Yuck, Park Lane
Betyg: 4
Yuck överöste oss med gitarr-riff vassare än någonting annat på den här planeten. Direkt i första tonen av öppningslåten The Wall kunde vi som valt att skippa WU LYF till förmån för denna fantastiska kvartett känna av 90-talsvibbarna. Det är lika mycket garage som post-punk och låtar som Holing Out och Get Away för onekligen tankarna till band som Smashing Pumpkins och Dinosaur Jr.
Trots att Yuck enbart har en skiva i bagaget kändes det som att de bjöd på en hitkavalkad. Styrkan ligger i de lika lättillgängliga som massiva riffen. Du behöver liksom bara höra en låt en gång för att veta att du tycker om den och därefter känns det som att låtarna alltid varit där.
De spelade även två b-sidor varav den ena, Milkshake, tillägnades Prince som hade uppträtt i Slottsskogen några timmar tidigare.
Daniel Blumberg (sång och fet gitarr) och Max Bloom (ännu fetare gitarr) spelade tidigare i ett band som hette Cajun Dance Party men oavsett vilken lycklig slump som förde Yuck samman – då medlemmarna känns som en rätt så osannolik skara människor – är jag överlycklig att ha sett dem på en scen i Göteborg och efter rundgångs-avslutningen, långt bortom någon form av tillåten decibel-skala, är jag nästan lika exalterad som jag var efter Warpaint kvällen innan.
Här är låtlistan:
The Wall
Holing Out
Shook Down
Georgia
Suicide Policeman
Milkshake
Get Away
The Base of a Dream is Empty
Rubber
The Avett Brothers, Flamingo
Betyg: 3
Bröderna Avett och deras multi-instrumentalister till medmusiker bjöd på en inlevelsefull spelning i dagsljuset och det faktum att trumslagaren satt och tuggade på ett grässtrå samtidigt som han slog på trummorna visar att det knappast kan bli mer helgjutet amerikanskt än så här.
Den ena brodern spelade banjo och det fem man starka bandet bestod bland annat av en cellist vilket gav upphov till dagens, möjligtvis med undantag från Fleet Foxes, bredaste ljudbild.
Såhär i efterhand, efter en stunds reflektion, anser jag att The Avett Brothers stod för festivaldagens största sensation. De gick på scenen som underdogs men klev av som vinnare. Jag vet inte hur många av de tusentals människor som stod i publiken som redan var invigda men nu vet alla vilka bröderna de är.
Personligen tyckte jag det var bäst mot slutet när de plockade fram elgitarrerna. Allsången i sista låten I And Love And You avrundade en fin början på världens kanske bästa fredag genom tiderna.