Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Nationalteatern på terassen på Södra teatern överträffade sig själva

by

Nationalteaterns rockorkester
Terassen, Södra Teatern
Betyg 5
29 augusti 2012

Nationalteatern överträffade nog sig själv och gjorde en av sina bästa spelningar på länge när de på onsdagskvällen spelade för en helt utsåld Mosebacketerass på Södra teatern. Publik med tjejer och killar, män och kvinnor i flera generationer samlades och trängdes och dansade och sjöng med i de klassiska sångerna ”Bängen trålar”, ”Jack the Ripper”, ”Livet är en fest” och ”Speedy Gonzales”.

På väg till konserten läste jag nyheterna på Aftonbladets app på mobilen och läste där om den skrämmande nyheten att allt fler unga kan tänka sig diktatur enligt en undersökning från Göteborgs universitet. Var fjärde svensk mellan 18 och 25 år inte tycker att det är så viktigt att få leva i en demokrati och nästan var tredje tycker det vore bra om Sverige styrdes av en diktator.

Med en sådan skrämmande samhällsutveckling är det så tydligt att band som Nationalteatern behövs. Band som kan beskriva den frustration som unga som inte släpps in i samhället kan känna.

Nationalteatern började som ofta med ”Bängen trålar” och publiken var med direkt, klappade takten och när andra sången kom, ”Kolla, kolla” blev det spontan allsång. Publiken älskar Nationalteaterns sånger, det är tydligt.

De första två sångerna sjöng Mattias Hellberg men sedan tog Ulf Dageby över mikrofonen i tre-fyra sånger på raken. Det går inte att komma ifrån, för oss som hört Nationalteatern i ett par decennier och har massor av minnen från när vi hörde dem förr, för oss är det speciellt att höra Dagebys röst. Mattias Hellberg är bra, absolut, men det blir mer autentiskt Nationalteatern med Dagebys sång.

Ja det var rockigt och fullt ös och publiken var heltänd. Att ljudet var lite brötigt i förstärkarna gjorde inget, stämningen var så skön.

Ulf Dageby på gitarr och sång, Mattias Hellberg som sjöng, Håkan Nyberg på trummor, Nikke Ström på basen
och Håkan Svensson på gitarr skapade sådan stämning på Terassen att jag inte skulle förvånats om terassen hade lyft från marken. För publiken på onsdagskvällen var livet en fest några timmar. Det enda minuset är att konserten måste ha ett slut. Vi var många som gärna hade fortsatt att sjunga med och lyssna på Nationalteatern i ett par timmar till.

När extranumren kom var det först stämningsfullt och finstämt med de tre vemodiga sångerna ”Bara om min älskade väntar”, ”Ingelas sång” och ”Ljuset släcks” och sedan mer busigt med sista sången för kvällen, ”Speedy Gonzales”.

Spellistan var bra blandad, med många rockiga sånger och några mycket stämningsfulla sånger mot slutet. Egentligen ville jag att det aldrig skulle ta slut. Det var en legendarisk afton och spelningen kommer jag att minnas länge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Moderaterna är på väg att sätta stopp för det svenska musikundret

by

Sverige är en stor musiknation – och vår musikexport ger många jobb. För en levande musikbransch består av mycket mer än musiker. Det är ljudtekniker, det är pr-folk,  det är webbutvecklare, det är festivalarrangörer, journalister och mycket mer.
Ja musik ger många jobb.

Vi lever i en helt annan värld än under 1950-talet. Idag finns det många som lever heltid på att arrangera musikfestivaler, exempelvis.

Ja skulle ens Spotify finnas om inte musikintresset var så stort?

Estetiska ämnen är viktiga, jätteviktiga. På flera sätt.
För samhället: för att estetiska ämnen ger jobb i en modern värld.
För att människor som sysslar med estetiska ämnen vidgar sin fantasi vilken är viktigt för människor inom alla yrken.
För att människor som håller på med estetiska ämnen utforskar livets villkor. Ett liv utan reflektion är meningslöst.

Nu vill Moderaterna att bara ett fåtal elever ska få gå estetiska program i gymnasiet berättar Svenska Dagbladet.

Moderaterna vill inte ha en levande kultur – för en levande kultur kräver att många tar del av den och är med och utvecklar den. Genom att ha ett mycket smalt urval av vilka som får ägna sig åt estetiska ämnen kan Moderaterna effektivt strypa experimenterande och utvecklande av musik, konst, dramatik, dans och andra estetiska ämnen.

Det är så feltänkt allt igenom och bygger på en usel människosyn.
Människor som inriktar sig på och studerar estetiska ämnen kommer att hitta sätt att försörja sig på.

