär. Han är helt underbar, ibland har han rätt och ibland är han en enda stor kliché.

Cillian Murphy spelar Tom, en stenrik finansman som kommer med en undangömd pistol och är på bristningsgränsen redan då han kommer. Han är helt rätt i den rollen. Jag tror inte jag sett Cillian Murphy göra någon dålig roll någonsin.

De sju skådespelarna är en av de pelare som bär upp detta mästerverk till teaterfilm eller filmteater. Förutom de jag redan nämnt ser vi Cherry Jones, Emily Mortimer och Timothy Spall.

Fotot är väl komponerat, filmen går helt i svartvitt och det är många närgångna bilder där vi kan se vad karaktären tänker utan att han eller hon säger något.

The Party var med i tävlingssektion på Berlin nternational Film Festival och är Sally Potters åttonde långfilm.

Sally Potters tidigare filmer:
1983 – The Gold Diggers
1992 – Orlando
1997 – The Tango Lesson
2000 – The Man Who Cried
2004 – Yes
2009 – Rage
2012 – Ginger & Rosa

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Bruno Ganz, Cillian Murphy, Filmrecension, Sally Potter, Scen

Filmrecension: Thor – Ragnarök

27 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Thor – Ragnarök
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2017 i IMAX 3D, 3D och 2D

En helt klart godkänd tredje film i Marvels universums serie om asaguden Thor. Den här gången ska Thor försöka hindra Ragnarök, den förutspådda förgörelsen av gudarnas hemvist Asgård. Under sitt uppdrag tvingas han samarbeta med sin något opålitliga adoptivbror Loke – och han möter en riktigt elak storasyster, Hela (spelas suveränt roligt av Cate Blanchett).

Oden, Thors pappa och högsta guden i Asgård, har blivit gammal och vill ska dö. Till Thors överraskning är det inte han själv som tar över och inte den lurige adoptivbrodern Loke heller. Odens förstfödde är dödsgudinnan Hela. Hon är ond, riktigt ond och bitter. Det var hon som hjälpte Oden att bygga upp hans imperium. Hon krigade och erövrade för Oden. Men hon blev för krigsgalen och våldsam och älskade att döda och därför blev hon ivägskickad och inlåst. Hon var helt enkelt galen, tyckte Oden. Inte så konstigt att hon då kommer fylld av hämndlust.

Det är en uppföljare till Thor (2011) och Thor: The Dark World (2013), och är den sjuttonde filmen från Marvel Cinematic Universe (MCU). Filmen är regisserad av Taika Waititi och skriven av Eric Pearson, Craig Kyle och Christopher Yost. Taika Waititi dyker dessutom upp själv i rollen som Korg, en blivande revolutionsledare, varmhjärtat och på sätt sida men inte världens smartaste.

I rollistan finns en lång rad duktiga skådespelare. Chris Hemsworth är perfekt som Thor och Tom Hiddleston som Loke. Idris Elba spelar hjälten Heimdall och Jeff Goldblum är riktigt rolig som den depraverade Grandmaster, härskare i spelplaneten där alla invånare är helt passiviserade och indoktrinerade genom underhållning. Tessa Thompson spelar en tuff valkyria som blir en ny vapendragare till Thor. Anthony Hopkins är som alltid bra, nu som Oden.

Filmen är väl digitaliserad och har en rolig blandning av humor, självironi, spänning och äventyr. Stilen är som den är, överdriven men bra i sin kategori. Dessutom är den inte helt förutsägbar utan har en del överraskande vändningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Asgård, Filmrecension, Marvel, Scen, Thor - Ragnarök

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Sida 65
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in