Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Insidious: The Red Door – mer psykologisk än skräck

by

Filmrecension: Insidious: The Red Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Partrick Wilson
Manus Scott Teems utifrån en berättelse av Leigh Whannell

Sommar är säsong för många premiärer för skräckfilm. Denna fortsättning på Insidious-filmerna är mer psykologisk och mer smygande spännande än många andra skräckfilmer. På ett sätt kan denna film ses med helt andra ögon än skräckfilms-fantastens. Den kan tolkas som en film om psykologi och hur viktigt det är att inte gömma undan obehagliga upplevelser, att kunna möta de minnen som gör ont och hantera dem. Glömska sällan är en bra metod för att gå vidare i livet. Förr eller senare tar sig känslor och upplevelser genom filtret av glömska.

Handlingen utspelar sig nio år efter film nummer två. Film nummer tre och fyra i Insidious-serien handlar inte om familjen Lambert även om de finns med i mindre biroller i den tredje och fjärde filmen som båda handlar om mediumet Elise Rainier (spelas av Lin Shaye). I Insidious: The Reed Door har Dalton vuxit upp och ska börja på college. Dalton spelas också nu av Ty Simpkins, som spelade Dalton i de två första filmerna.

De ursprungliga skådespelarna är tillbaka i detta som filmdistributören kallar ”det sista kapitlet i familjen Lambergs skrämmande historia”. Patrick Wilson är tillbaka som Josh Lambert, familjens pappa. Patrick Wilson debuterar som regissör med denna film. Det är tydligt att han sätter mer fokus på psykologi och mentala processer än själva skräckscenerna, även om skräckscenerna har mycket av samma karaktär som i de tidigare filmerna.

Dalton var duktig på att teckna och måla redan som liten, vilket vi sett i de tidigare filmerna. Denna förmågan har fördjupats och han har kommit in på en prestigefylld konstutbildning på college. På utbildningen uppmuntras han och de andra eleverna att söka i sitt undermedvetna för att skapa starkare konst. För Dalton är året då han låg i koma och besökta demornas dimension Further bortsopat ut hans minne, men sekvenser från detta år och från hans besök i den skrämmande dimension ligger och pyr i det undermedvetna. Hans pappa, Josh, mår inte bra av sina bortsuddade minnen heller, han känner sig inte hel och tar itu med det och söker läkare.

Allt fler kusliga, mörka minnesfragment poppar upp i deras medvetande. Speciellt är det något kring den röda dörren som skrämmer och hotar. På var sitt håll börjar Dalton och John söka sanningen om vad som hänt. De fler tvungna att än en gång bege sig in i de onda andarnas dimension för att möta ett hot.

Ett plus för filmen tycker jag är att den går att se som en skildring av psykologi och mentala processer. För min del har jag svårt att tro på existensen av onda andar som kan ta människor i besittning. Jag undrar däremot hur skräckfilmsfantaster tar emot denna film. Är den inte tillräckligt skrämmande? Det som är ett plus för mig är ett minus för andra, kanske.

Dalton och hans pappa Josh var ju hypnotiserade för att inte ha några minnen kvar från det år då Dalton låg i koma. Men sådan hypnos är nog inte hållbar i längden. Trollen letar sig nog upp till medvetandet.

Detta ska vara den sista filmen i Insidious-serien, enligt filmens distributör. Nja, det är tveksamt. Det finns absolut saker i filmens slut som öppnar för en fortsättning eller två eller tre.

Filmrecension: I nöd och lust

by

I nöd och lust
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi Tristan Séguéla

En komedi om ett medelålders par med vuxna barn där frun en dag berättar att hon vill bli en man. Rolig och ömsint men överfylld av klyschor och plattityder. Den går upp på svenska biografer några dagar för starten för Stockholms Pridefestival. Ett tydligt budskap om att kärlek sträcker sig förbi kön. Den som älskar någon gör det djupare än ytan.

Jean är en populär borgmästare i en fransk småstad. Han har en konservativ framtoning och står för katolska kyrkans värderingar. När han beslutat att tacka ja för att ställa upp för omval berättar hans fru Edith att hon börjat en behandling för att bli man. Det är en till mesta delen komedi fast med ett budskap om allas rätt att vara den man är.

Trots att det är ett budskap det är lätt att skriva under på ger filmen mig en obehaglig eftersmak. Den är för lättsam och fuskar förbi svåra frågor. Men det kan väl vara godtagbart men det som stör helhetsintrycket är några fördomsfulla attityder som jag upplever färgar skildringen.

