• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Avett Brothers

Kulturbloggen möter The Avett Brothers

2 mars, 2013 by Jonatan Södergren

avett

– På något sätt lyckades jag sova igenom hela den tolv timmar långa bussresan från Oslo, så jag har precis vaknat, berättar Seth Avett – gitarristen och en av grundmedlemmarna i den Concord-baserade gruppen The Avett Brothers – när han stiger in i logen på Debaser Medis där han snart ska börja göra sig i ordning för kvällens utsålda spelning. I bagaget har The Avett Brothers sitt sjunde studioalbum The Carpenter som gavs ut i september förra året.

The Carpenter är det andra albumet i rad som ni producerat tillsammans med Rick Rubin, hur kommer det sig att ni valde att arbeta med honom igen?

Seth: När vi var klara med I And Love And You, som var förra albumet vi gjorde med Rick, hade vi precis börjat förstå oss på varandras arbetssätt och jag tror att ju mer bekväm du är med relationen till din producent, desto bättre blir resultatet. Vi visste redan när vi påbörjade arbetet med I And Love And You att vi skulle matcha varandra bra. Han är ju en av de bästa producenterna och han vet verkligen hur han ska få ut det bästa av musikerna han arbetar med, så det kändes som ett självklart val.

Var arbetsprocessen annorlunda den här gången?

Seth: Ja, definitivt. Förra gången vi arbetade med Rick kändes de som att vi var tvungna att riva ner någonting för att sedan bygga upp någonting helt nytt. Som i USA när du först går med i militären, första månaderna ägnar de åt att bryta ner dig helt och hållet. Disciplinärt var det ju inte alls som militären, men på något sätt kändes det som att det revolutionerade bandet. Med The Carpenter var det inget riva ner-bygga upp, vi satte bara igång och spelade in våra senaste låtar. I And Love And You var mer än bara att spela in ett album, vi lärde oss massa om teknik och själva inspelningsprocessen. På The Carpenter gick vi in med attityden ”nu är vi här och vi är redo, låt oss sätta igång inspelandet av de här låtarna”. Så vi lyckades få mycket mer gjort.

Hur skulle du beskriva The Carpenter i förhållande till era andra album?

Seth: Jag tycker att det är det tydligaste och mest utvecklade albumet vi har gjort. Det är det album som mest håller sig till ämnet. För mig är det vårt bästa album eftersom det är vårt senaste och som musiker är man alltid mest uppspelt över det senaste man gjort. Det kräver perspektiv och tid för att se vart albumet hamnar i vår katalog. För tillfället är det min favorit, men det kan ändras.

Kretsar albumet kring några särskilda teman?

Seth: Direkt anknutet till titeln så handlar ju mycket om att bygga upp och riva isär. Att konstruera och dekonstruera, både bokstavligt och metaforiskt menat. Mycket handlar om att bygga upp relationer av olika slag. Romantiska relationer, relationer inom bandet och relationer till fansen. Och så vår resa förstås, att bygga upp bandet och musiken som utgör bandet. Det är nog albumets huvudsakliga tematik.

Var hittade ni inspiration till låtarna?

Seth: Precis som med alla andra album hämtade vi inspiration från verkliga livet och vår egna livserfarenheter. Vi kände att om en låt kommer från en äkta personlig erfarenhet så kommer låten bli mer genuin och personlig. Så vi försökte låta verkliga, personliga, genuina och ärliga erfarenheter diktera skrivandet. För vi spelar låtarna varenda kväll, vi måste tro på dem.

Är det svårt att fortsätta vara ärlig när ens popularitet växer?

Seth: När ens band växer i popularitet är det omöjligt att inte ha det i åtanke, för du tänker på hur många som kommer höra din musik och hur de kommer bemöta dig. Kommer de tycka att det är för mycket som en dagbok? Men jag och Scott älskar musik som är ärlig och vi älskar musik som är sårbar, så vi försöker att fortsätta i den banan. Vi försöker att inte låta popularitet komma i vägen för vår ärlighet. Ibland är det tufft och man frågar sig själv om man avslöjar för mycket, men vi är alla väldigt lika varandra. Oavsett om du bor i den amerikanska södern eller om du bor i Sverige så har vi väldigt liknande erfarenheter när det kommer till kärlek och relationer. Så vi försöker komma ihåg det och göra musik som är tillgänglig för vem som helst.

