Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Flicka klädd i frack – intressant teaterexperiment som pågår och inte är helt färdigt

by

Flicka klädd i frack

Fritt efter Augsust Strindberg
Regi och bearbetning Magnus Roosmann
Lejonkulan, Dramaten
Premiär 14 april 2012

August Strindberg tar emot klädd i vita långkalsonger och gråbruna raggsockor när han nu hundra år efter sin död åter möter Siri von Essen och tar en närmare titt på vad som hände under deras förhållande.

Flicka klädd i frack är andra delen i den serie projekt, ”Satans Strindberg”, där en regissör och skådespelare i snabbfart (tre veckor) sätter ihop och repeterar in en föreställning. Den här gången är det Dramaten-skådespelaren Magnus Roosman som gör regidebut när han nu tagit uti med Strindberg tillsammans med skådespelarna Jennie Silfverhjelm och Mattias Silvell.

Siri von Essen dog i april för 100 år sedan, strax före August Strindberg. De var var gifta mellan 1877 och 1891.

Föreställningen börjar med att Siri von Essen tar emot, dansar lätt till diskomusik och hälsar publiken välkommen. Sedan vaknar Strindberg till liv, längre in på scenen, klädd i bylsiga vita kalsonger. Vilket uppvaknande för Strindberg: att möta Siri von Essen klädd i frack, i herrkläder, det värsta han kan tänka sig. Hellre ville han se henne klädd som ekorre.

Siri von Essen ställer Strindberg till svars, han har ju använt deras förhållande, deras kärlek och deras bråk och skrivit om det, gjort litteratur av det, tjänat pengar på att vräka ut deras samliv inför en stor publik.

Den som kan sin Strindberg och framför allt har läst ”En dåres försvarstal” känner igen mycket. Strindberg i form av Mattias Silvell bär omkring på ett collegieblocks-liknande papper – en bra bild av en författare. Samtidigt är det kanske en hjälp för skådespelaren att komma ihåg vad han ska säga.

Föreställningen är mer som en fas under produktionen, inte en helt färdig föreställning. Det säger sig självt att på tre veckor kan inte en regissör och manusförfattare skriva klart och samtidigt regissera en färdig föreställning. Detta hanterade skådespelarna bra och avslutet (utan att avslöja något) var bra valt för att markera just att det är ett pågående experiment.

Den som ser föreställningen måste se den medveten om att det är mer att betrakta som ett teaterprojekt, ett experimentellt sätt att arbeta med Strindberg på än en helt färdig föreställning. Om alla i publiken var medvetna om det är jag osäker på.

Som experiment är det intressant, i synnerhet Strindbergsåret. Den som är intresserad av Strindberg får ut mest eftersom den handlar om Siri von Essens och August Strindbergs relation, även om det är klart att det går att fundera vidare på relationen mellan det privata och det litterära. Strindberg är varken den första eller den enda eller den sista författaren som skildrar sitt personliga liv i sina romaner och i sina draman. Är författaren därför en vampyr som försörjer sig på sina medmänniskor? En intressant frågeställning som jag gärna skulle se fördjupad med tydliga paralleller till dagens medievärld. Där finns en hel del att ta upp för den som så vill.

Den som ser föreställningen ena dagen kan inte vara helt säker på hur den kommer att vara nästa gång den spelar. Den är ett pågående teaterexperiment.
– Vi ändrade något senast idag och i morgon ändrar vi nog något igen, berättade regissören Magnus Roosmann efter premiärföreställningen.

Här, i Dramatenbloggen, har Magnus Roosmann bloggat under repetetionsfasen.

