Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Halloween – en riktig nagelbitare till skräckfilm

by

Halloween
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi David Gordon Green

Lagom till allhelgonahelgen och halloween-helgen (som ju är två olika helger) hör det till att en riktig skräckfilm dyker upp på biograferna. Årets skräckfilm, Halloween, är riktigt, riktigt bra. Den är läskig och skrämmande och uppfyllde mina förväntningar. En riktig nagelbitare. Jag kunde nästan inte koppla av och luta mig ner och slappna av i fåtöljen i biosalongen någon gång under hela filmen.

För skräckfilmsfantaster är det som en tidig julafton att få se Jamie Lee Curtis återvända till sin ikoniska roll som Laurie Strode. Du konfronteras hon än en gång med sin bror, den maskerade massmördaren Michael Myers, som hemsökt henne sedan hon med nöd och näppe undkom honom under Halloweennatten för fyra decennier sedan.

Filmens konstruktion och historia påminner oss om 1980-talsfilmerna precis som tidigare serier, som Screah och Fredag den trettonde men denna version av Halloween är fri från stereotyper. Filmen börjar verkligen starkt och den förlorar inte i styrka utan är spännande, läskig och överraskande ända till slutet. En av de bästa skräckfilmerna i år.

Det är ett säkert team bakom filmen: Skräckmästaren John Carpenter, som regisserade den första filmen från 1978, är tillbaka, nu som filmens verkställande producent och han var även kreativ konsult under inspelningen. Manusförfattarna David Gordon Green och Danny McBride har skapat en berättelse som tar avstamp i Carpenters klassiker och Green står även för regin.

I rollerna: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Will Patton, Virginia Gardner, Nick Castle, Andi Matichak, Omar J. Dorsey m fl.

Filmrecension: Lyrro – Ut & invandrarna – lyfter aldrig riktigt

by

Lyrro – Ut & invandrarna
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 oktober 2018
Regi och manus Peter Dalle

Att utvandra och invandra, alla leva i ett öppet samhälle och svenska värderingar – teman som tas upp i komedins form i en film som egentligen består av en lång rad enskilda sketcher som mest hålls samman av några övergripande teman med anknytning till immigration och emigration. Roligt? Tja ibland. Men oftast bara halvbra. 23 år efter premiären av ”Yrrol” är Peter Dalle tillbaka som regissör för en komedi som är en slags fristående uppföljning av ”Yrrol”.

Vi får följa Josef och Maria som vandrar tillsammans med en åsna. De är på väg till sina drömmars ort, Södertälje, till en plats där alla har lika värde, där män och kvinnor behandlas lika, där det bara är att gå till Arbetsförmedlingen för att få ett jobb och till Bostadsförmedlingen för att få någonstans att bo.

I rollerna ser vi Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Claes Månsson, Henrik Dorsin, Nour El Refai, Björn Gustafsson och Sanna Sundqvist med flera – och alla har flera olika roller i olika sketcher, småscener. Några scener driver med de personer som vill bevara Sverige ursvenskt och som bygger och anlägger en mur mot Finland men råkar själva hamna på finska sidan. I andra sketcher får vi följa ett äldre par (Suzanne Reuter och Claes Månsson) som ser sig själva som unga för alltid och som går på den ena metoden efter den andra för att behålla sin ungdoms kropp. Visst, ibland är det rätt roligt. Den självfixering som vidhäftar mycket av mindfulness och liknande hälsotrender kan vara rolig att driva med.

Det är en lång rad av våra bästa komiker i de många rollerna. Henrik Dorsin är ofta väldigt bra, likaså Johan Ulveson och hela gänget som är med. Men ändå lyfter filmen aldrig riktigt. Det räcker inte att det är duktiga komediskådespelare.

Det är förstås väldigt svårt att driva med frågor om emigration och immigration utan att gå för långt och få en lång rad upprörda grupper på halsen. Men om det aldrig bränner till, aldrig blir så roligt så man storknar, när man aldrig skakar av skratt och aldrig blir riktigt berörd – då har filmen inte riktigt lyckats. Det flesta scenerna får mig att tänka och känna att jag sett det förut.