Hur försöker ni framföra era låtar live?

Seth: Vi försöker vara öppna för förändring, det är absolut inte skrivet i sten att en låt ska låta som på skiva. Det framgår tydligt i första låten vi spelar ikväll. Vi följer Bob Dylans exempel. En låt kan vara annorlunda varje natt. På skiva försöker vi dokumentera inspelningsdagens bästa representation av låten, idag är en helt annan dag. Kanske skulle det vara bättre nu om det var en hårdrockslåt eller en polka [skratt]. Våra låtar är väldigt flexibla och vi gillar att ha det så.

Lyssnade ni på någon särskild musik när ni skrev The Carpenter?

Seth: Townes Van Zandt. Han var en låtskrivare från Texas som var aktiv under sjuttio-, åttio- och nittiotalet. Sedan är jag ett stort Louis Armstrong-fan. Jag är säker på att hans känsla för melodier, både med trumpet och sång, har påverkat mitt låtskrivande. De två var definitivt på rotation när vi skrev albumet, men jag vet inte om det hörs.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Avett Brothers, Debaser Medis, Seth Avett, The Avett Brothers

Yuck väckte liv i 90-talet och The Avett Brothers stod för dagens sensation

13 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Yuck, Park Lane
Betyg: 4

Yuck överöste oss med gitarr-riff vassare än någonting annat på den här planeten. Direkt i första tonen av öppningslåten The Wall kunde vi som valt att skippa WU LYF till förmån för denna fantastiska kvartett känna av 90-talsvibbarna. Det är lika mycket garage som post-punk och låtar som Holing Out och Get Away för onekligen tankarna till band som Smashing Pumpkins och Dinosaur Jr.

Trots att Yuck enbart har en skiva i bagaget kändes det som att de bjöd på en hitkavalkad. Styrkan ligger i de lika lättillgängliga som massiva riffen. Du behöver liksom bara höra en låt en gång för att veta att du tycker om den och därefter känns det som att låtarna alltid varit där.

De spelade även två b-sidor varav den ena, Milkshake, tillägnades Prince som hade uppträtt i Slottsskogen några timmar tidigare.

Daniel Blumberg (sång och fet gitarr) och Max Bloom (ännu fetare gitarr) spelade tidigare i ett band som hette Cajun Dance Party men oavsett vilken lycklig slump som förde Yuck samman – då medlemmarna känns som en rätt så osannolik skara människor – är jag överlycklig att ha sett dem på en scen i Göteborg och efter rundgångs-avslutningen, långt bortom någon form av tillåten decibel-skala, är jag nästan lika exalterad som jag var efter Warpaint kvällen innan.

Här är låtlistan:

The Wall
Holing Out
Shook Down
Georgia
Suicide Policeman
Milkshake
Get Away
The Base of a Dream is Empty
Rubber

The Avett Brothers, Flamingo
Betyg: 3

Bröderna Avett och deras multi-instrumentalister till medmusiker bjöd på en inlevelsefull spelning i dagsljuset och det faktum att trumslagaren satt och tuggade på ett grässtrå samtidigt som han slog på trummorna visar att det knappast kan bli mer helgjutet amerikanskt än så här.

Den ena brodern spelade banjo och det fem man starka bandet bestod bland annat av en cellist vilket gav upphov till dagens, möjligtvis med undantag från Fleet Foxes, bredaste ljudbild.

Såhär i efterhand, efter en stunds reflektion, anser jag att The Avett Brothers stod för festivaldagens största sensation. De gick på scenen som underdogs men klev av som vinnare. Jag vet inte hur många av de tusentals människor som stod i publiken som redan var invigda men nu vet alla vilka bröderna de är.

Personligen tyckte jag det var bäst mot slutet när de plockade fram elgitarrerna. Allsången i sista låten I And Love And You avrundade en fin början på världens kanske bästa fredag genom tiderna.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Stay Out West, The Avett Brothers, Way Out West, Yuck

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in