På scen Jennie Silfverhjelm, Mattias Silvell
Regi Magnus Roosmann
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Lotta-Maja Öhman
Ljus Emma Westerberg
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär 14 april Lejonkulan

Bild ovan: Foto: Magnus Roosmann
Bilderna nedan: Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Till Damaskus på Dramatens Stora scen, tankar efter premiären

by

Till Damaskus
Manus: August Strindberg
Regi: Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér och Peder Freij
Musik på självspelande piano: Franz Liszt, Morton Feldman, Erik Satie och Franz Schubert
Övrig musik: Walter Fähndrich och Mats Persson
Piano: Ingvar Kjellson, Mats Persson
Dramaten, Stora scenen
Premiär 31 mars 2012

Scengolvet är en labyrint och från taket hänger flera långa snören. Där möter Den okände de klassiska karaktärna Tiggaren, Damen och de i första akten på Till Damaskus, i Dramatens uppsättning på Stora scenen.
En labyrint är en bra bild av vår vandring genom livet. I Till Damaskus som är ett av Strindbergs Inferno-draman känner vi förstås igen mycket av August Strindbergs eget liv, men dramat är mycket mer än en slags surrealistisk biografi över författarens liv.
Den skildrar livet och de existentiella frågorna och för den som någon gång haft en depression kan också känna igen sig i hur Den okände upplever det han möter under livet.

Frågan Den Okände får i slutet är central för hela dramat: Är svårigheterna, motgångarna i livet till för att bättre uppskatta framgångarna, eller är framgångarna till för att ännu mer betona hur djupa motgångarna är?
Den som sitter fast i en depression kan inte ta sig ur den bara genom att tänka rätt, för det är vi alldeles för inlåsta i livets labyrint för att med en fingerknäpp förändra.

Olof Lagercrantz skriver om dramat i boken ”August Strindberg” 1979:
Den Okände har berövats ett individuellt namn just därför att i honom möts ett myller av gestalter, Kain, därför har han ett märke i pannan, Jakob, därför haltar han, tiggare, kejsare, brottslingar. I honom trängs i själva verket hela mänskligheten. När den Okändes motspelerska, Damen – också hon berövad sitt namn som ett tecken på att hon representerar många – grips av sådan medkänsla med honom, förstår vi varför. Han erbjuder en tidlös bild av en kämpande människa och vi igenkänner oss själva.

Johan Holmberg spelar Den Okände, Ylva Ekblad spelar Damen och Torkel Petersson gör läkaren. Den rutinerade teaterlegendaren Ingvar Kjellson gör flera roller som Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle och Professorn. Roll-listan är diger med rutinerade duktiga skådespelare. Johan Holmberg är en duktig skådespelare som passar bra i rollen som den anonyme människan, han gör en sårbar man på livets vandring som pendlar mellan övermod och nedstämdhet.

Ändå lyfter föreställningen aldrig riktigt, den är för jämntjock på något sätt, som inte beror på några dåliga prestationer av skådespelarna utan har mer att göra med strukturen på dramat, på iscensättningen. Scenlösningarna är fantasifulla, med labyrinten i första akten och med huset med det kritade människoskelettet som hissas ned i andra akten. Ändå lyfter det inte.

Till Damaskus är liksom Ett drömspel drömlik, surrealistisk. Med modern teknik borde det filmatiska scenbilderna kunna utnyttjas mer. Kanske är Dramatens nya uppsättning för realistisk, för enkel, för att fånga publikens hjärta? När jag ser på bilderna från föreställningen efteråt ser jag hur fantastiskt visuella scenbilderna är, hur starka de är. Jag kan därför inte sätta fingret på varför föreställningen ändå inte grep tag i mig mer?

Strindberg har skrivit tre pjäser som heter Till Damaskus. Till Damaskus I blev klar i mas 1898 och i juli samma år blev Till Damaskus II klar. Till Damaskus III blev klar 1904. Oftast när Till Damaskus sätts upp är det Till Damaskus I som åsyftas. Dramatens uppsättning nu, i regi av Karl Dunér, innehåller alla tre. Ettan spelas för paus och akten efter paus består av Till Damaskus II och III.

