Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Way Out West

Yuck väckte liv i 90-talet och The Avett Brothers stod för dagens sensation

by

Yuck, Park Lane
Betyg: 4

Yuck överöste oss med gitarr-riff vassare än någonting annat på den här planeten. Direkt i första tonen av öppningslåten The Wall kunde vi som valt att skippa WU LYF till förmån för denna fantastiska kvartett känna av 90-talsvibbarna. Det är lika mycket garage som post-punk och låtar som Holing Out och Get Away för onekligen tankarna till band som Smashing Pumpkins och Dinosaur Jr.

Trots att Yuck enbart har en skiva i bagaget kändes det som att de bjöd på en hitkavalkad. Styrkan ligger i de lika lättillgängliga som massiva riffen. Du behöver liksom bara höra en låt en gång för att veta att du tycker om den och därefter känns det som att låtarna alltid varit där.

De spelade även två b-sidor varav den ena, Milkshake, tillägnades Prince som hade uppträtt i Slottsskogen några timmar tidigare.

Daniel Blumberg (sång och fet gitarr) och Max Bloom (ännu fetare gitarr) spelade tidigare i ett band som hette Cajun Dance Party men oavsett vilken lycklig slump som förde Yuck samman – då medlemmarna känns som en rätt så osannolik skara människor – är jag överlycklig att ha sett dem på en scen i Göteborg och efter rundgångs-avslutningen, långt bortom någon form av tillåten decibel-skala, är jag nästan lika exalterad som jag var efter Warpaint kvällen innan.

Här är låtlistan:

The Wall
Holing Out
Shook Down
Georgia
Suicide Policeman
Milkshake
Get Away
The Base of a Dream is Empty
Rubber

The Avett Brothers, Flamingo
Betyg: 3

Bröderna Avett och deras multi-instrumentalister till medmusiker bjöd på en inlevelsefull spelning i dagsljuset och det faktum att trumslagaren satt och tuggade på ett grässtrå samtidigt som han slog på trummorna visar att det knappast kan bli mer helgjutet amerikanskt än så här.

Den ena brodern spelade banjo och det fem man starka bandet bestod bland annat av en cellist vilket gav upphov till dagens, möjligtvis med undantag från Fleet Foxes, bredaste ljudbild.

Såhär i efterhand, efter en stunds reflektion, anser jag att The Avett Brothers stod för festivaldagens största sensation. De gick på scenen som underdogs men klev av som vinnare. Jag vet inte hur många av de tusentals människor som stod i publiken som redan var invigda men nu vet alla vilka bröderna de är.

Personligen tyckte jag det var bäst mot slutet när de plockade fram elgitarrerna. Allsången i sista låten I And Love And You avrundade en fin början på världens kanske bästa fredag genom tiderna.

Warpaint, Puro Instinct och The Radio Dept på Stay Out West

by

The Radio Dept, Trädgår’n
Betyg: 3

Nu är Way Out West igång och först ut på årets upplaga av Stay Out West var för min del fyra band vars gemensamma nämnare var att alla verkade vara influerade av brittisk musik från åttiotalet.

Det syntes att majoriteten av de som kommit till Trädgår’n på torsdagen var där för att se The Radio Dept, trots att det var relativt sent påkommet att den svenska shoegaze-trion ens skulle spela på årets festival.

Har du sett bandet förut vet du vad du ger dig in i. De har aldrig varit världens mest utåtriktade band – men jämfört med exempelvis spelning på Way Out West förra året var de faktiskt inte lika stela. Dessutom bidrog ljusshowen, som förde tankarna till omslaget på My Bloody Valentines skiva Loveless, till en illusion av vi befann oss på en klubb i England i början av 90-talet.

Dock dröjde det ända tills sista låten Heaven’s on Fire innan det blev fullt drag i publiken.

Puro Instinct, Trädgår’n
Betyg: 3

De unga systrarna i Puro Instinct intog den lilla scenen på Trådgår’n med sitt sexmannaband för vad som skulle visa sig vara en trevlig vägsträcka mellan The Radio Dept och Warpaint.