Det första som jag ser som fördomsfullt är att när en kvinna vill bli en man och seriöst bestämmer sig för att genomgå en sådan behandling med hormoner med mera så ska hon bli en karlakarl, en manhaftig karaktär som sitter med benen isär och tränar kampkonst eller boxning. Det är samma sak jag ofta ser när män vill bli kvinnor eller vill klä sig som kvinnor: då går de i högklackade skor, har kortkorta kjolar och målar sig kraftigt och har illrött läppstift. Men varför? Menar HBTQi-rörelsen att kvinnor går i högklackade skor och män rör sig manhaftigt? Kan inte en kvinna träna boxning eller kampsport, kan inte en man vara moderlig och ta hand om barn? Det är som att det som borde innebära frihet att vara som man är egentligen föser in män och kvinnor i skilda bås och de måste inordna sig i typiskt traditionella könsmönster.

En annan klyscha som får stor plats är skildringen av de nya vänner som Edith (som ändrar namn till Eddy) förstås kategoriserar sig som hbtqi-personer alla framställs som coola, fördomsfria och trevliga och omtänksamma medan de som är CIS, det vill säga män som vill män och kvinnor som vill vara kvinnor, oftast skildras som stelbenta, fördomsfulla och stela.

För Jean blir det en chock att hans fru som fött tre barn och stått vid hans sida under tidigare politiska kampanjer nu inte längre vill vara en kvinna. Edith visar tydligt att det är ingen tillfällig idé. Det blir komplicerat för Jean att aspirera på att bli borgmästare igen när han fru inte längre följer de konservativa ideal som han står för.

Berättelsen är hjärtevärmande och har absolut sina poänger. De två huvudkaraktärerna spelas av två välkända duktiga franska skådespelare: Catherine Frot i rollen som Edith/Eddy (Doften av rosor, Barnmorskan) och Fabrice Luchini som Jean(Framtiden är vår, Alice och borgmästaren) är en underbar duo med ett naturligt samspel.

Ämnet om könsbyte är i grunden allvarligt och frågan är hur väl det fungerar att göra det till en komisk underhållande historia. Tyvärr tycker jag att filmen snubblar över lite för många fördomsfulla och förutsägbara karaktärer och scener. Den får betyg 2 som betyg att det är en godkänd film men inte något imponerande. Tyvärr. Jag skulle så gärna vilja att den var bättre.

Filmrecension: Harold Frys oväntade vandring – en film som har allt, jag både skrattade och grät

by

Harold Frys oväntade vandring
Betyg 5
Svensk biopremiär 30 juni 2023
Regi Hettie Macdonald

Den vackraste berättelsen om sorg och att leva med sorg som sett på film. Till och med starkare och djupare än Manchester By the Sea. Denna film har allt. Jag både skrattade och grät. Den har enormt duktiga skådespelare i varenda roll. Magiskt och samtidigt realistiskt. Vackra talande vyer och enastående musik. En berättelse om att det aldrig är för sent att möta sig själv och att ta itu med sina djupaste känslor. Denna film grep tag i mig och kommer att sitta kvar länge.

Denna starka, berörande film är också en rejäl käftsmäll mot de som gått på illusionen om sorgbearbetning. En djup sorg är inget som går att bearbeta bort, det är något som lever inom den som mist en närstående och det går aldrig över, även om den som sörjer lär sig att leva med det, eller åtminstone utåt ser ut att leva vidare.

Det är en film som skildrar livet, religion, andlighet, hopp och tro och realism, om relationer, om vänskap, om samhället. Men flera överraskande vändningar och mycket som sägs mellan raderna.

Harold (spelas av Oscarsbelönade Jim Broadbent) är pensionär och bor tillsammans med sin fru Maureen (spelad av duktiga Penelope Wilton välkänd bland annat från Downton Abbey). En dag som är som de flesta andra i deras stillsamma liv dyker ett brev upp till Harold. Brevet är från Queenie, en kvinna som var hans arbetskamrat för många år sedan. Hon vill bara säga adjö och berätta att hon ligger för döden på ett hospice. Harold skriver först ett brev till henne men när han går för att posta brevet träffar han en ung kvinna som berättar att hennes faster överlevde en svår cancer för att hon fick hopp, hör att anhöriga trodde på hennes läkning. Harold bestämmer sig då, på plats, att börja vandra till Queenie. Han blir övertygad om att genom att han vandrar till Queeni på hospice kommer hon att få hopp och kunna överleva cancer. Han börjar vandra. Utan att ens tala med sin fru och utan att se till att ha bra skor att vandra i. Utan att egentligen ha någon vana av att vandra. Vandring kommer att ta många veckor eftersom sträckan han ska gå är mer än 80 mil.