Jag avslutar mina tankar om föreställningen med ett av många underbara tankvärda citat från dramat, som får mig att känna igen känslan för de för mig viktiga sammanträffanden i livet med de människor som kommit att betyda mest för mig:
Den Okände: Se, där är ni! Jag visste att ni skulle komma.
Damen: Ni kallade på mig, jag kände det. Varför står ni här i gathörnet?
Den okände: Jag vet inte, jag ska nånstans stå medan jag väntar.

I all sin enkelhet är citaten, Strindbergs egna ord, den stora behållningen av föreställningen för mig. Tyvärr betyder ju det att trots bra skådespelarinsatser skulle jag få ut lika mycket genom att läsa de tre pjäserna. Synd på ett sådant stort verk.

Hoppas det händer något efter att föreställningen spelats några gånger, att den lyfter mer. Det är trots allt ett stort drama om livet och fyllt av sceniska visuell fantasifullhet. Vissa scener är briljanta, som scenen i andra akten när Den Okände ska få sin fina utmärkelse, som är en underbar drift med den fina akademiska världen. Men som helhet grep föreställningen inte tag i mig, men jag vill ju att den ska göra det. Kanske jag ska se om den om några veckor, kanske den blir starkare då?

I rollerna:
Den okände: Johan Holmberg
Damen: Ylva Ekblad
Confessorn: Peter Engman
Läkaren: Torkel Petersson
Dåren: Niklas Ek
Systern, Krögerskan, Dottern: Mirja Turestedt
Modern: Malin Ek
Abbedissan, Kvinnan: Irene Lindh
Krogvärden, Hotellvärden, Den gamle: Ingvar Kjellson

Foto: Sören Vilks


Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Den goda människan i Sezuan, en av höstens premiärer på Dramaten

by

Bertolt Brechts Den goda människan i Sezuan, i regi av Eva Dahlman, är en av höstens premiärer på Dramaten 2012.

Ett pressmeddelande berättar om några av premiärerna:

Dramaten släpper biljetter till höstens repertoar den 28 mars. Bland nyheterna märks en nyskriven pjäs av Sara Stridsberg med Ingela Olsson i huvudrollen, en rekonstruktion av ett legendariskt feministiskt samtal och en efterlängtad nypremiär – av succén Scener ur ett äktenskap. Första premiären på Stora scenen är Den goda människan i Sezuan i regi av Eva Dahlman. I Lejonkulan tar Nils Poletti över stafettpinnen och gör snabba personliga Strindbergsuppsättningar.

DISSEKERING AV ETT SNÖFALL
av Sara Stridsberg
”Naturen förstör kvinnan. Kvinnor lever som fladdermöss eller ugglor, slavar och föder barn som djur och dör som maskar.” (Ur pjäsen)

Sara Stridsberg är tillbaka på Dramaten! Hennes nyskrivna pjäs Dissekering av ett snöfall är inspirerad av historien om Drottning Kristina. Här möter bitar av en biografi vår samtid. Stridsbergs porträtt av denna konungaflicka sällar sig till hennes tidigare studier av normbrytare som Valerie Solanas och Medea.

Vilken är min uppgift? undrar Konungaflickan. Filosofen svarar: Tvivlet är visshetens början. Ni som alla andra är dömd till frihet.

Hon är född till och uppfostrad som regent. Men hon vill inte gifta sig. Inte föda barn. Hon vill vara kung! Vad ska riket ta sig till med en sådan oregerlig monark?

I huvudrollen ser vi Ingela Olsson. Regisserar gör Tatu Hämäläinen, som även regisserade Ingela Olsson i den hyllade enmansföreställningen Ett år av magiskt tänkande på Teater Galeasen. Dramaten har tidigare spelat Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika och Medealand av Sara Stridsberg.

I rollerna Ingela Olsson, Eva Melander, Rolf Skoglund, Andreas Rothlin Svensson, Christoffer Svensson, Chatarina Larsson, Jennifer Pettersson
Regi Tatu Hämäläinen
Scenografi och kostym Katja Frederiksen
Urpremiär 30 augusti Lilla scenen

DEN GODA MÄNNISKAN I SEZUAN
av Bertolt Brecht

Hur styr de ekonomiska villkoren vår moral? Går det att vara god i dagens samhälle? Den goda människan i Sezuan är en politisk, poetisk och musikalisk föreställning där jeansfabriken flyttar in på Stora scenen.