Med rötter i såväl Blondie som Cocteau Twins bjöd det Los Angeles-baserade bandet på en glammig, nostalgisk och drömsk spelning. Men det känns som att bandet kan utveckla sin scenshow en hel del. Låtmaterialet är starkt och utöver Stilyagi, där Ariel Pink varit med på ett hörn, är Lost at Sea en effektdränkt poppärla.

Tyvärr lyckades de inte riktigt göra skivan rättvisa men jag har en känsla av att vi kan förvänta oss något stort av Puro Instinct i framtiden.

Warpaint, Trädgår’n
Betyg: 5

En hypnotisk och lågmäld panikattack som sätter vågorna i rörelse. Så skulle jag vilja beskriva Warpaints spelning på Trädgårn’s stora scen. I början byggs någonting, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, sakta men säkert upp. Men i näst sista låten Majesty är vågorna så stora och alla drunknade själar så många att det är svårt att ta sig upp till ytan. För när det gäller festivalminnen kommer jag i framtiden kunna dela in dem i två kategorier: det jag såg innan Warpaint och det jag såg efteråt.

Att Warpaint skulle vara samspelta live kom inte som någon överraskning, men att de skulle vara världens mest samspelta band räknade jag faktiskt inte med. Varje instrument bidrar till en viktig aspekt av den psykedeliska ljudbilden. De chorus-dränkta gitarriffen har en tendens att mynna ut i något som på egen hand skulle kunna uppfattas som out-of-place men som ihop med resten av instrumenten bara blir helt rätt. Stämsången, som alltid är fullständigt hypnotisk, lägger sig som en ljuvligt tröstande röst över de annars rätt så dystra budskapen som genomsyrar låtarna.

Bandets enda hit, Undertow, spelas i mitten av konserten men det är helhetsperspektivet som är bandets styrka. Hur varenda vinkel av den drömlika konserten bidrar till något som åtminstone upplevs som otroligt vitalt.

The Don Darlings, Timber Timbre och Chad Vangaalen på Stay Out West

by

The Don Darlings, Pustervikbaren
Betyg: 2

Way Out West i Göteborg är på gång. På torsdagen inleddes festivalen med en rad olika spelningar på Stay Out West, som är en samling klubbspelningar runt om i staden med anknytning till Way Out West. Jag har själv inget speciellt jag vill se första kvällen så jag beslutar mig helt random för att kolla in banden som spelar på Pustervik.

Kvällens första band heter The Don Darlings och är ett amerikanskt band som lirar countryrock med starka insluenser från södern. Musiken låter hyfsat bra till en början, men det börjar snart kännas för plojjigt, det är lite väl personalfest över det hela. Sångaren ”The Reverend” Collum står med solglasögon och hukar och vrider sig runt sin gamla mikrofon. Det som räddar setet är kontrabasen. Det går inte att säga någonting elakt om någon som bemästrat kontrabas. Den plinkas och den plånkas och ibland känns det som att de ska bli riktigt hyfsat. Sen börjar någon kvinna tjuta med gäll röst, då brister der för mig.

Timber Timbre, Pustervikbaren
Betyg: 3

Timber Timbre är ett dystert noir-band som på förhand låter väldigt bra. Det är halvmörk i lokalen, DJ’n pumpar Roky Erickson men plötsligt blir det en ändring i musiken. Det kommer ljud, men det är svårt att lokalisera var. Scenen är mörk och folk står fortfarande och tjoar och pratar så jag bara antar att det inte börjat, men det har de visst.

Jag försöker tränga mig fram för att kunna se men folksamlingen är tät och berusad så det är svårt att hitta ett ställe att bara stå på. Det slutar med att jag står längst bak inklämd i ett hörn. Det är svårt att urskilja musiken över allt prat vilket blir otroligt frustrerande. Det fanns en undervåning så jag kan inte förstå varför folk inte går ner för att fylleskrika och skratta. Jag lyckas ta mig fram efter mycket armbågande och jag lyckas njuta lite. Timber Timbre var fint, det jag hörde, och jag skulle väldigt gärna se dem igen på en annan tid och plats och utan alla fyllbultar. Blir ledsen över att Creep On Creepin On ruinerades av en tjej bredvid mig som stod och skrek FESTIVAAAAAAL samtidigt som hon hällde öl över allt och alla. Men det var ju inte Timber Timbres fel.