Moderaterna däremot tror uppenbarligen inte på människors egen drivkraft att hitta försörjning.
Moderaterna tror uppenbarligen inte heller på frihet utan vill som en stalinistisk statlig institution bestämma vad människor ska satsa på. Moderaterna går efter riktlinjen att staten vet bäst.
Ruskigt, ruskigt …

Moderaternas politik kommer att effektivt ta död på det svenska musikundret och andra nya marknader. Vi vet inte hur samhället ser ut om femtio år, det är de som föds nu och deras barn som kommer att skapa den världen. Vad Moderaterna gör är att de försöka låsa in framtiden i ett format som passade för 60 år sedan.

Ja Moderaterna skyller förstås på Arbetslinjen (detta hemska ord som alltför starkt påminner om något som stod på tyska över ingången till vissa förvaringsplatser, men det ska vi inte gå in på här).
Moderaterna menar att de unga som går de estetiska programmen i gymnasiet har svårt att få jobb.

Men då är det ju svårigheterna att få jobb som ska angripas, inte människors lust att fördjupa sig i estetiska ämnen. Starta fler högskoleutbildningar i estetiska ämnen istället, så ungdomarna kan fördjupa sitt kunnande och därefter vara mer rustade för att skapa jobb. Ja utbilda dem också i att driva eget, starta fler center som är till stöd för egenföretagare, skapa mötesplatser mellan tekniska utbildningar och estetiska, skapa mötesplatser mellan riskkapitalister och människor med estetisk bakgrund …

Det finns mycket, mycket att göra för att skapa jobb inom den estetiska branschen.

Relaterat: Dagens Nyheter och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

From Sammy with love – bara så underbart underbar

by

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hesselby Slott Stockholm Folk Festival – rapport från första dagen

by

När bondekulturen intog Hässelby

Irländska toner blandat med polskor från Dalarna, kvider över nejden. Den gröna slottsparken gungar i takt med fioler och dragspel, flöjter och åtskilliga andra strängainstrument. I andanom ser jag släkten Bonde från 1600-talet fast nu under 1700-talets slutt roa sig med Bellman ocn kanske andra suparbröder.

Nåväl historia eller ej de irländska tonerna ingår, ingick i första dagens Folkfestival på Hesselby Slott. Där möttes under några timmar nmusik från olika delar av musikvärlden. Den syriska kören Ornina där merparten kommer från Västerort fick oss att gung lossa ordentligt. De underbart söta kinesiska barnen som sjöng med så spröda toner att att kristallen knottrade sig i slottsgemaken. YIPS Children Choir från Xinjang turnerar trots sin unga ålder världen över och sprider en alldeles egen tolkning av bland annat den västerländska klassiska musiken.

Jag skriver bondekultur i rubriken och faktum är att folkmusiken var åtminstone i stora delar av Europa böndernas och underklassens musik.

Stickoper och Sofie Livebrant har det gemensamt att jag tycker om deras musik och låtar. I övrigt är Stickoper mannen som ger vardagen toner och Sofie Livebrant sångerskan vars röst inte när lik någon annans.

I Vinkällaren serverades inte bara vin utan också trubadurmusik med bla Pierre Ström och Billey Shamrock. Nu vet jag att ni undrar: såg hon inte Dan Hylander och Mikael Rickfors och festivalchefen själv? Nej ledsen att göra er besvikna jag var inte där just då, men jag hoppas ni var där. Hela fredagens program var gratis och det var totalt sett ett oerhört program.

Men jag återvände en stund på sena kvällen och möttes av toner från Balkan och Latinamerika med gruppen Faela. Faela fick parken att hoppa och dansa och jag vågar lova att trots det var mörkt gungade nog ett och annat träd med i trakten.

Text: Anne Skåner

Här kan du se programmet från festivalen på Hesselby Slott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bilder: Toto och förbandet Work of Art på Skansen

by

Toto och Work of Art
Skansen 10 augusti 2012

Den amerikanska musikruppen Toto bildades i Los Angeles 1977. De fick hitar med låtar som Hold the Line (1978), Rosanna (1982), och Africa (1982).
Gruppen spelade Westcoast/AOR men betraktades allmänt som ett rock/pop-band. De var dock inte rädda att blanda olika musikstilar i sin musik. Några av stilarna var jazz, latin och fusion. Toto sålde över 30 miljoner album.
Lite fakta om bandet från wikipedia:
Den 6 juni 2008 meddelade bandets gitarrist/sångare Steve Lukather att bandet splittrats och slutar spela för gott.
Den 26 februari 2010 meddelade gruppen dock att de tillfälligt skulle komma att återförenas under sommaren 2010 för en kort Europaturné till förmån för den ALS-sjuke Mike Porcaro.
Det verkar nu som att gruppen återuppstått, på livescenen, eftersom man även 2011 kommer göra en kort Europaturné.
Den nya sättningen innebär en återkomst av originalmedlemmen Steve Porcaro och den tidigare sångaren Joseph Williams.

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,