Tre gudar har sökt sig till staden i sin hopplösa jakt efter en god människa. De hittar till slut Shen Te, som ger gudarna husrum över natten. Hennes godhet belönas med pengar! Hon investerar genast i en butik. Men med rikedomen kommer tiggare, släktingar i nöd och nya problem. Shen Te kan inte avfärda alla som behöver hjälp, god som hon är. Hon uppfinner därför ett alter ego, en hård manlig kusin, som får ta hand om alla impopulära beslut. Snart tillbringar hon dock mer tid maskerad än som sig själv.

Regissören Eva Dahlman låter ensemblen vada i jeanstyger när hon återvänder till diskussionen om pengar och mänsklighet. Något som hon diskuterat i tidigare Dramatensuccéer som Hedda Gabler och En handelsresandes död.

I rollerna Lo Kauppi, Mattias Silvell, Per Svensson, Magnus Ehrner, Torkel Petersson, Inga-Lill Andersson, Lil Terselius, Nina Fex, Göran Martling m fl

Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Lehna Edwall
Premiär 8 september Stora scenen

TOWN BLOODY HALL
En rekonstruktion av ett filmat möte tillsammans med den nyskrivna En teaterhändelse av Christina Ouzounidis

New York, 30 april, 1971. En legendarisk kväll, en mytomspunnen feministisk debatt. Nu som teaterföreställning på Målarsalen, Stockholm, 2012.

Den uppburne amerikanske författaren Norman Mailer gjorde i essän Könens fånge upp med dåtidens kvinnorörelse. Debatten som följde blev livlig, och Norman Mailer och fyra framstående feminister bjöds in till ett öppet samtal i Town Hall.

Mötet mellan panelmedlemmarna, den namnkunniga publiken och den inte helt opartiske moderatorn Norman Mailer blev minst sagt engagerat, intressant och underhållande. Nu gör vi en teaterföreställning av den här händelsen, en kopia av kvällen mer än 40 år senare. Vad har dåtidens feminism att säga feminismen av idag? Är vi äntligen fullkomligt fria?

I andra akten möter publiken en helt nyskriven pjäs av den hyllade samtida dramatikern Christina Ouzounidis. Där får det manliga geniet Norman göra upp med sig själv och frågan om vi verkligen behöver manligheten. Ett humoristiskt, rytmiserat ordflöde som kretsar kring några av de viktigaste feministiska frågorna av idag. Det har att göra med punkten där biologin möter det existentiella – fortplantningen. Men också med skuld, sorg och ansvar.

Town Bloody Hall, första akten, bygger på material ur dokumentärfilmen Town Bloody Hall av D.A. Pennebaker och Chris Hegedus. Andra akten, En teaterhändelse, är nyskriven av Christina Ouzounidis.

I rollerna Magnus Roosmann, Jennie Silfverhjelm, Hulda LInd Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman, Lotta Tejle, Nina Zanjani, David Mjönes, Hampus Hallberg, Ester Uddén mfl
Översättning Nina Lekander
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Premiär 12 september Målarsalen

SATANS STRINDBERG
Regissören Nils Poletti sätter under hösten upp en serie med fyra experimentella produktioner i Lejonkulan, med ett högst personligt perspektiv på August Strindberg. Här presenteras de två första.

REFLEKTIONER KRING NATURALISMEN OCH KVINNAN – ETT SAMTAL
Hösten i Lejonkulan inleds med en föreställning/ett samtal om Strindbergs teatersyn förenat med reflektioner om kvinnan, jämställdhet, partnerskap och om att skaffa barn.

