Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

En alldeles särskild dag av Ettore Scola inleder höstens repertoar på Göteborgs stadsteater

by


Johan Friberg och Victoria Olmarker som Gabriele och Antoinetta i En alldeles särskild dag. Premiär 15 augusti. Foto: Jonas Kündig.

Allra först ut i höst på Göteborgs stadsteater höstsäsongen 2025 är en innerlig och rörande historia om den lilla människans roll i den stora världen och politiken. En alldeles särskild dag är baserad på Ettore Scolas hyllade och Oscarsnominerade film från 1977. I rollerna som Antoinetta och Gabriele ser vi Victoria Olmarker och Johan Friberg. För regin står Mattias Nordkvist. Premiär 15 augusti 2025 på Lilla Scen.

– Jag såg filmen för många år sedan och blev enormt drabbad. När jag sen läste manuset blev jag lycklig för även pjäsen är otroligt bra. Och den är viktig. Berättelsen utspelar sig en dag i maj 1938 men det skulle det kunna vara här och nu, åtminstone inom en snar framtid, säger Mattias Nordkvist.

Hemmafrun Antoinetta lever utåt sett det perfekta livet, med man och många barn mitt i Rom. När Hitler i maj 1938 besöker Mussolini i det fascistiska Italien samlas folket på Roms gator för att fira. Antoinetta älskar Mussolini men kan inte vara med. Det kan inte heller hennes granne Gabriele, en berömd radiojournalist. Anledningarna till att ingen av dom kan närvara vid ceremonin är dock vitt skilda.

Av en slump träffas de två och i varandras närhet blir de smärtsamt medvetna om vad som fattas dem. Trots att de till synes inte har någonting gemensamt visar det sig att detta blir en alldeles särskild dag, för både Antoinetta och Gabriele.

– Scola visade oss att fascismen inte bara är marscher och uniformer – den är också den tysta acceptansen, vanans makt. Men han visade oss också på hoppet, i mötet mellan två människor. I en tid när demokratin utmanas över hela världen är teatern en av de få platser som finns kvar där vi kan öva oss – tillsammans – i empati. Det är en av våra viktigaste uppgifter, säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

Den italienska regissören Ettore Scola var delaktig i manusskrivandet och stod för regin av En alldeles särskild dag. Huvudrollerna spelades av Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Filmen, som nu visas på Svt Play (8 augusti – 7 september), var nominerad till en Oscar för bästa utländska film 1978.

Mattias Nordkvist är regissör och skådespelare, och har sedan 2015 ingått i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Han har tidigare regisserat Stenen (2010), Leka med elden (2013) och Främlingen (2014-2015) på Göteborgs Stadsteater och Natten är dagens mor (2022) på Byteatern i Kalmar.

Skådespelarna Victoria Olmarker och Johan Friberg ingår båda i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble.

En alldeles särskild dag
Originaltitel: Una giornata particolare
Premiär 15 augusti på Lilla Scen
Av: Ettore Scola
Dramatisering: Gigliola Fantoni
Översättning: Thomas Kinding
Regi: Mattias Nordkvist
Skådespelare: Johan Friberg, Victoria Olmarker
Scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist
Maskdesign: Elin Bergström
Ljuddesign: Dan Andersson
Dramaturg: Anna Berg
Förlag: Nordiska ApS

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

by


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein:

Teaterkritik: 1984 – blottlägger förtryckets strukturer

by


Foto Sören Vilks

1984
Av George Orwell
Översättning Thomas Warburton
Dramatisering Gustav Tegby
Regissör Sara Cronberg
Scenografi och kostym Lizzie Clachan
Ljus Susanna Hedin
Ljud och komposition Lisa Nordström
Videodesign och ljudkonsult Stefan Stanisic
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Amanda Fromell
På scen Pekka Strang, Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel
Premiär på Kulturhuset stadsteater 14 mars 2025

När vi sätter oss på våra platser får vi ta på oss hörlurar som gör att vi kan höra många fler detaljer från föreställningen men samtidigt blir vi lite avstängda från alla andra. Spelet kan börja och vi får uppleva en resa till ett samhälle där det är farligt att tänka och där Partiet styr allt och individernas uppgift är att lyda och vara lojala i tankar, ord och handling. En skildring av hur diktaturer byggs upp.

1984 är en roman av den brittiske författaren och journalisten George Orwell, som skrevs 1948 och publicerades den 8 juni 1949. Romanen är en av världens mest kända skildringar av ett förtryckande samhälle. Tiden har gått sedan boken kom och när den nu sätts upp på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm känner jag tydligt igen både Sovjetunionen och Östtyskland men också nutidens Iran. Parallellerna är tydliga mellan nationella diktaturer och farliga sekter – samma strukturer används överallt där någon ska vara Storebror/diktator som förväntar sig de underlydandes totala lydnad. De underlydandes brist på rätt att tänka självständigt tas sakta men säkert bort i båda dessa strukturer.

