The Don Darlings, Pustervikbaren
Betyg: 2
Way Out West i Göteborg är på gång. På torsdagen inleddes festivalen med en rad olika spelningar på Stay Out West, som är en samling klubbspelningar runt om i staden med anknytning till Way Out West. Jag har själv inget speciellt jag vill se första kvällen så jag beslutar mig helt random för att kolla in banden som spelar på Pustervik.
Kvällens första band heter The Don Darlings och är ett amerikanskt band som lirar countryrock med starka insluenser från södern. Musiken låter hyfsat bra till en början, men det börjar snart kännas för plojjigt, det är lite väl personalfest över det hela. Sångaren ”The Reverend” Collum står med solglasögon och hukar och vrider sig runt sin gamla mikrofon. Det som räddar setet är kontrabasen. Det går inte att säga någonting elakt om någon som bemästrat kontrabas. Den plinkas och den plånkas och ibland känns det som att de ska bli riktigt hyfsat. Sen börjar någon kvinna tjuta med gäll röst, då brister der för mig.
Timber Timbre, Pustervikbaren
Betyg: 3
Timber Timbre är ett dystert noir-band som på förhand låter väldigt bra. Det är halvmörk i lokalen, DJ’n pumpar Roky Erickson men plötsligt blir det en ändring i musiken. Det kommer ljud, men det är svårt att lokalisera var. Scenen är mörk och folk står fortfarande och tjoar och pratar så jag bara antar att det inte börjat, men det har de visst.
Jag försöker tränga mig fram för att kunna se men folksamlingen är tät och berusad så det är svårt att hitta ett ställe att bara stå på. Det slutar med att jag står längst bak inklämd i ett hörn. Det är svårt att urskilja musiken över allt prat vilket blir otroligt frustrerande. Det fanns en undervåning så jag kan inte förstå varför folk inte går ner för att fylleskrika och skratta. Jag lyckas ta mig fram efter mycket armbågande och jag lyckas njuta lite. Timber Timbre var fint, det jag hörde, och jag skulle väldigt gärna se dem igen på en annan tid och plats och utan alla fyllbultar. Blir ledsen över att Creep On Creepin On ruinerades av en tjej bredvid mig som stod och skrek FESTIVAAAAAAL samtidigt som hon hällde öl över allt och alla. Men det var ju inte Timber Timbres fel.
Chad Vangaalen, Pusterviksbaren
Betyg: 3
Sist ut denna kväll var Chad Vangaalen som har hypats rejält av alla som jag talat med. Att han går på scenen nästan fyrtiofem minuter efter utsatt tid suger, efter att ha varit på klubben i x antal timmar så har mitt tålamod på alkoholen runt omkring mig börjat brista. Men jag ska icke låta det förstöra. Chad spelar ett fint, folkigt set. Trotts att det aldrig blir mer än bara mys så duger det. Publiken verkar trivas och efter några låtar så har pratet i lokalen nästan försvunnit helt. Eftersom spelningen började så sent så hann jag tyvärr inte se klart hela spelningen, missade väl de två sista låtarna, vilket för mig inte kändes som hela världen. Jag var mest glad för att få komma hem.
Kvällen i helhet var helt okay. Folk var glada och packade men det kändes inte som att någon var där för att lyssna på musiken vilket blev väldigt störande. Att folk står och pratar är bara ren död. Jag hoppas på WU LYF på fredag istället.
Relaterat: Göteborgsposten och mer i Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om The don darlings, Timbre timbre, Way Out West, Stay Out West, Pustervikskällaren, musik, Chad Vangaalen