The Radio Dept, Trädgår’n
Betyg: 3
Nu är Way Out West igång och först ut på årets upplaga av Stay Out West var för min del fyra band vars gemensamma nämnare var att alla verkade vara influerade av brittisk musik från åttiotalet.
Det syntes att majoriteten av de som kommit till Trädgår’n på torsdagen var där för att se The Radio Dept, trots att det var relativt sent påkommet att den svenska shoegaze-trion ens skulle spela på årets festival.
Har du sett bandet förut vet du vad du ger dig in i. De har aldrig varit världens mest utåtriktade band – men jämfört med exempelvis spelning på Way Out West förra året var de faktiskt inte lika stela. Dessutom bidrog ljusshowen, som förde tankarna till omslaget på My Bloody Valentines skiva Loveless, till en illusion av vi befann oss på en klubb i England i början av 90-talet.
Dock dröjde det ända tills sista låten Heaven’s on Fire innan det blev fullt drag i publiken.
Puro Instinct, Trädgår’n
Betyg: 3
De unga systrarna i Puro Instinct intog den lilla scenen på Trådgår’n med sitt sexmannaband för vad som skulle visa sig vara en trevlig vägsträcka mellan The Radio Dept och Warpaint.
Med rötter i såväl Blondie som Cocteau Twins bjöd det Los Angeles-baserade bandet på en glammig, nostalgisk och drömsk spelning. Men det känns som att bandet kan utveckla sin scenshow en hel del. Låtmaterialet är starkt och utöver Stilyagi, där Ariel Pink varit med på ett hörn, är Lost at Sea en effektdränkt poppärla.
Tyvärr lyckades de inte riktigt göra skivan rättvisa men jag har en känsla av att vi kan förvänta oss något stort av Puro Instinct i framtiden.
Warpaint, Trädgår’n
Betyg: 5
En hypnotisk och lågmäld panikattack som sätter vågorna i rörelse. Så skulle jag vilja beskriva Warpaints spelning på Trädgårn’s stora scen. I början byggs någonting, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, sakta men säkert upp. Men i näst sista låten Majesty är vågorna så stora och alla drunknade själar så många att det är svårt att ta sig upp till ytan. För när det gäller festivalminnen kommer jag i framtiden kunna dela in dem i två kategorier: det jag såg innan Warpaint och det jag såg efteråt.
Att Warpaint skulle vara samspelta live kom inte som någon överraskning, men att de skulle vara världens mest samspelta band räknade jag faktiskt inte med. Varje instrument bidrar till en viktig aspekt av den psykedeliska ljudbilden. De chorus-dränkta gitarriffen har en tendens att mynna ut i något som på egen hand skulle kunna uppfattas som out-of-place men som ihop med resten av instrumenten bara blir helt rätt. Stämsången, som alltid är fullständigt hypnotisk, lägger sig som en ljuvligt tröstande röst över de annars rätt så dystra budskapen som genomsyrar låtarna.
Bandets enda hit, Undertow, spelas i mitten av konserten men det är helhetsperspektivet som är bandets styrka. Hur varenda vinkel av den drömlika konserten bidrar till något som åtminstone upplevs som otroligt vitalt.