Ett plus är att föreställningen inte tog upp nutiden utan låter oss själva dra slutsatser och tänka. Men det som är ett plus är också ett minus. Jag saknar aspekter som visar hur övervakningen idag inte bara sker av politiker eller religion och stater utan också av internationella kommersiella krafter som Meta/Facebook. Facebook övervakar allt vi gör online och det finns ingen support hos företaget där vi kan göra oss hörda. Om Facebooks algoritmer beslutar att vi brutit mot Metas regler stängs vi av i det antal dagar Meta finner bäst och vi kan inte på något sätt överklaga eller kommunicera med Facebook/Meta. Det är en form av övervakning som sker idag av kommersiella aktörer som skiljer sig från myndigheters och politiska partiers övervakning som skildras i boken 1984.

Frågorna om övervakningssamhället är inte enkla att ta ställning till. Övervakningskameror och övervakning av kommunikation med mobiler, surfplattor och datorer ökar. Det är verktyg för att till exempel polis ska kunna stoppa våldspiralen av kriminella gäng. Det är verktyg för att landets försvar ska kunna upptäcka och hindra terrorattacker. Att bli utsatt för en sprängning för att man råkar bo i samma hus som en släkting till en gängkriminell är inte särskilt tryggt. Å andra sidan: all övervakning kan missbrukas.

Handlingen på scen kretsar kring statens tjänsteman Winstom som arbetar med att radera och skriva om historien för att passa den berättelse som regimen vill ha för tillfället. Samhället styrs med järnhand av det allsmäktiga Partiet och dess ledare, Storebror. Winston har varit i de fattigas område och köpt en dagbok där han börjar skriva ner sina tankar. Hans tankar visar sig vara farliga, han ifrågasätter systemet. Han lär samtidigt känna en annan partimedlem, Julia. Winston och Julia inleder en kärleksaffär, också det något som är förbjudet. Sex ska bara göras för att barn ska komma till, några känslor mellan människor får inte växa. Medborgarna ska älska staten, Partiet och Storebror. Inget annat för ta plats i medborgarnas känslor.

Föreställningen är intensiv och det är otäckt. Skådespelarna är enastående. Pekka Strang som Winston, Lennart Jähkel som OBrien och Matilda Ragnerstam som Julia får högt betyg för sina roller. Samtidigt är delar av handlingen lite oklar och missar målet. Winston och Julia får kontakt med en ledare inom motståndsrörelsen och måste då lova att vara beredda att döda hundratals oskyldiga om det behövs för sakens skull. Det är ganska motsägande då motstånd mot storebror borde handla om rätten att tänka själv och inte om att lyda rörelsen blint. Ska de som kämpar inom motståndsrörelsen göra samma hänsynslösa gärningar som det förtryckande Partiet och Storebror?

Motståndsrörelsen har en hemlig bok som Winston får tag på. Han och Julia läser högt ur den. Innehållet förvånar mig. Innehållet verkar inte säga något om frihet eller rätten att tänka eller om rätten att älska – innehållet låter mer som ett udrag ur Marx Kapitalet fast med tillägget att det i 1984:s års samhälle finns en medelklass som springer överklassens ärenden.

Föreställningen är självklart värd att se, trots mina små invändningar. Den skildrar mycket som är viktigt att vi sätter fingret på och funderar kring och pratar om. En mycket intressant del av förtrycket från Storebror och Partiet handlar om ord och sanningar. Hur ord förvrängs för att betyda något annat. Ord och kommunikation är viktigt och där finns en hel del att observera i nutiden också och fråga sig vad som är tillåtet att säga och tänka och vad som är omöjligt att uttrycka.

Teaterkritik: Leka för livet – ett slags Noréndrama

by


Foto: Viktor Kjellberg

Leka för livet
Av Bess Wohl
Regi Elin skärstrand
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Komposition och ljuddesign Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Maria Sundbom, Anastasios Soulis, Frida Beckman, André Nilsson Hermele, Ian Hammarbäck/Leo Forsgren, Alva Adermark/Stina Kvarnhem, Anna Robertsson Klingberg/Bianca Lynxén, Eddie Kilander/Henry Dymmel
Sverigepremiär 21 februari 2025
Föreställning som recenseras 1 mars 2025

Playhouse Teater gör succé igen. Teatern imponerar med att om och om igen hitta och översätta starka pjäser från Broadway till Stockholmspubliken. Leka för livet är en berörande, stark föreställning som tar itu med tankar och ställer frågor kring om hur stark påverkan arv eller miljö har på en människas liv och framtid. Svaren får vi söka inom oss själva.