Chad Vangaalen, Pusterviksbaren
Betyg: 3

Sist ut denna kväll var Chad Vangaalen som har hypats rejält av alla som jag talat med. Att han går på scenen nästan fyrtiofem minuter efter utsatt tid suger, efter att ha varit på klubben i x antal timmar så har mitt tålamod på alkoholen runt omkring mig börjat brista. Men jag ska icke låta det förstöra. Chad spelar ett fint, folkigt set. Trotts att det aldrig blir mer än bara mys så duger det. Publiken verkar trivas och efter några låtar så har pratet i lokalen nästan försvunnit helt. Eftersom spelningen började så sent så hann jag tyvärr inte se klart hela spelningen, missade väl de två sista låtarna, vilket för mig inte kändes som hela världen. Jag var mest glad för att få komma hem.

Kvällen i helhet var helt okay. Folk var glada och packade men det kändes inte som att någon var där för att lyssna på musiken vilket blev väldigt störande. Att folk står och pratar är bara ren död. Jag hoppas på WU LYF på fredag istället.

Relaterat: Göteborgsposten och mer i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kulturbloggens guide till Way Out West

by

Snart drar vår favoritfestival Way Out West igång och självklart kommer Kulturbloggen vara där och rapportera. Är du en av de trettiotvåtusen som köpt biljett men inte riktigt bestämt dig vilka band du ska se så har du kommit helt rätt. Även om vi antagligen kan förvänta oss ett par till bokningar inom de närmsta dagarna så tänkte vi passa på att tipsa er om vilka band ni helt enkelt inte får missa.

Torsdagen (11:e augusti)

Redan på torsdagen startar festivalen på utvalda klubbar runt om i Göteborg. Det gäller att vara taktisk då köerna till de olika klubbarna brukar vara långa. Planera vilket band du vill se, ta dig dit i god tid och stanna där hela kvällen – räkna inte med att komma in på två klubbar samma kväll.

Personligen hade jag tänkt att se systrarna i Puro Instinct samt den lågmält men progressivt psykedeliska kvartetten Warpaint som spelar på Trädgårn den här dagen. Dessa band har en hel del likheter: båda kommer från Los Angeles och båda spelar drömsk musik som låter som en blandning av The Cure och Cocteau Twins.

Är du ute efter mer elektronisk och experimentell musik kanske du hellre tar dig till Annedalskyrkan där James Blake spelar. Han står för årets kanske mest hyllade debutskiva och har tagit dubstep-genren till en ny nivå. Förutom James Blake spelar det lite mer erfarna bandet Low som släppt skivor ända sedan 90-talet.

Destroyer, med låtskrivaren Dan Bejar i spetsen, släppte sin nionde fullängdare Kaputt tidigare i år. De skulle kunna beskrivas som en orkestral upplaga av New Order med mer tillbakadragna melodier. Om du är ute efter något med lite mer drag i så spelar Okkervil River också på Storan.

Fredagen (12:e augusti)

På fredagen öppnas äntligen portarna till Slottskogen och först ut är Edward Sharpe and the Magnetic Zeros som spelar på områdets minsta scen Linné. Deras pompösa och dansanta pop kommer säkerligen bli en fin öppning på en dag späckad av fantastiska band.

Därefter spelar The Avett Brothers på Azalea-scenen. Denna folkpop-juvel från USA bjuder på lite mer filmiska låtar och är ett måste.

På eftermiddagen tillfreds alla post-rockares behov då Explosions in the Sky spelar på Linnéscenen. Deras lika progressiva som magiska instrumentala sju-minuters-låtar kommer säkerligen att stå för en av festivalens höjdpunkter.

Fleet Foxes har bevisat att det fortfarande är okej att bära flanellskjorta och ha skägg. Deras stämsångsfyllda debut väckte något av en hysteri när den kom ut 2008 och uppföljaren, Helplessness Blues, som släpptes tidigare i år gjorde ingen besviken.