Det blir ett äventyrlig vandring med många upplevelser, flera möten med olika människoöden. Efter ett tag blir hans vandring uppmärksammad i tidningar, radio och tv och han får efterföljare som vandrar med honom. Det är delvis komiskt och väldigt talande om hur människor söker något som kan ge dem tro och hopp.

Att Harolds vandring egentligen handlar om mycket mer än Queenie förstår vi ganska snabbt. En vandring är en vanlig symbol för att hitta svar om livet, om minnen, om det förflutna och framtiden, om försoning och skuldkänslor. Denna skildring av Harolds färd är bland de vackraste och mest berörande jag sett på film.

Filmen bygger på boken Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, som utkom 2012 och översattes till svenska samma år. Joyce står även för manus till filmen om Harold Fry.

Musiken är ytterligare ett stort plus i filmen: Det instrumentala soundtracket till Harold Frys oväntade vandring är skapat av Ilan Eshkeri, som vunnit två BAFTA och två Ivor Novello-pris för sina kompositioner genom åren och samarbetat med artister som Coldplay, Annie Lennox och Sinead O’Connor. Han beskriver styckena ur filmen som musik för reflektion, meditation och upptäckter. Det skriver jag under på. Musiken samverkar kraftfullt med bilder, miljöer, dialoger, tanker och minnesbilder. I filmen finns också två nyskrivna sånger av den brittiska folksångaren Sam Lee.

Filmrecension: Indiana Jones and the Dial of Destiny – förvånansvärt bra

by

(L-R): Indiana Jones (Harrison Ford) and Helena (Phoebe Waller-Bridge) in Lucasfilm’s INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY. ©2023 Lucasfilm Ltd. & TM. All Rights Reserved.

Indiana Jones and the Dial of Destiny
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 juni 2023
Regi James Mangold

Indiana Jones har tampats med nazister, utsatts för voodoo och funnit den heliga graal. Nu är världens troligtvis mest kända arkeolog tillbaka för en femte och vad som sägs sista gång. Harrison Ford, som spelat Indiana Jones i samtliga filmer, är åttio år gammal och han vill inte lämna över rollen till någon annan.

Indiana Jones and the Dial of Destiny är förvånansvärt bra. Den fångar essensen i tidigare filmer och levererar ett actionpackat äventyr i samma andra som filmerna från 1980- och 1990-talet. Skådespelarna bakom många klassiska karaktärer har gått bort (Sean Connery, Denholm Elliot) men många återvänder (till exempel Karen Allen som spelar Indiana Jones fru Marion och John Rhys-Davis i rollen som Sallah).

Öppningsscenen har använt modern teknik för att göra Harrison Ford yngre. Trots blandad kritik tycker jag att det funkar rätt bra. Vi får inte glömma att tidigare öppningsscener, såsom i tredje filmen där River Phoenix spelar en ung Indiana Jones, också har varit ganska cringe. Det börjar rakt på – BAM! – Indiana Jones med en påse över huvudet forslas in i ett slott fullt med nazister. Tillsammans med vännen Basil Shaw (Toby Jones) försöker han i vanlig ordning hindra nazisterna från att komma undan med massa skatter — varav en tillhör den grekiska matematikern Arkimedes.

En av de som också försöker lägga händerna om Arkimedes verktyg som tillåter en att resa i tiden är Jürgen Voller (Mads Mikkelsen). Snabbspola till 1960-talet och månlandningen när David Bowies Space Oddity toppar listorna. Voller går nu under namnet Schmidt och är en framstående fysiker som hjälpt USA att landa på månen. Indiana Jones är en relik som bor ensam i en lägenhet i New York. Han är precis på väg att pensionera sig när hans guddotter, vännen Basils dotter Helena Shaw (spelad av den brittiska Fleabag-skådisen Phoebe Waller-Bridge) försöker fortsätta i sin faders fotspår och hitta Arkimedes skatt.

Det mynnar ut i en katt och råtta-lek via Marocko och Grekland till Egypten. Voller vill åt skatten för att resa tillbaka i tiden och se till att Tyskland inte förlorar andra världskriget. Det är med andra ord ett klassiskt Indiana Jones-äventyr som åtminstone gottgör för den mediokra fjärde filmen från 2008. Känslan är ofta nostalgisk och ”barnvänlig” på ett sätt som reflekterar Disneys varumärke, men trogen originalfilmerna på ett sätt som exempelvis den senaste Star Wars-trilogin inte lyckades med. Hatten (och piskan) av, eller något åt det hållet.

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

by

The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage

Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.

Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.

Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.

Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.

Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.

Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.

Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.