Fyra barn, syskonen Conlee, samlas i ett lekrum på vinden i huset där de bor. De är två bröder och två systrar. Deras mamma är inte hemma och inte ens nästa dag har hon dykt upp. Syskonen är inte direkt förvånade, det verkar inte vara första gången deras mamma inte är hemma och tar hand om dem. De leker och de grälar. Äldsta syskonet, tolvåriga storebror Chris, tycks bestämma det mesta. När de leker familj får vi en sorglig bild av vad deras uppväxt består av. De leker att han är pappan och att han kommer hem från jobbet och när han inte är nöjd med middagsmaten både skriker han och slåss. Tioåriga Kate får spela mamman och sjuåriga Addie får spela familjens barn. Den yngsta brodern, femåriga Carl, får vara hund när de leker och pratar därför inget utan bara säger ”voff” som en hund.

Barnen har olika roller i familjen och i syskonskaran. Deras lek är skrämmande ärliga. De speglar vad de upplevt i livet. Efter drygt halva tiden har tiden gått och barnen återkommer till lekrummet på vinden, nu som vuxna. De är samlade för en begravning och smiter undan släktingar som samlats på nedervåningen.

Av och till är föreställningen ett slags Norén-drama. Vi kan känna igen Lars Noréns förmåga att avslöja vad som sker bakom husens väggar, när vi inte längre spelar upp en mask i det offentliga.

En av föreställningens stora styrkor är skådespelarnas insatser. Både vuxna och barn är duktiga och naturliga i sina roller. Föreställningen ingen har också en annan styrka som samtidigt kan uppfattas som en svaghet, beroende på hur man ser på handlingen. Det är en hel del svar vi inte får. Istället sätter föreställningen igång många tankar och frågor. För min del tänker jag att det är bra, det gör att jag kan ha mina tankar och känslor kring dessa svar.

Pjäsen är skriven av Bess Wohl, originaltiteln är Make Belive. Den hade premiär 2018 på Broadway och fick fina recensioner.

Handlingen kretsar kring frågor och tankar om syskonskap och om hur vi påverkas av vår uppväxt, vilka sår vi fått men den ställer också frågor kring om vilket arv vi bär med oss i vårt DNA. Det är starkt, det berörande och det går inte att skaka av sig. Föreställningen hänger kvar inom mig länge efteråt.

Juloratoriet i regi av Linus Tunström har premiär på Dramaten i mars

by


Juloratoriet Foto: Thomas Klementsson / Studio Bon

Relationen far och son är i fokus när Linus Tunström sätter upp Göran Tunströms minnesrika skildring av en familj i tre generationer.
– Jag är nyfiken på vad denna rika familjeberättelse kan locka fram ur mig nu, själv pappa, i en annan tid, i ett helt annat sammanhang, säger Linus Tunström. Premiär på Stora scenen den 22 mars 2025.

Ett pressmeddelande:
Juloratoriet är en berättelse om hur händelser kan forma människor över generationer och om hur allas våra liv är sammanflätade. Historien utspelar sig i ett förflutet Sverige, men också i minnen och drömmar, i konstens villkor, i radiovågornas mysterier och i Bachs musik.

Linus Tunström satte upp Juloratoriet i en uppmärksammad uppsättning på Orionteatern 1996. Nu, ett halvt liv senare, återvänder han till denna släkthistoria med en bearbetning som rör sig lika mycket i de inre som i de yttre världarna, i en labyrint i tid och rum. Linus Tunström har regisserat på en rad av landets största scener, men också utomlands. Han var mellan 2007 och 2016 teaterchef och VD på Uppsala stadsteater.

Juloratoriet anses vara ett av författaren Göran Tunströms viktigaste verk. Den belönades bland annat med Nordiska Rådets litteraturpris 1984 och filmatiserades 1996.

Av: Göran Tunström. Dramatisering: Armin Kerber. Regi: Linus Tunström. Medverkar gör: David Book (Viktor Udde) Erik Ehn (Sidner Nordensson), Johan Holmberg (Robert Schneideman/Ryttmästare Udde/Kantor Jahnke/Edman/Magister Ståhlberg/Patron Björk), Elin Klinga (Fanny Udde/Angela Mortens), Elisabeth Meyer (Solveig Nordensson), Jennifer Amaka Pettersson (Tessa Schneideman), Shanti Roney (Aron Nordensson), Alexander de Sousa (Splendid/Beryl Pingel), César Sarachu (Selma Lagerlöf/Sven Hedin).