En av dagens intressantaste händelser kommer bli när Thåström spelar samtidigt som elektroniska akten iamamiwhoami med svenska Jonna Lee i spetsen. Thåström, en legend inom svensk musikhistoria, behöver knappast någon vidare presentation. Han gör sin enda spelning för året men känns kanske inte som en typisk ”Way Out West-artist” medan iamamiwhoami, något av ett enigma som i ett par års tid släppt musikvideos på YouTube, gör sin första konsert någonsin.

Kvällens, och möjligtvis hela festivalens, största stjärna Prince kommer troligtvis bjuda på en sann hitkavalkad och även en del covers på andra artisters låtar. Frågan är hur länge han tillåts spela. När han spelade i Polen varade extranumren lika länge som ordinarie set.

Efterfesten fortsätter sedan på de olika klubbarna där en rad massiva band spelar. Eller vad sägs om WU LYF – det satanistiska kollektivet från Manchester – som spelar i Domkyrkan. WU LYF (uttalas ”Woo Life”) är en förkortning för ”World Unite! Lucifer Youth Foundation” och låter som ett progressivt rockband med Tom Waits eller Bruce Springsteen som sångare. Deras musik är tung, melodiös och genialisk på samma gång.

Zola Jesus senaste skiva är med största sannolikhet vår tids mest gotiska opera. Tjugotvå-åringen växte upp i Ryssland och började sjunga när hon var åtta år. Namnet har hon tagit från Jesus Kristus och Emilé Zola och nu är hon redo att erövra världen med sin mörka men ack så vackert hjärtskärande musik.

Själv tänkte jag se Yuck som med influenser som Dinosaur Jr och Smashing Pumpkins väcker liv i 90-talet igen. Det är feta men melodiösa riff för hela slanten och med medlemmar från Storbritannien, USA och Japan är de kanske festivalens mest mångkulturella band.

Lördagen (13:e augusti)

Första gången jag hörde Slow av Twin Shadow var jag övertygad om att det var Morrissey som sjung. På lördagen inleder han dagen med en spelning på Linnéscenen. Någon timme senare går Sveriges älskling Anna Järvinen på samma scen.

Jamie Woons soulfyllda sånger om natten har hyllats av de flesta av landets musikkritiker och för oss som missade hans spelning på Debaser Medis tidigare i år får vi nu ytterligare chans att se honom på Way Out West. Samtidigt spelar världens mest filmiska band Noah and the Whale på Azalea-scenen. På senaste skivan Last Night on Earth har de låtit sig inspireras av Lou Reeds klassiska rockopera Berlin. Svårt val, förhoppningsvis hinner man se lite av båda.

Ett av brittpopens största namn Pulp med Jarvis Cocker i spetsen spelar på Flamingo-scenen fram emot kvällen och det blir inte mer nostalgiskt än så här. Förvänta er allsång när de spelar sin största hit Common People.

Lördagens höjdpunkt kommer bli Ariel Pink’s Haunted Graffiti. Åtminstone om han är på humör att sjunga, vilket han inte verkade vara på Coachella tidigare i år. Den excentriska låtskrivaren från Los Angeles har skrivit mer eller mindre obskyra lo-fi låtar i sitt hem i över tio års tid. Ibland kan det vara svårt att avgöra om han är ett geni eller bara är allmänt flummig. Hans låtar präglas av starka melodier, som tagna ur någon reklamvinjett eller såpopera från sjuttiotalet, som är effektdränkta nästintill oigenkännlighet men i och med senaste skivan Before Today visade han kritikerna en gång för alla att de hade fel och spelningen på Way Out West kan inte bli annat än magisk.

Kanye West, som avslutar festivalen med en spelning på Flamingo-scenen, känns inte minst efter senaste skivan My Beautiful Dark Twisted Fantasy som världens just nu hippaste artist. Efter att ha headlinat de flesta av världens största festivaler kommer han nu till Slottsskogen i Göteborg för vad som kan bli sommarens fetaste spelning.