Teaterkritik: Fordringsägare på Teater Galeasen – starkt om kärlekens mörka sidor

by

Foto: John Gripenholm

Fordringsägare
Av August Strindberg
Regi Johan Wahlström
Ljus Jonatan Winbo
Rum Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Rekvisita Yvonne Brax Kjellström
Musik Fabian Grytt
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm, 12 oktober 2018

Ett starkt och snyggt framfört triangeldrama om två män och en kvinna skrivet av August Strindberg åren 1888–1889. Dramat visar med ohygglig träffsäkerhet hur både män och kvinnor blir offren i ett samhälle med ojämlikhet. Båda könen drabbas i ett samhälle där kvinnor inte är jämställda med män. Det riktigt kryper in under huden på mig och den är lika aktuell idag som då den skrevs.

Tekla är en sprallig kvinna som har bråkat med sin nuvarande make, konstnären Adolf, innan hon gav sig av på en resa på åtta dagar. Adolf går omkring i rummet på badorten de tagit in på och ältar deras bråk om och om igen. Medan frun, Tekla, är bortrest, har han lärt känna en något äldre man, Gustav. De två blir förtrogna och vänner, upplever Adolf det som. Adolf lättar sitt hjärta mer och mer för Gustav.

Adolf tycker att problemet med hans äktenskap är att det är frun, Tekla, som är den starkaste. Tekla är som en man ska vara i ett äktenskap, menar han. Han berättar om den man Tekla hade då hon träffade Adolf. Den mannen var en tyrann, enligt Adolf. Vi i publiken anar förstås ganska snart att Gustav är den mannen som Tekla övergav för Adolf.

Dramat skildrar kärlekens avigsida med svartsjuka, hämndbegär och ägandekomplex. Den skrevs för mer än hundra år sedan men har fortfarande mycket att säga dagens människor.

Regissören har valt att låta skådespelarna tala ett något ålderdomligt språk, exempelvis tilltalar makarna varandra inte med du. Trots det ålderdomliga språket känns pjäsen aktuell. Det blir bara starkare att känna förbindelsen bakåt i historien, att patriarkatets makt är uråldrig.

Scenografin, scenbilden, är en blandning av ett realistiskt uttryck och drömliknande. Framtill på scenen till höger ett gammaldags skrivbord och till vänster en ljus divan där Gustav slagit sig ner. En divan som får oss att associera till Freund och psykoanalys. Bakre delen av scenen är avskärmad av ljusa tygstycken som ger en fladdrig drömkänsla. Det fungerar mycket bra med att blanda dessa två uttryck.

Teater Galeasen skriver om pjäsen på hemsidan:
Gustav triggar Adolfs pyrande tvivel i syfte att splittra dem, vilket sätter igång en komplex spiral av kärlek, svartsjuka och hämndbegär. Det finns en tidlös relationsdramatik i Strindbergs text, en omedelbarhet liksom bortom de förgrovade genuskoderna och sin tragikomiska patriarkalism. Något dråpligt mänskligt lyser fram och säger också något intressant om dramatikerns komplexa förhållande till sina roller. Själv ansåg Strindberg att just ”Fordringsägare” var ett storslaget och djärvt sorgespel, han skrev stycket 1889 alldeles efter ”Fröken Julie”.
Fordringsägare är en pjäs för var och en som intresserar sig för relationer – för bekräftelsebehovens och stolthetens konster.

Pjäsen hade urpremiär den 9 mars 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn. Svensk premiär hade den 1 mars 1890 på Svenska teatern i Stockholm. Den har också filmatiserats. 1961 spelades den in som finländsk TV-teater i regi av Kerstin Nylander, och 1968 spelades den som TV-teater med Gertrud Fridh som Tekla och Keve Hjelm som både Gustav och Adolf. 1988 filmatiserades pjäsen med återigen Keve Hjelm som Gustav men med Tomas Bolme som Adolf och Bibi Andersson som Tekla. Bolme belönades med en Guldbagge för bästa skådespelare för sin rollprestation. 2008 gjordes en ny version av Fordringsägare för TV i regi av Thorsten Flinck, med regissören själv i rollen som Gustav, Henrik Schyffert som Adolf och Elin Klinga som Tekla.

Medverkande
Anders Berg, Carl Magnus Dellow, Lina Englund

Teaterkritik: Stolarna på Dramaten – änligen absurd teater på scen

by

Stolarna
Av Eugène Ionesco
Regi Tobias Theorell
Översättning Sven Åke Heed
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär: 11 oktober 2018, Målarsalen, Dramaaten

Stolarna av Ionesco räknas till den absurda teatern. Det känns bra, starkt och befriande med en scenuppsättning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna är det en föreställning med oändligt många nivåer och möjligheter att tolka vad som händer, eller inte händer. De två äldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 år, säger de. Precis som allt som sägs kan vi fundera på hur realistiskt det är och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 år? Då bör de vara drygt 85 år, kanske närmare 90 år.

Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.

Som allt på scen och absurdism i synnerhet är detta öppet till tolkning. Jag ser den inte som en värsta mardröm. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater när den är så bra som Ionescos Stolarna, för den kan tala till mig med flera lager, flera nivåer.

Handlingen utspelar sig i ett rum med en äldre gubbe och gumma. De samtalar, både realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det är egentligen inte så orealistiskt. Om vi sätter och och koncentrerar oss på att lyssna på hur människor pratar med varandra kan vi känna igen det som sägs på scen. Så absurd är den vanliga realistiska tillvaron om vi ser på den utan illusioner.

Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund börjar det komma gäster. Gubben har nämligen bjudit in den ena framstående gäster efter den andra, han ska äntligen föra fram sitt budskap. Han har ett budskap till världen. Denna illusion är väl ännu mer aktuell i dagens värld: tror att vi har något budskap, ett uppdrag, att utföra i och för världen.

En pjäs som Stolarna kräver sina skådespelare. Den kräver sådana erfarna skådespelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, två skådespelare som har ett brett register och både kan spela komedi och tragedi, för det är vad Stolarna är för mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.

Är gästerna imaginära? Det är ett sätt att se pjäsen. Ett annat sätt är att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa möten går till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningslösa utbyten av ord. Eller meningslösa? Meningslösa för vem? Hur farsartade är många sociala sammanhang egentligen?

Dramaten berättar på hemsidan om uppsättningen:
Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.

Den kan handla om att ställa sig frågan om vad som är värt att leva för. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den är både komisk, absurd, sorglig och berörande. Den rör vid flera nivåer av vårt medvetande och undermedvetna och övermedvetna.

På wikipedia om Ionesco: Ionesco utgår i sitt författarskap från att den mänskliga tillvaron är i grunden orimlig och att språket som meddelelsemedel också är absurt. Handlingen och dialogen i hans skådespel är nonsenspräglade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upphävts. Bakom en grotesk komik finns ångest och dödsmedvetande.

Hans pjäser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag. Bland hans pjäser återfinns förutom Den skalliga primadonnan också Stolarna, Lektionen och Noshörningen.

Sedan den 16 februari 1957 har pjäserna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Leçon) spelats varje dag på teatern La Huchette i Paris.

I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson

Filmrecension: Dog Days – suck, Hollywoodfilm när den är som sämst

by


Dog Days
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 oktober 2018
Regi Ken Marino

Jag skulle gärna vilja ge dem här filmen högre betyg på grund av de söta och duktiga hundarna som är med. Men tyvärr förstår regissör och manusförfattare denna filmen totalt.

Den skildrar några människor som av olika skäl får hand om en hund eller har hund redan. Några av människorna har en stor sorg efter att ha förlorat någon av deras viktigaste familjemedlemmarna, någon lider av en svår separation. Ett par vill så gärna ha barn och adopterar en flicka och har höga förväntningar men allt blir så fel. Hundarna räddar dem alla och binder samman dem alla.

Det kunde blivit en bra film, med tanke på de duktiga hundarna. Men skådespelarna är usla och har fått usel regi och handlingen är mer än förutsägbar, den är klyschig och fylld av Hollywoods värsta klichéer.

I pressmeddelandet står:
Dog Days är en rolig och hjärtlig komedi som följer livet hos flera hundägare och deras älskade fluffiga vänner runt om i soliga Los Angeles. När dessa människor och hundars vägar börjar sammansvärjas förändras deras liv på sätt som de aldrig kunnat förvänta sig.

Suck. Det där fluffiga med Hollywood. Suck. Varför måste denna film fuskas bort på detta sätt? Jag älskar fina hundar. En bra hund kan vara en viktig familjemedlem och kan tillföra människor mycket och hjälpa människor ut ur isolering. Hundpromenad öppnar många dörrar och många blir vänner på hundrastgårdar. Det skulle kunna göras en så bra film med detta tema. Fast kanske den då först och främst ska placeras på en annan plats än Los Angeles. Det verkar som att den platsen sätter igång det allra sämsta med Hollywood.

Medverkande: Vanessa Hudgens, Eva Longoria, Nina Dobrev, Finn Wolfhard, Ron Cephas Jones, Lauren Lapkus, Adam Pally, Rob Corddry m.fl.