Premiär 13 sep Lejonkulan

DEN FREDLÖSE – EN FORNNORDISK SAGA
Strindbergs enda fullbordade vikingapjäs framförs på Dramaten för första gången sedan urpremiären 16 oktober 1871. Vikingakostymteater när den är som bäst.

På 1100-talets Island möter vi en flyktingfamilj som brutit upp ifrån Östergötland och det kristnade Sverige. Den fredlöse handlar om den hårde jarlen Torfinn som med sin hustru Valgred försöker hålla ihop familjen i det karga landskapet. Men dottern Gunlöd kan inte kan sluta tänka på det smärtsamma uppbrottet med korsriddaren Gunnar.

”Jag har aldrig känt någon annan Gud än min egen kraft, och den tror jag på!” Torfinn ur Den fredlöse.

Premiär 13 oktober Lejonkulan

Nypremiär
SCENER UR ETT ÄKTENSKAP
av Ingmar Bergman

Succéföreställningen tillbaka på Dramaten.

I rollerna Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Kristina Törnqvist
Regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Stefan Larsson, Nina Sandström
Nypremiär 29 september Stora scenen

Följande pjäser fortsätter från våren:

FANNY OCH ALEXANDER av Ingmar Bergman
ETT DOCKHEM av Henrik Ibsen
IDLAFLICKORNA av Kristina Lugn (På turné i Sverige och Finland i höst, i samarbete med Riksteatern)
DEN GIRIGE av Molière

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Paradisets Barn – ett modigt projekt som lyfter när det absurda får råda

by

Pjäs: Paradisets Barn
Scen: Lilla Scenen, Dramaten
Premiär: 2012-03-24
Regi: Ellen Lamm

Filmen Paradisets Barn är en av filmhistoriens största bedrifter. Inspelad i ett av nazisterna belägrat Paris, med en regissör som på grund av (delvis) judisk börd fick lämna arbetet, förseningar och komplikationer var den enorma produktionens främsta signum. Ändå sjuder filmen av liv och glädje, där den mystiskt undflyende Garance kryssar fram mellan uppvaktande herrar som alla vill ha henne för hennes skönhet – och som alla älskar, eller är oförmögna att älska, henne för just den.

Ellen Lamm lyfter i sin scenversion av filmen helt sonika ut den från Paris och låter handlingen vara förpassad till inspelningen av en radioversion av filmen. Som projekt betraktat är det modigt, för den ursprungliga historien är på inget sätt lätt att följa. Karaktärerna är talrika och handlingen myllrar av referenser till gammal fransk teatertradition.

I centrum står Garance, i Elin Klingas svala tolkning lika otillgänglig och mystisk som någonsin på filmduken. Det enda som väcker henne ur det uttråkade slummer där beundrarnas uppvaktande inviter på sin höjd är tidsfördriv, är den till blyghet nedtryckta Baptiste. Oskuldsfull, men också full av drömmar om att få beröra och väcka människor till tårar. Hamadi Kemiri gör denne klassiskt sorgsna clown säkert, med en tonårings trumpenhet. Plågade av sina förflutna, på ett eller annat sätt på ständig flykt, hittar de varandra en kort stund för att därefter ryckas från varandra. Att tro på kärleken är inte lätt när själva livet inte visat något annat än orättvisa, tycks filmens och pjäsens författare Prévert vilja säga oss.

När berättelsen tar sin start i en inspelningen av en radiopjäs blir rörelsen mellan verklighet och fantasi smidig. Pjäsen blir mer absurd än filmen och spelet mindre naturalistiskt. Märkligt nog lyfter pjäsen på riktigt först när den får utspela sig i ”sin egen” värld, och det tillgjorda och absurda får råda. Greppet med en radioversion av filmen är ett verktyg, som i sig inte tillför berättelsen någon dimension. Det blir en lång inledning, en väntan på att något ska börja, där den riktiga nerven mellan skådespelarna inte riktigt infinner sig (dock en eloge till Filip Alexanderson som gör en makalöst koncentrerad ljudtekniker). Känslan är att de, liksom vi, väntar på att det riktiga spelet ska börja och deras roller as i anspråk av Paradisets Barns riktiga karaktärer. Det är en vacker ansats, som faller på mållinjen.