Biljett till utsålda Way Out West finns – för dubbla priset – och Ticnet surar förstås

by

Way Out West, WOW, festivalen som anordnas i Göteborg 11-13 augusti är slutsåld. Bland annat gör Prince en av sina få spelningar just där. Dessutom har festivalen varit så lyckad i ett par år att den blivit oerhört populär.

Trots att festivalen nu är slutsåld går det att via andrahandsförsäljare få tag på en festivalbiljett. Fast då måste man vara beredd att betala dubbla priset. DN skriver:

Ordinarie pris för ett festivalpass till musikfestivalen Way Out West, som anordnas 11–13 augusti, var cirka 1?500 kronor per styck. Det är det pris som den officiella biljettförsäljaren Ticnet – som dominerar försäljningen av biljetter till musik- och sportevenemang i Sverige – tryckt på biljetterna. Samtidigt erbjuder etablerade biljettföretag som Biljettshop och Biljett Nu dessa festivalpass för 2.795 respektive 2.895 kronor per styck.

Ansvariga för biljettförsäljaren på Ticnet är upprörda och hotar att makulera biljetter som är köpta på andrahandsbutiker.

Det är hemskt tråkigt att det blir så. Men en av de främsta orsakerna till att det fungerar med den här försäljningen av biljetter i andra hand beror på Ticnets regler. Den som köpt biljetter och sedan inte kan gå, kan inte sälja tillbaka sina biljetter. Ticnet erbjuder inte något system för att sälja andrahandsbiljetter heller. Det är mycket illa. Människor kan bli sjuka eller av olika skäl inte kunna använda sina biljetter.

Det måste vara möjligt att sälja tillbaka köpta biljetter.

Visserligen kommer en del företag att fortsätta sälja andrahandsbiljetter. En del företag, som arrangörer av bussresor, säljer ju paket med resa och biljetter. Dessa företag måste kunna sälja överblivna biljetter. Det är inte bara Ticnet som ska ha rätt att tjäna något på arrangemang. Men det är bra om de värsta avarterna med fördubblade priser kan motarbetas. Ticnet däremot verkar mest vara inne på förbudslinjer och att kunna makulera biljetter. Ur DN:

Inom Ticnet överväger man att införa nya grepp som försvårar andrahandsförsäljningen av biljetter. Mattias Hallgrim, marknadsdirektör på Ticnet, ser flera alternativ:

– Tillsammans med konsertarrangörerna har vi diskuterat att införa personliga biljetter, att auktionera ut dem till högstbjudande eller att ta hand om vidareförsäljningen själva som Ticketmaster gjort i andra länder. Men inget av dessa alternativ känns särskilt lockande för oss. I stället försöker vi få andrahandsbolagen att sluta med den otillbörliga marknadsföringen som består i att de säger sig kunna garantera äktheten i biljetterna de säljer eller att biljetterna inte makuleras. Och det kan de inte, säger han.

Det vore ju förfärligt om de kan makulera biljetter, bara för att det inte är de själva som sålt den. Vilken attityd. De vill själva tjäna bra på biljettförsäljning och verkar vilja ha en slags monopolsituation.

Om Ticnet verkligen hyste omsorg om de som vill köpa biljetter skulle de skapa ett system där de kan hjälpa till med att sälja återlämnade biljetter. Det är ett rimligt krav på Ticnet.

De tjänar bra på sin nästan monopolsituation av biljettförsäljning. Vi som har deras annons får bara tre kronor när någon klickar på bannern till dem och köper biljett via annonsen. Ticnet är bra på att tjäna pengar och bra på att inte dela med sig av dessa möjigheter. Därför tror jag inte på att deras ilska mot fördubblade priser på andrahandsbiljetter beror på omsorg om biljettköparna. Jag misstänker mer att det beror på ilska över att andra kan tjäna något på biljettförsäljning och kanske viss irritation att de inte själva tog mer betalt från början.

Nej, Ticnet får visa sitt ansvar som den största biljettförsäljaren genom att starta andrahandsförsäljning av återlämnade biljetter.

Det är det bästa de kan göra för att röja undan marken för svartförsäljarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,