Text: Johan Ranstam

Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen möter Christopher Wagelin

by

Dramatenskådespelaren Christopher Wagelin är född och uppvuxen mindre än ett stenkast från Teaterhögskolan i Stockholm. Så när det blev dags att söka in på scenskolan valde han att göra det i Luleå.

– För att kunna fokusera på utbildningen ville jag komma så långt bort som möjligt, berättar han. Jag hade vänner och släkt där, kring Teaterhögskolan i Stockholm.

Han växte upp på Blekingegatan, 300 meter från Teaterhögskolan. Christopher Wagelin har flera barndomskamrater som gick på Teaterhögskolan i Stockholm och han lekte på dess skolplan som liten. Han började på Vår Teater som sexåring och han gick teaterlinjen på gymnasiet på Södra Latin, ändå var har han inte alls säker på om han ville jobba inom teater.

Att Christopher sökte till teaterlinjen på Södra Latin berodde på att han ville komma så långt bort som möjligt från miljön i sin grundskola.
-Jag gick på Eriksdalsskolan och det var en hård, hierarkisk miljö med många slagsmål. Jag ville gå gymnasiet i en miljö så annorlunda från det som möjligt och det blev Södra Latins teaterlinje, berättar hn.
-Det var som att komma till Narnia, inga slagsmål och man fick klä sig som man ville.

Efter gymnasiet var dock inte säker på om han ville fortsätta inom teatern.

-Nej jag ville jobba och resa, berättar han.

Han jobbade på posten, på lager, på krogen och som biljettförsäljare på en biograf.
Tror det är bra med erfarenhet av arbetslivet om man ska bli skådespelare, säger han. På scen ska man spela rörmokare – då är det bra att veta hur det är att arbeta.

Det var genom jobbet på en biograf han kom tillbaka till teatern. En av maskinisterna hette Farnaz Arbabi. Hon och Christopher upptäckte att de hade ett gemensamt intresse för teater.
-Vi bestämde oss för att testa om det fungerade. Jag skrev en pjäs, en monolog, och Farnaz regisserade mig. Vi fick använda lokal av Unga Klara för att spela upp den, berättar Christopher Wagelin.

Föreställningen gav mersmak, Christopher Wagelin sökte in till Teaterhögskolan och kom in i Luleå och Farnaz Arbabi är idag regissör och har gått på Dramatiska Institutet. Utbildningen gick bra, han fick kontrakt direkt efter utbildningen för att spela Shere Kaan i Teater Västmanlands uppsättning av Djungelboken och sedan fick han kontrakt för pjäsen Groundswell på Elverket, som då var Dramatens scen för nyskriven dramatik. Sedan dess har det blivit många roller på Dramaten, han har spelat i bland annat En familj och En handelsresandes död. Han har stora roller i Hedda Gabler och Fanny och Alexander och har långtidskontrakt med nationalscen. En del filmroller har det också blivit, i Snabba Cash, i Den fördömde och i Anna Bengtzon-deckarna. I vår är han aktuell som en av hubotarna i tv-serien Äkta människor.

Att spela hubot, en människoliknande robot var speciellt och krävde specialträning för att röra sig övertygande.
Alla som hade en roll som hubot fick gå en robotkurs hos en koreograf på Sveriges Television, berättar han. Det handlar om små detaljer för att få det trovärdigt: som att inte blinka, inte ha några tics och att inte ha någon efterklang i en rörelse, alltså att stanna i en rörelse direkt vilket vi människor aldrig gör.

Han gillar både att vara med i film och i tv, men det teatern som har hans hjärta.

Det låter som en klyscha, men teater är helt enkelt här och nu. Varje föreställning är unik och olika dynamik med publiken. Det är häftigt, man vet aldrig hur det ska bli, hur många gånger man än spelar en föreställning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,